Krönika: En festlig bortapremiär
"Att Djurgårdsfamiljen trots snöplig match med ett ruttet resultat ändå kan blicka framåt och ändå sarkastiskt fortsätta festa får mig att frambringa ett brett leende på läpparna."
Från läktaren upplevde jag matchen som en av de sämsta under 2000-talet. Trots det var det en otroligt rolig bortapremiär. Resan dit, uppladdningen innan match och, oväntat nog, var hemresan den bästa godbiten jag tar med mig hem till Stockholm. Och vad jag hört av andra resenärer från andra bussar samtycker de med min åsikt. Buss ett började med en ny sång – Chelsea Dagger. Hur den kommer arta sig återstå att se. I bussen jag åkte handlade det mer om en rå och skör kamp om vilka som var bussens mäktiga män – bakre eller främe. Något subjektivt måste jag säga att när främre drog igång ”Ingen extra lök på min kebab – hata bakre” var det dödstyst i bakre delen i kontrast mot festen där fram.
Just det här, att Djurgårdsfamiljen trots snöplig match med ett ruttet resultat ändå kan blicka framåt och ändå sarkastiskt fortsätta festa får mig att frambringa ett brett leende på läpparna.
Vi återkommer till själva resan senare och tittar på matchen lite. Som sagt såg jag matchen på plats och det ska tilläggas att Kalmars bortaläktare får Stockholms Stadions fondläktare att kännas som M/N. Jag tyckte Djurgården var ordentligt ologiska förra säsongen. Frågan är om det blir än mer ologiskt i år? Plattmatch mot Brommapojkarna för att sedan spela ut två lag varav ett topplag hemma på Stadion, för att sedan göra en själlös match igen. Eller det kanske är så enkelt att Djurgården kommer få svårt på bortaplan i år? Något är det och det måste bli ordning i laget för så här orkar jag inte följa en säsong. Tappa tron på guld direkt, sedan börja hoppas igen följt av att bli övergiven – igen.
Djurgården var totalt uddlösa igår, möjligen förutom första kvarten av första halvlek då man åtminstone skapade målchanser. Sedan att en minut avgör hela matchen gör inte saken bättre. Jag sade till mina vänner inför matchen att jag (inte oväntat) trodde på kryss. Något det förmodligen hade blivit utan straffen och utvisningen, trots Kalmars förkrossande skottstatistik. Jag fann inte att deras anfall och avslut giftiga. Men det kanske var bortaläktaren som gav mig den synen, vad vet jag?
Med sådana här matcher är det ruskigt skönt att folk återvänder till bussen och återvänder till feststämningen. Även om det tog ett tag för buss fem att vakna igen. Men det blev en ordentlig fest och en underbar stämning. Tack vänner, tack främre, tack reseledarna, tack ”Krigarn”, för en fruktansvärt skön bortapremiär.
Avslutningsvis vill jag passa på att hylla en Djurgårdssupporter vid namn Magnus Berggren som gick bort förra helgen, alldeles för ung. Mina tankar går till vänner och familj. Vila i frid.
