Fotbollens renässans
Gästkrönika om haussen kring fotbollen i Malmö och om supportrarnas betydelse.
Förra året hade MFF över 18 000 åskådare i genomsnitt på hemmamatcherna. Det var den högsta siffran någonsin i klubbens historia. Med tanke på att tio tusen förköpsbiljetter redan sålts lär siffran bli ännu högre i år. Den hemvändande stjärnspelaren Patrik Andersson konstaterar att när han lämnade laget för elva år sedan hade man 4500 åskådare, trots att laget då var bäst i Sverige.
Många har spekulerat över vad som ligger bakom den successiva ökning som skett sedan nittiotalets inledning. Säkert har fotbollslandslagets stora framgångar spelat in liksom den hausseartade internationella fotbollskonjunkturen. I ett land som England drar storlagen ständigt fulla hus. Londonlaget Arsenals hemmamatcher är utsålda månader i förväg, trots att biljetterna kostar som till en West End musikal.
Just när det gäller MFF tror jag att det finns särskilda förklaringar. Draget kring Zlatan Ibrahimovic som slutade med att han såldes till Ajax för 83 miljoner. Zlatan visade att det gick att bli en av Sveriges mest beundrade personer med fotbollens hjälp, plötsligt kunde en världsstjärna träda fram på Malmö stadion.
Gerttenbrödernas filmer om Blådårar demonstrerade vilka känslor och vilken dramatik det finns runt ett fotbollslag och visade att också fotboll är kultur. Den frustration och det tomrum som nedflyttningen till superettan skapade, blev hos många malmöbor en påminnelse av att MFF betyder något för dem och för staden.
Mediabevakningen - Sydsvenskan, Skånskan och Kvällsposten har i vinter skrivits lika mycket om MFF som om ishockeylaget MIF, trots att hockeysäsongen pågår som bäst och det är månader kvar tills fotbollsallsvenskan startar igen. Men allra mest är publiksuccén ståplatspublikens förtjänst. Alla de fans som förgyller matcherna med sång och hejarop, från en halvtimme innan matchen till dess att laget får ta emot sin andra inropning efter en segermatch. Till det den s.k. TIFO-koreografin - alla himmelsblåa tröjor, alla halsdukar, jättebanderollerna, de blå ballongerna, toalettpappersrullarna, serpentinerna, de blå och vita pappersarken som bildar en mäktig synupplevelse. Som en OS-invigning i miniatyr.
Ståplatspubliken lyckas fylla upp den ödsliga stadionanläggningen med ett imponerande skådespel. När spelet dessutom värmer kommer till och med sittplatspubliken igång och svarar på ståplatspublikens "hejsan sittplats är ni klara" med ett rungande "jajamensan fattas bara". Det är stor arenateater på Malmö stadion, trots att ramsan förefaller att ha kommit till på femtiotalet. De nya åskådarna på Malmö stadion kommer inte bara för att se fotbollen, de vill bli delaktiga i en kollektiv känsloupplevelse och ett extraordinärt folkligt skådespel.
Jag har sett nästan alla hemmamatcher och till det fem bortamatcher. En av de minnesvärda var matchen mot Elfsborg i min gamla hemstad Borås. Klacken hade placerats på ena långsidan, ett hyfsat läge. Mest unga män men också kvinnor, pojkar och män i min egen medelålder. Några slitna mannar som förmodligen inte bara denna dag hade en för hög alkoholkonsumtion. De flesta tillresta i bussar och bilar från Skåne, men också folk från regionen som för en gång skull fick dela sitt MFF-intresse med en större grupp människor. Totalt några hundra personer.
MFF gör snabbt ett ledningsmål och håller ledningen till halvlek. Sedan ytterligare ett mål, men segern känns inte säker. De snabba elfsborgarna skapar flera möjligheter gentemot det stundtals tungfotade MFF-försvaret. Så gör Elfsborg 1-2 och inleder en hård press. Det är nu som klacken får sitt elddop. Tidigare har klackledarna grymtat över bristande gensvar, men nu inser alla fansen att det är fara på taket.
Nu är det "jobba, jobba, jobba" som gäller, elfsborgarna stormar fram, MFF är i gungning. Varje man måste göra sitt yttersta, och klacken skriker ut sina uppmaningar om att jobba, varvat med "kämpa Malmö". Och det känns som att denna gång är det klackens hårda arbete som gör skillnaden. De utspelade och uttröttade malmöspelarna kämpar verkligen stödda av den intensivt skrikande, jobbande folkmassan. Supportern är inte bara en passiv åskådare utan en viktig aktör och för några minuter är skillnaden mellan spelare och fans nästan upphävd - ALLA kämpar maximalt. Elfsborgs egen klack, "Guliganerna" är chanslösa och blir fullständigt överröstade av de skånska krigarna.
När matchen är slut och laget tackar den himmelsblåa klacken tycker jag mig se en särskild tacksamhet, som om spelarna inser att de inte hade kunnat stå emot trycket utan sina fans. På främmande mark blir stödet från de egna särskilt viktigt.
