Gästkrönik@: Om ljusglimtar i derbymörkret
Bättre sent än aldrig. Denna gästkrönika skickade Charlie till oss i torsdags men det är först nu Söderst@dion lägger upp den. Vi får lov att bättra oss framöver.
Att stå på den förlorande sidan i ett derby är aldrig roligt. Långt ifrån roligt. Dagarna efter en derbytorsk känner man sig som man sålt allt smör i Småland men tappat pengarna. Trots mörkret som sänker sig över sinnet finns det ljusglimtar som man kan klamra fast sig vid, för att överleva. För att på något vis hitta hopp inför framtiden. Det är en sådan ljusglimt jag har tänkt på sedan i tisdags.
Andra halvlek. Erkan får bollen på högerkanten, och driver upp förbi mittlinjen. Han tittar upp, och ser en aik-försvarare närma sig försiktigt. Erkan driver på lite till, och drar lite ut mot sidlinjen. Aik-försvararen följer med, i tron att han kanske ska ta bollen från Erkan. Erkan accelererar, och aik-försvararen gör detsamma. Då vrider Erkan upp kroppen från försvararen mot sidlinjen och klackar bakom sig själv inåt banan, till sig själv. Aik-försvararen, jag har glömt vad han heter och bryr mig egentligen inte, halkar till och glider ut mot sidlinjen där han får en kaffe med mazarin på väg upp till läktaren. Ett avgrundsvrål i Bajenklacken, folk kramar om varandra i glädje över denna fantastiska, "internationella", fint.
Erkan driver in i banan, och stämningen höjs än mer på den Södra läktaren; folk känner på sig att någonting ska hända. Erkan tittar upp när han driver bollen och ser Charlie Davies som sprungit ifrån mittförsvaret i aik. Erkan slår upp en boll mot Davies snett bakifrån som hoppar upp, vrider om kroppen i luften och får genom perfekt tajming en underbar volleyträff på bollen. Ett skolexempel på hur en cykelspark ska se ut, bicicletta även kallad. Bollen går stenhårt mot mål, högt, men glider över ribban. Sitter den baljan är det årets mål, alla kategorier. Som en vän sa på läktaren bredvid mig; "Det skulle blivit årets mål på Eurogoals. (som sänds på Eurosport) Och Allsvenskan är inte ens med i det programmet!"
Nu blev det ju som bekant inte mål. Men ändå. Vilken prestation av Erkan och Davies. Vilken prestation av Hammarby som lag att kunna leverera ett sådant spel, kryddad med sådana individuella prestationer. När jag tänker tillbaka på denna spelsekvens, som i verkligheten inte tog mer än några sekunder, blir jag helt varm i kroppen. Den där känslan man får när ens lag som man älskar så högt presterar någonting så oerhört vackert. För vackert, det är vad det var. Konsten tar sig alla möjliga uttryck. Om Erkans insats kryddad med Davies fantastiska avslut inte är konst, då vet jag inte vad som är det. Den här sekvensen påminner mig också om glädjen jag känner av att tillhöra Hammarbyfamiljen. Vi är glädje, helt enkelt.
Så känner ni där ute när ni sitter på arbetet att livet är tungt just nu – blunda ett ögonblick och tänk tillbaka på de där få sekunder där vi tillsammans upplevde något fantastiskt och extraordinärt. På söndag är det dags igen, Brommapojkarna ska få känna av trycket från Sveriges bästa supportrar. Alla till Söderstadion!
Forza Bajen – till sista hjärtslaget.