Från (konst)gräs till grus
Det var kul igår, riktigt kul. Att man kan bli så glad av en träningsmatch i mars? Fredrik Risps breda leende efter matchen gjorde mig helt plötsligt full av framtidstro igen - så lättköpt är jag tydligen. Min söndag bjöd inte på samma sorts glädje - men en regnig eftermiddag på Heden är onekligen riktigt kul det också.
Idag stod det ingen träningsmatch för A-laget på schemat på den officiella hemsidan, istället hade J-laget match emot Skövde Kellef på Heden tre. Vid frukostbordet kände jag väl ingen överhängande lust att ägna eftermiddagen åt att bevittna juniorerna spela grusmatch men intresset stegrade ju närmare matchstart klockan visade, och vid 11.25 så insåg jag att det var meningslöst att bekämpa det. Sagt och gjort, en påklädd mössa och ett pitstop på seveneleven senare så stod jag på en vattensjuk grusåker full av tjejer i nioårsåldern som spelade någon form av turnering (jag tror Azalea BK anordnade något). Plan nummer tre var däremot vigd för blåvita kämpar, för dagen skrudade i gult.
Planen som den kommande bataljen skulle utspelas på var ordentligt sorglig. Vid de båda sidlinjerna fanns ordentligt tilltagna sjöar av regnvatten - likaså i båda straffområdena. Skövde Kellef IF är en nystartad förening vars främsta spelare är två killar som haft lite speltid i division två tämligen nyligen. Ibland dem fanns en ganska rivig ytter som tydligen varit och tränat med bland annat ÖIS, och det syntes att han hade en viss erfarenhet av någorlunda kvalificerat spel. I övrigt såg det långt ifrån ut som några fotbollsspelare någon utav dem.
- Kolla på mig, säger Skövde Kellefs spelande ordförande och pekar på sin, inte alltför vältrimmade bringa.
- Ser jag ut som en fotbollspelare?
Jag kan bara skratta och hålla med.
- Vi är IFK-fans allihopa som spelar, säger en annan utav spelarna och lutar sig framåt.
- F-n, det här är en stor grej. Att spela mot Blåvitt, fortsätter han och ler förnöjt.
Jag undrar mer varför juniorerna utsätter sig för skaderisken av att möta ett gäng glada amatörer på Hedens grus.
- Vi har mött äldre motstånd egentligen i alla år med den här gruppen, säger IFK-tränaren.
I just denna matchen är det kanske inte motståndarnas fotbollskvaliteter som ger någon utveckling för juniorerna utan snarare den fysiska tyngden hos Skövdes spelare. Dom väger en hel del mer än optimal matchvikt de allra flesta. Störst och med en alldeles egen stil i sina agerande är Skövdes målvakt. Med både fysisk och mental pondus så gör han ett gäng räddningar. Bland annat så avstyr han ett givet mål i från en fri Sorie Samuras, Kabbas lillebror, som spelar i IFK:s J-lag. Först blir han nerfintad i en vattenpöl av en liten skottfint, men precis när Sorie skall lätta in den lite lätt så sprattlar han till och får upp en hand och avstyr målet. Nu spelar det inte särskilt mycket roll. Innan räddningen har Blåvitt redan tagit ledningen med 3-1 och så snart de unga spelarna drar upp farten och spelar boll istället för att försöka gå in med den i mål så blir det farligt - det är klasskillnad.
Ozcar Wendt kan konstatera samma sak ifrån motsatt sida av planen. Många av spelarna i Skövde Kellef är barndomskamrater och det blåvita stjärnskottet står troget och ser matchen i deras sällskap, hela vägen till det bittra slutet.
- Klart det är dubbla lojaliteter, skrattar Ozcar när jag ställer honom mot väggen.
IFK vinner med klara 7-2 och efter att i alla fall hjälpligt lyckats freda sitt mål i mer än 60 minuter (bara 3-1 fram till dess) så får Skövde det svårt när orken tar slut. Sista ordet får dock Skövde när dom i matchens näst sista minut lyckas reducera till 7-2 och någon i laget skriker:
- Sista målet vinner.
IFK:s lag hade en del bekantingar från U-truppen med idag. Bastian Andersson var pigg, Alex McPheat var kvick och snabb och gjorde matchens första mål efter en hörna. På högerkanten började Nicklas Asp piggt för att mattas senare. Men det är svårt att säga så mycket om individuella prestationer, motståndet höll alltför låg klass.
- Skövdefotbollen är inte tillräckligt bra, två lag i division fyra - det räcker inte, säger den svettiga ordföranden till mig efter matchen. Kellef har en lång väg att vandra ifrån division sex reservserie men målsättningen är hög i alla fall.
I slutet av matchen ser jag att det väntas fler blåvita aktörer på Hedens grus tre. Jag stannar kvar under de tilltagande regnskyarna. Det är P92 som skall spela prestigederby emot GAIS. Så mycket prestige är det nu inte.
- Det är glädjen som är viktigt, säger den engagerade tränaren gång på gång.
- Vi söker bara glädjen i spelet, resultaten får komma i andra hand - så arbetar vi.
Och det märks. Alla blåvita spelförsök följs av uppmuntrande tillrop från sidlinjen. "Bra försök", "rätt tänkt" och "ha kul" ekar ut över grusplanen mot de korta men entusiastiska spelarna. Att det börjat ösregna närmast 90 gradigt ifrån sidan verkar inte bekomma någon på sidlinjen eller på planen, det är bara undertecknad som oroligt vankar runt och beklagar sig i tankarna. När jag inte beter mig på ett så miserabelt sätt så tittar jag mest på en liten forward som heter Jonas och kanske framförallt på dagens andra målvaktsprofil - IFK:s korte Victor. Pojkfotboll innehåller inte alltför mycket organiserat spel. Alla tittar på bollen och försöker få den framåt i planen, oftast utan att ha någon riktigt bestämd adress vart, utan mest bara framåt. Naturligtvis är det en del riktigt spel också, men framförallt innehåller matchen moment med en spelare som gör en eller två dragningar och sedan tjongar bollen uppåt. Vart eller till vem passningen är ämnad är inte alltid lika lätt att se, men ibland glimtar det till. Hela tiden följs insatserna av de uppmuntrande tillropen från tränarstaben. När det blivit en aning stiltje i matchen i mitten av andra halvlek hör jag plötsligt:
- Nu hittar vi på något roligt!
Det känns som en oerhört sund inställning till fotboll i unga år.
Matchen slutar 2-1 till GAIS. Blåvitt tog ledningen men GAIS kvitterade efter en ganska rörig situation. Vinstmålet seglade i en hög båge över Victor i målet och in vid bortre stolpen. Innan målet hade han charmat oss åskådare med ett osedvanligt lugn. Tre, fyra skott hade han kallt låtit rinna ut, utan att röra en min, strax intill stolparna. En så cool kille kan man inte undvika att bli imponerad utav. Direkt efter 2-1 målet skriker tränarna:
- Det gör inget.
Det gör verkligen inget att det blev förlust i derbyt. Eller att det spöregnade. Eller för den delen att Heden var sig lik, om en boll flyger ur spel är det stor risk att den försvinner i två, tre minuter innan någon spelare på en annan plan visar förbarmande och sparkar tillbaka den till plan tre. Det var lika kul att kolla Blåvitt idag som igår, trots att det enda A-lagselementet vid grusplanen var åskådare. Det var kul på ett annat sätt bara.
Heja Blåvitt!
Fotnot: Avdelningen tillknasade matchrapporter.