Himmelsblå legender: Kjell Rosén
Kjell Rosén - slitvargen, kämpen och mannen med fyran på ryggen.
Nära framför mig ser jag ett antal spelare iklädda grönsvartrandiga tröjor. Men framförallt ryggtavlan på en spelare i det lag jag har blivit uppmanad att hålla på. Hans tröja blänker så härligt ljusblå i solskenet. En siffra som jag nyligen lärt mig heter fyra framträder tydligt. Han skall kasta något som heter inkast har jag fått lära mig.
Jag har fyllt hela sju år och för första gången ansetts värdig att få följa med på match. Vi står vid räcket på ståplats, vid sidan av den fina grönmålade huvudläktaren. Det kostade 50 öre utöver entrépenningen .
Denna lilla episod lösryckt från en hel match är det enda jag minns från min debut på Gamla Ip. Året är 1947 och senare forskning har avslöjat att matchen mot Gais slutade 2-2. Senare forskning har också avslöjat att den MFF-spelare som då uppträdde med siffran 4 inte var vem som helst, utan en av de allra mest betydande för vår klubb.
Det diskuteras ofta vilka som varit de största spelarna i MFF genom åren. I en komplex sport som fotboll är den frågan på gränsen till omöjlig att besvara. Kan vi jämföra klassen på en målvakt med en back eller forward osv.? Kan vi jämföra olika tidsepoker? Skall vi ta hänsyn till om bästa MFF:are nådde sin höjdpunkt under utlandskarriären eller i vår klubb? Nämner jag ett namn som Eusebio, håller alla med om att han var en världsstjärna som faktiskt även spelat i MFF som gästspelare i en vänskapsmatch mot Moskvas stadslag. Litmanen måste också betraktas som en världsspelare, men inte i MFF. Zlatan blommade ut från supertalang till storspelare först efter flytten till Ajax. Vi kan räkna upp namn som Thern, Schwarz, Dahlin, Patrik ”Bjärred” med flera. Alla storheter, men inte fullt mogna sådana förrän avskedet från MFF var ett faktum. Kvar är väl då bara den självklare? Eller? Bosse var den störste när han spelade i vår klubbtröja, helt klart.
Men snälla, Kung Bosse. Låt ändå han med siffran 4 på ryggen, en underbar dag 1947, få ett litet ord med i den eviga diskussionen gällande klubbens ledande spelare.
Född mellan två världskrig 21 april 1921
Moderklubb MBI
Debut i MFF 8 oktober 1939
Sista match 10 juni 1950
379 matcher i MFF och 108 mål.
3 Allsvenska guld - 3 cupguld
Proffs i Torino Calcio och Novara Calcio
22 landskamper och 6 mål
Olympisk mästare 1948
Styrelsemedlem i Malmö FF 1968-81
Ja, då vet ni väl allt om Kjell Rosén?
Ibland får man som musiker höra av dilettanter att allt står i noterna! Javisst, så är det. Notskrift är universellt och genialt. Där står allt utom det viktigaste. Läser man Roséns CV finner man också allt utom just det viktigaste.
Låt mig därför kära läsare förmedla några egna upplevda intryck av denne mästare.
Kjell bjöd oss i publiken på rena cirkusnummer när laget skaffat sig ett ouppnåeligt försprång, vilket var synnerligen vanligt på den tiden.
Han kunde med lätthet dämpa bollen med ändan även i trängda lägen och i snabbt tempo. Han kunde dribbla genom att upprepade gånger nicka bollen i marken förbi motståndaren. Det hände till och med att han kunde dribbla av målvakten, för att sedan fri med öppet mål, stoppa bollen på mållinjen och springa vidare med målvakten i hälarna, vända om och spela bollen i mål.
Visst, dessa ekvilibristiska nummer hade svårligen kunnat utföras i dagens fotboll, där brutala överfall bakifrån effektivt tar död på Futebol-Arte.
Kjell Rosén var den mest lysande bland alla lysande stjärnor som MFF presenterade från mitten av 40-talet. Förutom sin bollvirtuositet var han en slitvarg och en verklig kämpe, egenskaper som inte så ofta går hand i hand. Han blev en perfekt representant för den tidens tekniska och lekfulla Malmö FF.
Kjell fick göra sin landslagsdebut 1943, och han blev så småningom självskriven i rikselvan.
Hans största fotbollsminne är OS-guldet i London 1948. Putte Kock var enväldig laguttagare, och den lille engelsmannen och Sverigevännen George Raynor lagets tränare. Den svenska guldkedjan bestod av namn som får den äldre fotbollsvännen att ställa sig i givakt, om det fortfarande låter sig göras. Högerytter, Kjell Rosén, MFF. Högerinner, Gunnar Gren IFK Göteborg. Center, Gunnar Nordahl IFK Norrköping. Vänsterinner, Henry ”Garvis” Carlsson AIK. Vänsterytter, Nils Liedholm IFK Norrköping.
