Fotboll och sex (I)
Så här på försäsongen är spelarnas insatser på plan inte så mycket att glädjas åt. Många befinner sig ännu i vinteride och agerar därefter. Andra är deprimerade och sitter och surar i något hörn.
Lite hederlig sex kan vara den kur de behöver.
Fotboll och sex tillhör utan tvivel två av livets stora glädjeämnen. Var för sig fantastiska, tillsammans storartade - och ändå, i fotbollsbranschen råder ofta en kallsinnig hållning till denna cocktail.
Särskilt tydligt blir det under de stora fotbollsmästerskapen, då restriktionerna avseende spelarnas sexuella aktiviteter snarare är regel än undantag. Uppfattningen är helt enkelt att sex underminerar prestationsförmågan. Och i en värld där det normalt sett råder olika meningar om i stort sett allting, är det märkligt att det råder en nästan rörande enighet i just denna fråga.
Senaste VM-turneringen i Japan/Korea bjöd på en mängd exempel: de brasilianska spelarna fick stå ut med fyrtio dagars sexuell avhållsamhet på sin väg fram mot guldet. Tränaren Luiz Felipe Scolari, som aldrig gjort sig känd för att skräda med orden, motiverade sitt beslut med att den "individ som inte kan kontrollera den här aspekten av sitt liv är inte en människa, utan ett irrationellt djur."
Nigerias tränare Festus Onigbinde var inne på samma linje när han förklarade att "mina spelare måste förbereda sig spirituellt, och det gör de bäst genom total avhållsamhet från kvinnor. Spelarna måste vara rena och glömma jordiska affärer."
Även Italiens Giovanni Trappatoni tyckte det var i sin ordning med ett sexförbud. "I det stora är det bättre att vara avhållsam (...). Jag vet vad fotbollsspelare tänker på. Men det måste finnas regler och bestämmelser, även om det handlar om ett så delikat ämne som det här. Det de förlorar nu kan de ta igen när de kommer hem till Italien."
Men det är inte bara under de stora turneringarna som ämnet är på tapeten. Även på liganivå är det fortfarande vanligt att tränarna går ut med sexrestriktioner, speciellt inför viktigare matcher.
Teorin att sex reducerar prestationsförmågan har funnits länge i fotbollens värld. En vända i sänghalmen gör spelarna slöa och omotiverade. De veknar och glöden för spelet falnar. Ungefär så har man tänkt. Kvinnocharmören och barlejonet George Best, som hade sin glansperiod i det sena 60-talets och tidiga 70-talets Manchester United, nämns ofta i det här sammanhanget. Lika ofta som han gjorde enastående insatser på banan, lika ofta slutade de i katastrof. Och Best-kännarna menar att han spelade som bäst i de perioder de då han höll igen med damerna - och drinkarna - en aning.
Ett klassiskt exempel på motsatsen inträffade ett par timmar före 1970-års semifinal i FA-cupen mot Leeds, då Best var försvunnen inför lagets avfärd mot arenan. Uniteds fysioterapeut tog en extra runda i hotellkorridorerna och fann slutligen Best vänslas med en lokal blondin i ett av rummen. Givetvis stort rabalder, och ledningen övervägde att sätta Best på första möjliga transport hem till Manchester. Efter diverse turer blev det ändå bestämt att han skulle spela matchen. Best gjorde en usel insats och missade flera upplagda chanser. United föll slutligen med 1-0 och blev utslagna ur cupen. Hemma i Manchester gick klubbledningen upp i limningen, Best bötfälldes och hans extravaganta livsstil lyftes - än en gång - fram som ett avskräckande exempel för de unga spelarna i truppen.
Långt de flesta klubbar delade den här restriktiva synen på kombinationen sex och fotboll. Ibland gick det så långt att spelare blev ratade innan de ens hunnit synda. Det hände Frank Worthington som var på väg från Leicester till Liverpool. Övergångsförhandlingarna hade varit igång ett tag och alla papper var i stort sett klara, men det fanns en del frågetecken kring hans höga blodtryck. Under samtalen med Liverpool förklarade Worthington att det förmodligen hängde samman med hans energiska sexliv (en förklaring som i och för sig skulle kunna stärka hans image som en viril och högpotent forward). Men istället drog Liverpool-ledningen öronen åt sig och tog tillbaka sitt kontraktsförslag. En tid därefter gick Worthington istället till Bolton Wanderers där han spelade i två säsonger och gjorde stor succé.
Den brasilianske bolltrollaren Garrincha var också känd för sina många kvinnoaffärer och sin nästan omåttliga sexuella aptit. Det började redan i pojkåren då han stötte på flickorna i textilfabriken där han arbetade. (Så småningom blev han far till åtminstone 12 barn med fem olika kvinnor.)
1961 mötte han Elza Soares, Rios svarta bossanovadrottning. Passionen var gränslös och snart förvandlades Elzas lägenhet till ett kärleksnäste där de båda tillbringade all ledig tid. Fotbollsträningen blev lidande, och både klubbledning, fans och allmänhet var djupt frustrerade över Garrinchas leverne som uppfattades som moraliskt förkastligt. Att Garrincha fortfarande var gift med en annan kvinna var inte det stora problemet, utan snarare att han visade sin kärlek till Elza så öppet. Garrinchas popularitet fick sig en allvarlig törn, och många menar att hans aptit på kvinnor - och framförallt på Elza som han avgudade - påskyndade hans fall som fotbollsspelare.
» Läs mer i del II
