ÄNTLIGEN FREDAG – ”Hörnorna är för långa”
Fotbollen engagerar alltid. Känslorna svallar och drar oss supportrar åt olika håll. Det är omöjligt att undvika diskussioner om spel och individuella insatser. Det är en av alla oskrivna regler för supportrar på Stadion. Den tätt efterföljande regeln är att du antingen är en optimist eller en pessimist. Och på en fotbollsarena är risken ganska stor att två personer från olika grupper kolliderar.
Jag måste erkänna att jag gjorde något jag inte är stolt över i den senaste matchen. Jag tappade nästan fattningen. Som tur var räckte det med en lång utläggning om varför artonåringar borde prata mindre och lägre på matcherna. Det var mitt under Djurgårdens press. Djurgården radade upp chanser och spelglädjen lyste hos spelarna. Det var spelet vi alla har gått och hoppats på och det var mot guldkandidaten Helsingborg dessutom. Mitt i denna anstormning hör jag för fjärde gången suckandet från den vilsna själen som oturligt nog valt att slå sig ner bakom mig. Pessimistens förebild ropar återigen ut sina predikningar ”hörnorna är för långa”. Som den disciplinerade människa jag vill vara borde jag självklart ha tagit det här som ett bevis på att Djurgården spelar riktigt bra fotboll och skrattat lite för mig själv. Men jag antar att vi alla har en gräns.
De flesta som går på fotboll går inte ensamma. Vi går på fotboll med våra kompisar. I kompisgruppen brukar det finnas ganska tydliga roller. Någon tar på sig rollen som den positiva – den som vägrar inse brister och alltid tror på vändningen. Andra tar på sig rollen som den negativa – den som alltid letar efter de detaljer som skiljer Djurgården mot Barcelona. De här rollerna behöver inte samma personer ta på sig varje match men oftast så blir det så. Och oftast så kan vi hitta rollerna även i publiken som helhet. Att stå oberörd och inte bli engagerad av fotbollen tror jag få klarar av. Du blir antingen en optimist eller en pessimist.
Men det finns olika nivåer på optimisterna och pessimisterna. Vissa är högljudda och vill verkligen att omgivningen ska höra deras åsikter medan andra är mer lågmälda och nöjer sig med blygsamma gester eller ögonrullningar. Det är svårt att peka på varför vi tar de här rollerna. Det kan vara för att det känns skönare att i förväg ha bestämt inställning till matchen. Det kan vara för att man vill passa på och leva ut känslor som man gått och hållit på alldeles för länge. Eller så kan det vara för att vi helt enkelt måste agera motpol till dem andra. Vad vet jag? Det jag däremot vet är att det är alldeles för ofta fotbollstyckare på läktaren skriker ut sina underliga åsikter. Ibland känns det som om jag tagit med mig både Arne Hegerfors och Glenn Hysén från TV-soffan. Och precis som hemma är det omöjligt att få tyst på dem.
Hittills så har både pessimisterna och optimisterna haft ronder där de gått ut som segrare. Matchen mot Brommapojkarna gav få argument för optimisten och det måste ha känts jobbigt att stå emot alla pessimister som frossade i detaljerna från skitspelet. Men efter den matchen var det roliga slut för pessimisterna. Efter den matchen har alla optimister kunnat skratta åt alla försök som ändå spridits runt på läktarna. För även om det egentligen inte finns något att peka på hittar den slipade pessimisten alltid något. Exempelvis kan hörnorna vara för långa.
Att hamna bredvid obotliga optimister eller krävande pessimister är aldrig särskilt roligt. Men tyvärr hör det till fotbollen. Den nyanserade verklighetsuppfattningen som de flesta av oss har utanför arenan försvinner snabbt när man går igenom Stadions spärrar. Det är ett ständigt lotteri vad för typ av supporter man ska hamna bredvid. Mot Helsingborg hade jag otur. Då hamnade jag bredvid en ytterlighet. Förhoppningsvis har jag tur i nästa match och hamnar bredvid någon mer nyanserad. Någon som kan dölja sina känslor bättre. För det har jag lärt mig – två ytterligheter går aldrig bra ihop.