Nu undrar någon varför halvbackar som Liedholm och Rosén placerades som yttrar. Putte Kock levde efter den filosofin att de bästa spelarna, oavsett deras naturliga plats i laget skulle spela. En uppgift som Liedholm och Rosén löste med glans och pressen gav dem epiteten ”ytterligt begåvad” samt ”begåvad till ytterlighet”.
Året 1950 spelades VM-slutspelet i Brasilien. Kjell Rosén var given i truppen , i synnerhet som de nyblivna proffsen Gren, Liedholm, Nordahl och ”Garvis” då inte fick spela. Men Kjell Rosén tackade nej! En landsförrädare kanske? En som förebådade Wennerström? En som inte var tacksam över att vara svensk? Något sådant får väl inte förekomma? Nåja, nu var ju inte Kjell av invandrarblod från Rosengård. Ej heller visade han kaxiga attityder gentemot sakrosankta journalister, så hans beslut accepterades. Han privata skäl respekterades.
Tackade nej gjorde han dock inte när den klubb, som innan den tragiska flygolyckan 1949 var den dominerande i Italien, AC Torino, erbjöd kontrakt. Kjell blev med sina 29 år den äldsta i det lag som den tidigare storklubben började återuppbygga.
Efter en kort tid i Torino kom Kjell till Novara där han fick spela tillsammans med legenden Silvio Piola som då var hela 40 år gammal!
Efter avslutad karriär i Italien kom Kjell hem till Malmö igen. Kjell ville stanna, men hustrun ville ”him till Malme”, och då vet alla äkta män hur det blir. Tillbaks i hemstaden endast 32 år gammal, fortfarande i bästa form, men förbjuden att spela amatörfotboll efter den tidens gällande regler. Vilket slöseri.
Klubben trogen blev han ändå som juniortränare och styrelsemedlem, samt flitig åskådare vid såväl träningar som matcher.
Långt efter det att Kjell Rosén avslutat sin aktiva tid är jag på väg till flygbåtarna i sällskap med en tonårig fotbollsintresserad yngling. Jag möter en person vars ansikte rymmer välbekanta drag. Visst är han lite rundare. (Att ständigt vara privatchaufför åt Cavalli ger väl ingen motion.) Visst har håret tunnats ut av tidens tand. Visst är ansiktet lite mer livsklohetsavslöjande. Men visst är det Kjell Rosén.
Jag stirrar lite nyfiket dumt. Han nickar. Han förstår att jag vet. Han ser att jag är i den ålder som gör att jag har haft förmånen att uppleva glädjestunder på IP signerade Kjell Rosén. Att ha fått njuta av hans artisteri. Att efter matcherna få leka Kjell Rosén när vi spelade fotboll på gården.
”Vem var det?” Säger min unge medpromenerare när Kjell är utom hörhåll. Vem var det, upprepar jag tyst gör mig själv, och förstår plötsligt hur tiden har gått. Förstår att alla inte kan känna till samma saker som jag, livet fortsätter med nya generationer, med deras svar på Kjell Rosén.
Det är en kall vinterdag. MFF skall spela en sån där tidig träningsmatch på Stadionområdet. Snöflingor i luften. Stan tycks sova sin vintersömn. Endast de mest himmelsblå är på vandring. Jag går före matchen in på Kulan för lite värme innan jag ”måste” ut för att se årets upplaga av mitt hjärtelag. TV:n är påslagen. Det spelas fotboll från England. Tottenham hemma på White Hart Lane. Det nordligaste av Londons många elitlag.
Framför TV:n sitter en del personer, bland dem ingen mindre än Kjell Rosén.
”Där har jag spelat” hörs plötsligt en röst. Verkar som om han vill prata om detta. Finns bara en person på Kulan denna dag som har spelat på White Hart Lane, och detta ger mig mitt livs chans att äntligen få prata med min barndoms störste hjälte. Vi pratar om öppningsmatchen i OS. Att Kjell fick göra det avgörande 3-1-målet på pass från Il Professore.
Vi går gemensamt bort mot matchplanen. Jag frågar om han tyckte det var roligt att vinna med 12-0 mot Korea. ”Sådär”, säger Kjell,” de va bara de att dom luktade så jävligt. Dom hade smort in sej med nån jävla skit”.
Vilken genuin Malmökommentar som speglar hela stadens kultur. Att vinna i OS med 12-0. Ingenting särskilt med det. Att han gjorde ett av målen bakom stackars målvakten Duk Yong Hong hade han glömt. Ja vaddå, men den jävla lukten…
Under matchen står jag sen vid sidan om mästaren. Tycker mig känna avundsjuka blickar i nacken. Varför är just jag den utvalda? Varför känner han Kjell Rosén?
Efter matchen , som Kjell på sitt karakteristiska sätt inte gav mycket för skiljs vi åt. Jag vänder mig om efter honom. Tycker mig se honom iklädd en silkig ljusblå tröja. Tycker mig se den där siffran som heter fyra på hans ryggtavla, som för så många år sedan. Långsamt försvinner han utom synhåll för alltid för mig.
Budet om att en av landets största fotbollspelare genom tiderna hade gått bort kom en dag under 1999. MFF hade blivit fattigare.