Matchrapport: Sogndal-IFK Göteborg 0-1
En fullständigt rättvis seger för ett Blåvitt med stenförsvar och groende offensiva kvalitéer.
Mål: Peter Ijeh (78)
Blåvitts startelva:
Bengt Andersson(45)
Magnus "Ölme" Johansson - Fredrik Risp - Mikael Antonsson(58)(K) - Hjalmar Jonsson
Niclas Alexandersson - Ozcar Wendt - Magnus Erlingmark - Mikael Sandklef(65)
Peter Ijeh - George Mourad(58)
Avbytare:
Kalle Svensson (58)
Sebastian Johansson (65)
Tomas Rosenkvist (58)
Lee Baxter (45)
Första halvlek startade på ungefär samma sätt som måndagens match emot Molde. Ett virrigt och ängsligt Blåvitt kröp långt ner i banan och lyckades inte behålla bollen några längre stunder. Ganska snart gaskade dock killarna upp sig och dagens lagkapten Mikael Antonsson ledde vägen med några resoluta ingripanden. Backkollegan Fredrik Risp som var matchens absoluta dominant ville inte vara sämre och när 10 minuter hade gått så var det IFK Göteborg som ägde matchen. George Mourad är stor och inte så snabb, men killen kan hålla boll - något han gjorde utomordentligt allt som oftast när han var på planen. Han försökte sig även på några fina finter men saknade explosiviteten i steget för att komma förbi. Glädjande var också att Peter Ijeh äntligen hittade rätt plats på planen. I en äkta forwardsposition så var hans löpningar och mottagningar betydligt mer effektiva än på mittfältet. Tyvärr var det bara det som var riktigt glädjande offensivt i IFK under de första 70 minuterna.
Det såg ut som det vilade en förbannelse över det offensiva spelet i mångt och mycket. Passningarna missades tack vare en tuva, en tå eller guds oberäknelighet och jag satt på läktaren allt mer frustrerad när jag såg boll efter boll smita precis utanför de blåvita attackerande spelarnas räckhåll.
Ozcar Wendt och Magnus Erlingmark började centralt på mittfältet och med den dispositionen utav laget är det bara den senare som får godkänt idag. I vanlig ordning vann Erlingmark mycket boll medan Ozcar allt som oftast jagade i ingemansland. När så Sebastian Johansson byttes in istället för den trötte men duktige Mikael Sandklef och Ozcar tog position på vänstermittfältet började det hända saker. Trots att yttrarna faktiskt deltog en hel del i spelet så gjorde de det inte direkt i ytterposition. Niclas Alexandersson kämpade och slet men saknade hastigheten i steget vid några avgörande lägen. Han hade flera goda intentioner men fick inte till det till 100 procent och får godkänt men inte mer utav mig.
Ozcar flyttades alltså ut på vänsterkanten och med de ytor han då fick var det en helt annan spelare vi på läktaren fick se. Flera fina dribblingräder bjöd han oss på när Sebastian Johansson vann bollen ihop med Magnus Erlingmark och fördelade ut den till en framrusande spelare på ett sätt som saknades i den första halvleken. Om han inte hade tröttnat märkbart i slutet av halvleken är jag tämligen övertygad om att han hade spelat fram till minst ett mål till för de blåvita hjältarna.
I den 78:nde minuten satt jag omgiven av spanska spioner och tillresta norrmän. Ozcar Wendt fick en frispark en 6-7 meter utanför straffområdet och slog den mot den bortre stolpen. Där dök Tomas Rosenkvist upp och skjöt på volley vilket lyckades sådär men blev istället till en passning till Peter Ijeh som tåade in det rättvisa segermålet. Ensam flög jag upp och vrålade, måhända fjantigt, men så stor var lättnaden, både för mig och för spelarna.
Efter målet så tog ett Blåvitt som haft Sogndal under kontroll under hela matchen över helt och det blev ett antal lägen att utöka ledningen. Nu gick inga utav skotten eller chanserna in, men en seger med 3-4 mål hade inte varit orättvist. Efter matchen var det flera spelare som uttryckte lättnad över att dels spelet fungerat bra och dels över att man äntligen lyckades vinna mot någotsånär kvalificerat motstånd. Får man lov att hoppas att oturen för året är förbrukat nu så att vi istället för felstudsar kan få ihopslagen och skotten att studsa vår väg?
Försvaret var stabilt som berget rakt igenom. Främst vill jag lyfta fram Fredrik Risp som jag tycker var planens klart bäste spelare. Resolut och smart. Dessutom vårdad i sitt passningspel och en ledarfigur där bak i backlinjen - härligt Rispen!
Utöver Niclas Alexandersson så gjorde ännu en ängel debut. Lee Baxter gick in och ställde sig i målet i andra halvlek och gjorde det med den äran. Han dirigerade backlinjen och spelet på ett bra sätt och gjorde vältimeade och beslutsamma ingripanden. Inga fladdriga Hasse Blomqvist skott hade seglat in över Lee idag, det är jag övertygad om.
Segern var alltså fullt rättvis, och jag hoppas att de blåvita tar med sig hela matchens försvarsspel och den avslutande 20 minutersperiodens offensiva kraftsamling till nästa match.
Efter matchen frågade jag Mikael Antonsson om Aftonbladets artikel om ett påstått kontraktsbråk. Han hade inte läst artikeln men såg ut som ett frågetecken efter att jag dragit grunddragen i korthet. Ett skratt senare och ett patenterat Anton leende så utbrast han på frågan om kontraktsskriverierna är något att oroa sig för så sa han;
- Nej, det vet du.
Härliga Anton!
En timme efter IFK:s seger så såg jag norska Lyn krossa MFF med 4-2, där Malmös reduceringar kom efter att Lyn slutat spela fotboll. Skadeglädje och blåvit seger, kan det bli mycket bättre?
Joder! Det här var skönt!
Blåvita spelarbetyg:
1. Fredrik Risp
2. George Mourad
3. Mikael Sandklef