Krönika: Fixstjärnorna är här, leve lagspelet?
"Vad händer då när alltfler lag lyckas knyta till sig spelare med kvalitéer och meriter som överträffar de flesta av de inhemska spelarnas?"
Årets Allsvenska ser på pappret ut att bli en av de bästa på väldigt länge. Storspelare med VM-meriter och spännande unga talanger har flödat in i svensk fotboll under vintern. Publiken kommer att kunna hitta fixstjärnor av hög klass i de flesta lag i år. Men, som vi alla vet vid det här laget, så kan pappret ibland stjälpa mer än hjälpa. Speciellt vi som följer vårt svartgula lag genom ur och skyr hade fått lära oss den läxan de senaste säsongerna. Även om man kan älta försvarstalet, "en dålig säsong för AIK innebär en femteplats medan våra kära antagonister måste slåss för sin överlevnad", in i absurdum.
Det som varit mest förvånade under vintern är de unga talanger som sökt sig till Sverige och Allsvenskan. Bland dessa ungdomar hittar vi bland annat den blott 17-årige Samuel Barlay som ansågs som en av de bästa spelarna i U-VM i Finland ifjol. En annan sjuttonåring är "Kevin" Amuneke från Nigeria som länge såg ut ta en plats i BoIS startelva, men som tyvärr bröt benet. Kanske är det just bland talangerna Sverige kan hitta sin framtid i Europa. Det vore onekligen en triumf om Sverige kunde bli en plantskola för unga talangfulla spelare som vill ta steget in i toppfotbollen. Avkastningen, ekonomiskt sett, skulle kunna bli precis den pengainjektion Allsvenskan behöver.
Bland de lite mer etablerade nyförvärven hittar vi två nigerianer som ingick i Nigerias VM-trupp år 2002. En ghanan som nätat många gånger i klubbar som Anderlecht och Fenerbache. Sedan har vi hemvändare i form av Niclas Alexandersson som indirekt tog Sverige vidare till slutspel i VM med sitt kvitteringsmål mot England, Jörgen Pettersson som efter några skadefyllda år är fylld av revanschlusta och Patrik Andersson som återvänder hem till Malmö med otroliga meriter och titlar i bagaget. Ändå har jag inte nämnt att vi fått behålla spelare som Ijeh, Afonso, Hutchinson och Sypniewski inom landets gränser.
Men det är inte bara stor-/toppklubbarna som är ansvariga för dessa värvningar. Exempelvis så har Trelleborg, Elfsborg och inte minst Kalmar med sin brassetrio, lyckats lockat till sig några av de ovan nämnda spelarna. Vad händer då när alltfler lag lyckas knyta till sig spelare med kvalitéer och meriter som överträffar de flesta av de inhemska spelarnas? När varje lag kan skryta med spelare av den här kalibern?
Fixstjärnornas betydelse blir förmodligen allt mindre. För några år sedan kunde man finna ett lag med en bra spelare, med förmåga att själva avgöra matcher och dylikt, i toppen av tabellen. Betydelsen av att ha en sådan spelare i sitt lag var enorm. Gjorde dessa spelare inte det avgörande målet eller assisten, så var det ofta indirekt tack vare dem då motståndarna la stor vikt vid att hålla koll på fixstjärnan vilket öppnade upp för medspelarna. Lite av det fenomen vi har sett i AIK och Andreas Andersson. Trots att han inte gör 20 mål på en säsong, eller 15 assist så har vi märkt att hans frånvaro haft en negativ påverkan på laget.
I dag har de flesta lagen redan en sådan spelare, en spelare som på egen hand kan avgöra en match, löpa sönder försvar eller slå avgörande passningar. Detta kan möjligen innebära att betydelsen av att spela som ett lag fäller avgörandet i årets Allsvenska. Därmed inte sagt att dessa spelare blir oviktiga, tvärtom. De lär även i år bli väldigt betydelsefulla för klubbarna. Men det räcker inte längre att kunna stoltsera med en sådan spelare i laguppställningen, det handlar om att få dem att prestera max. Att få dem att spela för laget, att med sina erfarenheter leda sina medspelare genom en hel serie. Och icke att förglömma, vi får en högre kvalitet på lagen Allsvenskan och vi kan njuta av att få se fotbollsspelare av världsklass runtom i landet.
***
Det som för några dagar sedan såg så oerhört ljust ut har under några timmar förvandlats till ännu en i raden av mardrömmar för oss AIK:are. Mittfältet såg ut att vara vår starkaste lagdel med Kah, Åslund, Nordin och Boateng, alla var spelklara inför premiären och de två avslutande träningsmatcherna skulle avslöja vilken av de fyra som skulle bort. Nu har Kah skadat sig i handen och riskerar att missa premiären, Åslund råkat ut för en sträckning och Boateng försvinner hem till Ghana för att få representera sitt landslag. Kvar står vi med Nordin som redan förra säsongen var hårt skadedrabbad. Fotbollen är aldrig rättvis.
***
"När Svante går ut och sätter sig på förstutrappen med en kopp kaffe och blickar bort mot Ölandsbron ligger AIK:s träningsanläggning bokstavligen talat tusen mil bort." Ovanstående är signerat Jan Majlard på Svenska Dagbladet. Tusen mil mellan Karlberg och Kalmar, och folk påstår att Sverige är ett litet land Europas periferi.
