Supportrar - del 2
Fortsättning på vår gästskribents krönika
Då återstår bara kärnpunkten; drivkraften; kryddan i grytan. Klubbens hjärta, som de också kallas. Supportrarna; I Tifosi. Vi som ska lägga våra surt förvärvade löner, arvspengar, blodspengar, studiebidrag, eller veckopeng på det Lag och den företeelse som betyder mest av allt för oss i livet. Omgivningen och Fotbollssverige känner oss under flera olika namn. Bara Bajare, Bajen Fans, Ultra Boys, BUS, och Svärmorsdrömmarna med flera. Det är vi som i mångt och mycket förknippas, nu och i framtiden, med Hammarby - dels för den publika tradition vi har i och omkring klubben, men också för den hängivenhet vi visat vår klubb genom åren.
Visst finns där bottennapp, men det kan drabba även de bästa. Även om en del ur ett Braveheart-perspektiv vill se alla fans under en grönvit fana (Bajen Fans), så anser jag att uppdelningen vi för närvarande har kan få väldigt positiva effekter. George S. Patton, en amerikansk general under andra världskriget, är ansvarig för denna passande strof: "Om alla tänker lika, är det någon som inte tänker".
Med det vill jag säga att speciellt inom supporterkulturen kan likformighet vara väldigt farligt på lång sikt. Förnyelse är en nödvändig fas som en supporterskara någon gång måste ta sig igenom. Antagligen kommer liknande splittringar inom något år eller två uppstå i supporterskarorna till AIK, Djurgården, IFK Göteborg och Malmö FF. Jag är inte lika säker på att liknande uppdelningar sker i mindre supportergrupper. Det vi ser hända nu på läktarna på Söderstadion är en nödvändig, och på sikt välgörande, metamorfos.
Hur kan jag då veta att en sådan förändring är nyttig? Bajen Fans var först i Sverige med coreografia, det vi i Sverige kallar Tifo. Vi var också ledande mycket länge inom denna företeelse, som idag har klingat av lite. Den glädje och entusiasm jag ser idag hos Järnkaminerna (vilket namn...) och en del andra supportergrupper för coreografia såg jag i våra led mellan åren 1994-2000 ungefär. Vi har gjort det mesta, och jag tror att många av oss känner en sorts mättnad som är svår att förklara, men likförbannat finns den där. Det är växtvärk vi lider av. Eller rättare, av åldersvärk. Så vad göra? Vi kan vända oss till de enda supporterskarorna i Europa som redan har gått igenom de här faserna - och som nu befinner sig i nästa skede, eller möjligtvis nästnästa.
Jag tänker på "världens bästa" tifosi; de italienska supportrarna. Eftersom jag har bott sammanlagt ett år i Milano, och sett för många matcher med Milan för att hålla reda på, ser jag det naturligt att jämföra med "i tifosi rossoneri"(rödsvarta). De drag man kan se i Milans supportrar ser man också i andra lags supporterskaror - till exempel Roma. Det kan säkerligen Micke Hällbom (ordförande i Bajen Fans och f.d. ordförande för Bara Bajare) som många gånger varit i Rom och sett Roma spela skriva under på. Vad är då det utmärkande för Milans supportrar?
Jo, som ni säkert förstår är de uppdelade i flera fraktioner, i brist på ett bättre ord. Jag tänker inte gå in närmare på dom i den här texten; det är en bok för sig, men det som är intressant är på det sättet man visar sin kärlek till Laget. För kärlek är det. De olika fraktionerna har egna ramsor. Men, eftersom ramsorna sjungs varje match kan ändå alla dom - och på San Siro är det tillräckligt många i en fraktion för att den ska få sina röster hörda. På Curva Sud (tifosi rossoneris läktardel - mellanläktaren på kortsidan, om ni ser San Siro framför er) styrs sången nästan enbart från ett gäng som står längst ned på läktaren, där de har en högtalaranläggning. Det är förståeligt, eftersom det är cirka 10.000 man som ska sjunga. Säga vad man vill, men på det sättet man får sången att fungera på San Siro är minst sagt imponerande. För att kunna samarbeta över fraktionsgränserna krävs det ödmjukhet, lyhördhet, och en vilja att samarbeta.
Vi måste alla rannsaka oss själva och inse att anledningen varför vi allesammans går till Söderstadion match efter match är för att vi känner oss som ett med vår klubb, och med varandra, vi som står på läktarna tillsammans. Vi älskar vår klubb, och det måste gå före allt annat. Jag anser att vi kan mycket väl sitta i dagar, i veckor i konferens och tjafsa om småsaker vi är oense om. Men då matchdagen kommer går vi till Söderstadion för en sak. Hammarby. Där måste vi gadda ihop oss och visa ett enhetligt - om än mångfacetterat - stöd. Fraktionerna får gärna stå var för sig, men våra skilda sätt att se på saker och ting får inte rubba vårt gemensamma mål - att visa vårt stöd för Laget.
Här anser jag att Bajen Fans nya styrelse har en nyckelroll. De är nyvalda, och i mina ögon kunde de inte ha valt en bättre tid att få in nytt blod i omloppet. Draget kring Hammarby är större än någonsin - vi kommer ha en delvis ny arena med plats 16.000 supportrar, och mycket talar för att vi ska spela inför fullt hus även denna säsong.
Som styrelsen är utformad kan man inte annat än konstatera att vår nye ordförande Micke Hällbom har ett enormt intresse för coreografia, och har länge styrt den grupp som mer eller mindre officiellt tar hand om våra "tifon". Han har också en väldigt stor respekt av alla grupperingar, det är i alla fall så jag upplever det. Jag är full av förtroende för Bajen Fans nya styrelse, och jag litar på att de kommer leda eventuella "samtal" för att få fraktionerna att jobba tillsammans på ett smidigt sätt. Alltså, låt oss tänka efter en stund så att vi inser betydelsen av vårt stöd. Vi är allt. Utan oss finns ingen klubb, ingen "bra stämning".
Utan oss inget Nya Söderstadion. Utan människor som brinner för alltifrån rapporter från träningar (Tack till Söderst@dions redaktion) till dem som kämpar för att bengaler än en gång ska kunna brännas på Söderstadion utan repressalier skulle vi alla vara som luft. Hockeypublik, för att vara lite elak. I år vill jag se ett Söderstadion som har banderoller uppsatta runt hela arenan på lämpliga ställen med fraktioners namn på, landsortsBajare som är på besök, och mycket mera. Söderstadion kommer att vara en grönvit kittel. Och Gudarna ska veta att vi ska göra vårt yttersta för att se till så att alla som inte är Bajare och kommer till Söderstadion kommer att önska att de aldrig klivit in i Kitteln.
Forza Bajen!
