Så rättvist. Så välförtjänt.
Rubriken ljuger, men inte tabellen.
Jag var där redan en timme innan, drygt. Ändå var det bra med folk på läktaren och fler skulle komma. Det kändes då folk började strömma till det vill jag lova. För hur kul det än var att det var mycket folk så tycker jag man borde kunna organisera insläppen bättre. Det var nog den enda negativa kommentaren jag har att komma med i skrivande stund, för visst är jag blåvit och visst vann vi!
Dagen D för mig står för Derby, inget annat. För den som kommer ihåg vad jag sa i inför-artikeln så vet de att mina farhågor inte var helt osanna. Jag tippade förvisso inte något resultat, men påpekade hur ovissa derbyna är. Och kom inte att säga att inte du var nervös när ÖIS slog sin tolfte hörna. Kom inte heller att säg att du inte undrade då Stefan Lundin tog in Sebastian Johansson på mittfältet igen, även om Sebastian Henriksson hade det tungt. Kom inte och säg nåt annat... Jag undrar just hur nervös Stefan Lundin själv är, det ser ut som om han fullständigt saknar nerver samtidigt som han sagt att bytena han gör sällan beror på att han har fingertoppskänsla. För vem kan egentligen säga om just den du väljer att byta in ska avgöra, egentligen?
Första kvarten var blåvit, inget att snacka om. Martin Ericsson hade taktpinnen fast i näven och de rödblåa fick rätta sig efter den. Det dröjde inte länge innan bollen var i nätet. Tack vare Ericsson, och tack vare Jon Inge Höiland.
Martin, som startade anfallet, fick själv äran att avsluta. Han kunde inte annat än näta eftersom passingen var så perfekt. Höiland vågade mer än Dick Last vilket lönade sig, han fick in bollen till en ren Martin Ericsson som rakade in 1-0. Äkta glädje visade den unga dalmasen också, härligt!
Nu blev det ÖIS för hela slanten Anders Frisk tidigare singlat. Den efterföljande kvarten var nervös, minst sagt. För även om Blåvitt direkt efter målet pressade rejält så vände vår lillebror och fick ordning på sitt spel. Det var först med drygt tio minuter kvar som spelet återigen var någorlunda jämt och man kunde pusta ut då halvtidsvisslan ljöd.
Andra halvlek så. Usch. Nervositeten märktes hos alla änglar, hur mycket vi än sjunga att "Ni kan inte rubba oss". Så säkra var vi inte, inte ens i vår enögdhet. Sebastian Henriksson sa efter matchen till mig då jag intervjuade honom, (kan snart ses på Fan-Tv), hur de ofrivilligt tappade på framförallt mittfältet. Blåvitt har ofta beskyllts för att spela utan mittfält. Må så vara, men Örgryte spelade utan anfall! Kontentan av detta var att trots ÖIS speldominans så kom man inte till avslut. Källander, som var bäst på plan, spelade fram anfallarna Hemberg och Karlsson gång efter annan. Men då ingen Allbäck eller Elmander finns hos Sällskapet så kunde vår backlinje enkelt avväpna. Just att fyrbackslinjen fungerar så bra tillsammans fascinerar mig. Ingen är dålig samtidigt som det inte heller är så att en är bäst i varje match. Igår var nog Erlingmark och Steinar de som gjorde bäst ifrån sig. De hade inte gjort det utan Pontus Kåmark och Fredrik Karlsson, jag lovar.
Jag visste att min far, som är öisare, fanns på Ullevi. Jag kunde nästan se framför mig hans förtvivlan. Inte bara för att hans lag förlorade, utan för att han visste att mina kaxiga kommentarer skulle hagla ett bra tag efter (om ni undrar så har jag bara börjat med spydigheterna). Vad hände egentligen i andra halvlek? ÖIS hade femton hörnor, få av dem var farliga. Många av dem rent pinsamma. Är inte koncentrationen bättre på de fasta situationerna kan man inte heller säga att man var så överlägsna och borde ha vunnit. Som en god vän så klokt sa: Det är ingen tillfällighet att Blåvitt vinner så många derbyn mot ÖIS. Kan man ha mer rätt? För är det inte så att de rödblå laddar till tusen inför den här tillställningen som är årets match att det helt enkelt knyter sig? I år hade inte ÖIS någon Allbäck som kunde slå in bollen, ifjol ingen Aubynn som kunde spela fram. Matematiken är ibland enkel även för den ignorante vill jag påstå.
Apropå Aubynn. Efter matchen då vi sett presskonferensen kom spelarna ut. En av de sista var just Jeffrey. Han såg omgående att vi var blåvita och kom med en kaxig kommentar om hur orättvist det var. Min rödlätte vän och kameraman sa vänligt men bestämt: Ett bra lag har tur. Jeffrey skakade på huvudet och haltade iväg. Han insåg att han gått förlorande ur en kamp för andra gången den dagen...
