Kärleken till ett fotbollslag
Jag blir tvungen att sätta mig ner en stund. Rosenkvist har precis levererat det femte målet bakom Dick Last och man återfinns i en för stunden helt annan värld. Huvudvärken har dunkat tätt i andra halvlek, men som supporter lyssnar man inte på det utan sjunger vidare i ett tillstånd som aldrig blir bättre än vad det är. Vi spelar ju för tusan derby.
Fotboll är ett spel som innehåller många känslor. Både för spelarna och för oss supportrar på läktaren. Kärlek, lycka, hat, sorg, glädje, förväntan låter löjligt i andras ögon, det är ju bara ett spel. För en som överhuvudtaget inte alls går på fotboll eller för den som enbart ser det som ett sällsynt lördagsnöje är det kanske bara ett spel som vilken TP-kväll där hemma som helst. Men för supportrar som lever med klubben så gott som varje dag är det något annat.
Fotboll är hett som aldrig förr i Sverige. Publiksnittet ligger över tio tusen och de stora lagen drar fantastiska siffror varje vecka. Det är inne att gå på fotboll. Men utan att den vanlige Svensson kan förstå fanatismen hos supportern. När stora supporterskaror kommer till andra städer så tycker lokalbefolkningen oftast att det är ett trevligt inslag. Men tanken finns nog i de flestas huvuden; "är det inte ganska löjligt att åka land och rike runt för ett fotbollslag".
Jag hade snurrat ihop min flagga och gummibanden satt så pass hårt att jag aldrig ville ta bort dem igen. Det var ingen glad 12-åring som satt på Ullevis sittplats när Milan ledde med 1-0 och matchen gick mot sitt slut. Att först få stryk mot ett sketet norskt gäng både hemma och borta och sedan förlora återigen mot Milan. Det kändes väldigt avlägset från de Europeiska framgångarna laget haft åren tidigare. Men så när Wahlstedt den sista kvarten kommer in och kvitterar för att sedan spela fram Alexandersson till segermålet då blir det fart på den tolvårige flaggviftaren som efter ett jäkla besvär med att få bort gummibanden närmast knockar alla i sin omgivning och sedan i ett stort lyckorus kan låta den blåvita fanan vaja.
Matcher som vunnits stort, förluster som tagit hårt på ens humör, otroliga vändningar som mot Milan, segrar i de Europeiska cuperna, SM-guld och resor som förblir oförglömliga är stunder som gör att man blir ett med laget och klubben. Man behöver i och för sig inte ha varit med om stora segrar för att känna för ett fotbollslag, utan det är passionen och lidandet som gräddas med små stunder av lycka som gör det till vad det är.
Under hösten 2002 mådde jag inte bra. Som en rejäl baksmälla av allt det goda Blåvitt varit med om de senaste tjugo åren var man på väg att ramla ur allsvenskan. Det var ett otänkbart scenario. Jag målade upp bilder där man skulle stå på någon rutten träläktare mitt ute i skogen på landsbygden. Jag hade kunnat ta alla fula snedsparkar från kompisar med andra lagsympatier men att se mitt kära lag spela i Superettan hade tagit hårt på mig.
Att åka 50 mil för att se en fotbollsmatch och att dagarna innan den här resan vara ganska frånvarande eller uppspelt. Det ses sällan som normalt hos den vanlige svensken, vad nu det är. Att gråta av glädje då elva spelare rullat in en boll i ett mål fler gånger än motståndaren och bärgat ett SM-guld, det upplevs också ganska konstigt. Det är ganska okej att vara fotbollsintresserad till en viss gräns. Vilket ofantligt många är för tillfället. Det är accepterat. Men när man töjer på den gränsen och agerar fanatiskt då kliar folk sig i pannan.
Blåvitt hade Gnaget två matcher i rad när serien vände. Vi började hemma och båda lagens supportrar såg fram emot det första mötet med stor optimism. Det finns inte mycket värre saker än att förlora hemma mot gänget från Solna. Deras spelare stampade i takt till deras supportrars sång, efter matchen, på vår hemmaplan. En sådan grej förstör resten av veckan. Humöret var väldigt dåligt fram tills dagen innan returen uppe i Stockholm och efter matchen var man på topp igen. Dennis Jonsson hoppar över att tacka för matchen och springer bort mot oss blåvita på den södra kortsida och klättrar upp på gallret och skriker ut sin glädje. Att få slå tillbaka på bortaplan tillsammans med supportrar som känner precis samma glädje som du och med laget som så tydligt visar hur vi är en och samma familj. Det är de stunderna man inte vill missa och det är på de stunderna man blickar tillbaka när man sätter ett stort frågetecken framför de som tvivlar på hur sunt förnuft man har.
Ofta oroar sig säkerligen omgivningen sig för supporterns hälsa och undrar om det är särskilt bra att låta resultaten påverka ens liv så pass mycket som de gör. Men med alla upplevelser i ryggen så känns den frågan ganska löjlig. Den vanlige Svensson går på bio och bygger upp en väldigt kortvarig relation med ett gäng skådespelare för sedan gråta floder under det sorgliga slutet. Det borde ställas som bollplank i samma diskussion.
Att uppoffra en stor del av ens vardag till att följa ett fotbollslag, det är en vacker sak och det är lycka att ha något som engagerar och kryddar vardagen så pass som det gör. Men att lägga ner hela sin fritid på att samla frimärken, gediget följa sitt favoritband eller att se varenda film som produceras på det här jordklotet, det kan också vara hur bra som helst men jag tror inte det ger lika mycket känslor, upplevelser och så stor lycka som supporterskapet ger.
Den 4: e april drar återigen den stora blåvita skaran på bortamatch efter en lång väntan sedan den förra säsongen då Kalmar väntar i premiären. En del åker med Supporterklubben, några andra tar bilen ihop med sina bästa vänner, en del åker tåg och jag tänker göra resan dagen innan för att uppleva Kalmar under helgen. Änglar från hela Sverige kommer att förenas i Kalmar för att ladda upp och det kommer att ligga en festlig stämning över staden hela dagen innan Blåvitt ska ta säsongens första trepoängare. Samma optimism och glädje kommer att sprudla i resten av landets städer som blivit privilegierade med en fotbollspremiär på schemat. All Sveriges media kommer att bevaka händelserna runt om i Sverige och de flesta som tycker om fotboll kommer att följa spektaklet med stort intresse. Alla ni som tycker det är idioti alltihopa tycker jag ska ta en funderare samma eftermiddag när du sitter nersjunken i tv-soffan och ser någon förträfflig film om det verkligen är vettigare.
Kanske har jag i och med den här krönikan bara fyllt på den redan översvämmande kaffekoppen hos den vanlige Svenssons tankar om hur tokiga och världsfrånvarande fotbollssupportrar är men i vilket fall som helst välkomnar jag alla supportrar våren. Den Allsvenska premiären är inte långt borta, oavsett om den är vettig eller inte.
