MFF – AIK 4 – 0: Och vem skrattar åt Toivonen nu?
Omedelbart efter match är det alltid lätt att tappa distansen och ta till överord, men jag tror faktiskt att dagens seger är bland de 5 skönaste sedan återkomsten till Allsvenskan. Matchen efter förlusten mot TFF. Mot ett tippat guldlag. Efter en otrolig massa gnäll, inte minst på Ola Toivonen.
Kommer ni ihåg Sporting Lissabon på Stadion i UEFA-cupen 2003? Det tog bara några minuter så insåg man att MFF inte skulle ha en chans. Sportingspelarna var så mycket rörligare, skickligare, passningssäkra och lugna under press att man direkt la ned tankarna på en bragdmatch. Efteråt träffade jag en desillusionerad Tony Ernst (numera ordförande MFF-Support). Han tittade bistert under rasta-luggen och så slog han fast: – precis så som Sporting spelade vill jag se MFF.
Jag vet inte om han tänkt på det sedan dess, men det har jag gång efter annan. Idag såg vi det båda två och jag förstår precis hur AIK-fansen måste känt sig. Redan efter några minuter stod det klart att AIK inte skulle ha något att hämta.
Den första halvleken var helt enkelt det bästa jag någonsin sett MFF prestera. Överord igen? Kanske, men så fullständigt dominerande i individuell skicklighet mot ett väntat topplag tillhör inte vanligheterna.
En stor anledning var Ola Toivonens förlösning. Inför match var han hårt kritiserad. I tidningarna hade man redan börjat skjuta in sig på köpesumma 6 - 7 miljoner. Skrattretande? Ja, skrattretande billigt. För till skillnad från stand up tragedyn på Vångavallen var Ola idag såväl rörlig som rivig. Precis som uppe i Borås gick han ned i höjd med Daniel då och då och tryckte till en vilsen AIKare som råkat få bollen med sig. Och precis som i Borås kunde han sen komma rättvänd tillbaka och hitta kombinationer med bröderna Lejonhjärta på topp.
Målet han gjorde är ett sådant som får en tränare att gå i spinn. Efter en snabb djupledslöpning trycker han sig förbi AIKs Niclas Carlsson, nonchalerar keeperns utsträckta boxningshandskar och sätter distinkt pannan på bollen. Ett rivigt, modigt och oväntat mål. Satt där scouter på läktaren misstänker jag att deras pennor skrev flest löpmeter om just det målet.
En annan som satte alla kritiker på plats var Yksel. Han var förmodligen den som sprang mest under första halvlek och blev motorn i vår offensiv. Men hans insats bestod inte bara av hårt arbete. Hans smygande överflyttningar till högerkanten skapade dessutom stor förvirring hos motståndarna och vi överflyglade AIK gång på gång. Det enda som saknades Yksel ikväll var ett mål. Som han sånär lyckades med i andra halvlek när han pricksköt mot bortre krysset efter att MFF skapat en 4 – 4 situation i en snabb kontring. Denna gång satt den inte, men med både Yksel och Toivonen i slag börjar skotten utifrån att bli allt vanligare. Något jag i varje fall efterlyst under många år.
Slutligen måste man också nämna Jonatan Johansson. Efter en magisk höst och mål i premiären var han inte lika synlig mot GAIS och TFF. Men idag visade han varför han spelat i Premier League. Förarbetet till 1 – 0 målet var underbart att se:
- Jag drog honom inte i tröjan, jag puttade honom inte, men jag pressade honom hårt. Han blev nervös och provade att slänga sig. I 9 fall av 10 får backen frisparken med sig i en sådan situation. Men domaren var perfekt placerad och jag rörde honom inte. Så när han väl låg ned var det bara att lyfta in den till Junior, säger Jonatan Johansson.
Sen var det din tur att göra mål. Nästan.
- Ja, det är en sån situation man hatar. Målvakten räddar första skottet och så kommer bollen långsamt rullande ut mot dig igen. Och alla rusar mot dig och du får tid att tänka. Där borde jag satt den med vänstran, men jag fick en dålig träff och. Ja då blir man arg.
Fast du fick revansch i andra halvlek. Otroligt snyggt mål.
- Ha, ha. Jo hade jag fått välja på vilket av situationerna jag skulle göra mål på så var det den andra. Ett riktigt skönt mål, småler Jonatan, märkbart nöjd med dagens match.
- Det var den bästa match vi spelat sen jag kom till föreningen.
Hammarby nästa.
* * * * *
Junior då? Jo, med 2 mål var han såklart lysande. Men det är man mer van vid.
* * * * *
Dom andra då? Jo, alla gjorde en kanonmatch. Så överlägsna är man inte om inte alla presterar på topp.
* * * * *
Men domar’n då? Äh, Peter Flöjtfel hade som vanligt en svårartad åkomma av flugor i trumpeten och gav Daniel ett gult kort när han blev nedslagen. Och nonchalerade att Jonatan blev brutalt nedsparkad. Flöjtfel drivs av att visa att han inte är en hemmadomare. Och ibland går det till överdrift. Fast han tillhör ändå de bättre.
- - - - - - - - - -
Peter Linds bilder från matchen hittar du här
Henrik Sjöströms intervju med Daniel Andersson hittar du här
Juniors tankar om matchen hittar du här
