Ernst på B-lagsmatch
Man vet att man när en desperat längtan efter den allsvenska fotbollsstarten om man kör två och en halv mil söderut för att se en b-lagsträningsmatch en vinpinad och smällkall tisdagskväll.
I Höllviken, alltså. En liten by som tillhör Vellinge kommun, där ju som bekant friheten är större än annorstädes. Av detta märktes dock intet. Jag kände mig, under hela matchen, precis lika ofri som vanligt.
Det började annars bra. I kaffe- och tekön inne i klubbstugan hamnade man bakom Niclas Nylén, iklädd Höllviken-träningsoverall. Det kändes fint. Man drömde sig tillbaka och tänkte på SM-finalen 1988 mot Djurgården där han kom ruschande fram på högerkanten som en gepard på zebrajakt.
Sen blev det genast sämre när man inte hittade den utlovade Igor någonstans bland de uppvärmande MFF:arna. Och när ingen kunde ge någon som helst förklaring till varför han inte var med så kändes det ännu jobbigare.
Sen började matchen. Vi ställde upp som följer (3-5-2 of course): Moberg - Nilsson Guiomar (h), Thommie Persson, Holgersson - Fuxberg (h), Tobias Nilsson, Jon, Joakim Nilsson, Safari - Darko, Marcus Pode. I mitten av andra halvlek byttes unge talangen Rawes Lawan in för Pode, och med bara några minuter kvar tror jag att Magnus Bönnemark kom in istället för Darko. Hos Höllviken syntes framförallt en spelare; i deras mål stod nämligen Jonnie Fedel. Förutom att han var väldigt bra så skrek han mest och roligast av alla. Exempelvis när Darko var på väg att rinna igenom men fälldes brutalt av Höllvikens sisteman så tyckte Jonnie: "Han tog bollen, domaren!".
Absolut mest glädjande med dagens match var the return of Jon Jönsson. Han var tillbaka i nästintill gammalt gott slag. Hård och stark i kroppen, elakt spel och två snygga mål. Tillsammans med Joakim Nilsson var han planens oantastliga gigant. Lite avsaknad i timing i nickduellerna och en slak sistakvart, då han visserligen var rejält trött, drog ner betyget. Annars: välkommen tillbaka!
Joakim Nilsson var också han pigg. Jag tycker att det sett ut som om han varit på nedgång den senaste månaden, men han gjorde tydligen en stabil insats mot Lyn i La Manga och idag var han åter som han ska vara. Oöm i kroppen och säker i passningsspelet. Och med en järnvilja som gör att han hatar att bli av med bollen och därför nästan alltid plockar tillbaka den direkt.
Överlag hade vi ett riktigt fint passningsspel. Betänk: det är alltså första gången de här ungtupparna spelar 3-5-2 i match. Några spelare föll utanför ramen: Tobias Nilsson imponerar inte på mig, ser mest rädd ut när han får bollen, Max Fuxberg var direkt slarvig idag, blev överspelad flertalet gånger på högerkanten, och Thommie Persson ser ringrostig ut, men så har han väl också varit skadad en längre tid.
Förutom Jon och Jocke så utmärkte sig två spelare. Darko: ständigt på hugget, ständigt på djupet. Missade två klara frilägen och kan därför inte riktigt få godkänt. Och så Johan Nilsson Guiomar: redan nu en godkänd ersättare för Daniel eller Olof. Det har gått snabbt för denne trygge och placeringssäkre back.
Målen, ja. Jon gjorde 1-0 efter ett par minuter, helt på egen hand. Tog emot bollen några meter utanför straffområdet, tittade upp och placerade den snyggt med vänstran i Fedels vänstra hörn. 2-0 i slutet av första halvlek var ännu finare. Jon vann en duell med två Höllvikenspelare mitt på motståndarnas planhalva, spelade fram Darko, stack sedan i mitten och fick tillbaka bollen exemplariskt i steget och placerade lugnt och fint in den bakom vår gamle målvakt.
Trean kom mot slutet. Inbytte Lawan skojade med två backar och kom fri, men kapades bakifrån och domaren pekade på 11-meterspunkten. Inte ens Fedel gnällde: så solklar var den. Glenn satte straffen iskallt djupt nere i Fedels vänstra hörn. Han blir bara mer och mer sympatisk: missar straffar i IFK, sätter dom i MFF.
Vad finns det mer att säga om matchen? Domaren var utmärkt. Höll en trevlig men bestämd ton, var aldrig översittande och lät spelet flyta i egen takt. Generalens son, som ju spelade forward i motståndarlaget, gjorde inget större väsen av sig. Generalen själv däremot, skrek ut order till spelarna som den fältherre han är.
Kanske lurades man av vårvädret tidigare under dagen; jag fikade till exempel i min trädgård på eftermiddagen i bara kavajen. Kanske är det bara i Höllviken det blåser så skelettgenomträngande. I vilket fall: det var för kallt för att titta på fotboll.
Det är för övrigt ett hårt liv man lever: tidigare under dagen så var er utsände tvungen att checka in förmiddagsträningen. Jag vet, det är ett tufft jobb; men nån måste göra det. Bara de som inte skulle spela i b-lagsmatchen var närvarande. Det vill säga: ett rent a-lag. Asper, Höiland, Joseph, Olof, Daniel, Lolo, Tomas Olsson, Afonso, Grahn, Yngvesson, Skoog. PA vilade, Mattisson körde rehab och JO var ute och sprang.
Det var en fruktansvärt jobbig träning. Jag blev trött bara av att stå och titta på den. Prahl och Patrik Johansson hade hjälp av Jörgen Becke och det hoppades över häckar, sprangs idioter och en hel massa annat. Alla närvarande tog ut sig fullständigt. Jo, Tomas Olsson också, han verkar helt pigg och kry igen. Grahn gick av en kort stund för lite ryggövningar men återkom nästan direkt. När det var slut så såg alla ut som om de hade närmre till döden än till livet. Alla utom Lolo, som såg ut som om han, och här citerar jag min närvarande kompis, var på stan och fönstershoppade. Jag tvivlar på att det finns någon annan i allsvenskan med likvärdig kondition Håkan Mild, kanske. Annars ingen. Efteråt frågade jag honom: "Är du inte trött?". Han svarade: "Jo, lite, men det beror på att jag är så förkyld". Andreas Yngvesson bara skakade på huvudet åt honom.
