Gästkrönik@: Allsvenskan sämre än någonsin
Stämmer verkligen journalisternas mantra? Gästkrönikören Kalle Bergman bidrar här med sina tankar om att vara passionerad fotbollsupporter i Sverige.
2000 - "Allsvenskan Sämre Än Någonsin"
2001 - "Allsvenskan Sämre Än Någonsin"
2002 - "Allsvenskan Sämre Än Någonsin"
2003 - "Allsvenskan Sämre Än Någonsin"
2004 - "Allsvenskan Sämre Än Någonsin"
2005 - "Allsvenskan Sämre Än Någonsin"
2006 - "Allsvenskan Sämre Än Någonsin"
2007 - "Allsvenskan Sämre Än Någonsin"
Känns ovanstående igen? Om svaret är ja, så är det inte så konstigt. Det rör sig nämligen om ett uttryck som svenska sportjournalister har använt som mantra under snart 10 år för att på ett enkelt, bra och snärtigt sätt förklara för oss - Sveriges samlade fotbollssupportrar - hur värdelös den liga vi följer med så stort intresse är.
Som bevis framförs ofta två olika fakta - att vi konstant misslyckas med att kvala in till Champions League med något svenskt lag, samt att spelkvaliteten är mycket högre när Manchester United spöar Roma, än när Bajen spelar oavgjort mot Gais. Bägge dessa fakta är onekligen oomtvistade. Det kan knappast förnekas att svenska klubbar har haft det svårt, för att inte säga direkt hopplöst, när det gäller kvalifikationsturneringen till den stora fina ligan för mästare. Och visst var det en ganska uppenbar skillnad i spelkvalitet på de två ovan nämnda matcherna (som något slumpartat sändes på tv nästan omedelbart efter varandra, varför effekten blev "relativt" tydlig). Men frågan är om vi supportrar verkligen bryr oss om detta?
- Och om vi ändå inte bryr oss, varför ägnar då de svenska sportjournalisterna så enormt mycket tid åt att påtala för oss hur värdelös vår svenska liga är?
Till att börja med så verkar det finnas en märklig brist hos den svenska journalistkåren. Moralbrist? Jo, förvisso, men nu är det inte konstruerade nazistbilder eller myglande inloggningar på politiska nätverk detta handlar om. Kompetensbrist? Ehhh... Jo, det med, men att saxa ur pressreleaser eller kopiera in TT-texter är ju faktiskt också någon form av... Hur ska jag säga... "Arbete"...
Nej, det som journalistkåren saknar (eller åtminstone påstår sig sakna) är precis det som är förutsättningen för oss supportrar, och som därmed också är förutsättningen för Allsvenskans enorma succé. Nämligen kärleken till En Klubb. Journalister kan inte känna kärlek. De är ju "neutrala", och den journalistiska äran i att vara just "neutral" är något som omhuldas in absurdum hos den tredje makten. Och det inte bara för att det skall ge dem trovärdighet och äkthet, utan även för att det är en mycket mycket behaglig tillflyktsort när det blåser hårt.
- "Hey, vi är neutrala. Vi bara betraktar att du sitter här och äter middag med din fru ur ett rent journalistiskt perspektiv. Vår fotograf tar bara bilder för att allmänheten VILL att han ska göra det, och jag skriver bara en lång artikel om att ert äktenskap verkar lite knakigt ur en rent samhällsinformativ synvinkel."
Problemet är att denna kärlekslöshet gör att de inte ser Allsvenskan för vad den är. Passion. Glöd. Hat. Liv. Död. Glädje. Sorg. Allt det som en Canal+ match mellan Manchester United och Roma INTE är.
Vi tittar inte på Allsvenskan för att vi inbillar oss själva att det är världens bästa liga. Vi inbillar oss inte ens att den är bäst i Norden. Och i ärlighetens namn så skiter vi fullständigt i det. För oss är Allsvenskan inte en fråga om teknisk briljans och miljonlöner. Den handlar heller inte om snygga kostymer och flashiga grafikanimationer på storbild.
Allsvenskan är mycket, mycket mer än så.
Allsvenskan är en snedspark på Vångavallen. Ett Nynäsvägenskott på Söderstadion. En grästuvestuds på Råsunda. En misslyckad tvåfotare på Behrn Arena. Vi vet det. Men Allsvenskan är också en bröstvärmare på Malmö Stadion. En klackspark på Ullevi. En solig dag på Medborgarplatsen. Grillkvällar i Tylösand.
Allsvenskan är livet självt, komprimerat till 22 krigare på en alldeles för dålig gräsplan.
För oss som älskar Allsvenskan är en strumprullare på Fredriksskans därför så oändligt mycket viktigare än en bicicleta på Camp Nou, men det kan en sportjournalist aldrig förstå. Han eller hon är ju "neutral".
Jag betraktar mig själv som en sann gourmet. Jag älskar god mat, och lägger alldeles för mycket av mina pengar på alldeles för dyra restauranger. Mat och matlagning upptar väldigt mycket av min tid, och jag kan formligen frossa i nya tillagningstekniker eller märkliga råvaror. På utlandsresor vill jag inte att hotellet skall ligga nära stranden. Det skall ligga nära stans enda Michelinbeströdda restaurang. Men ändå, när någon frågar mig vilken min favoriträtt är, eller vad min sista måltid skulle bestå av, så återkommer jag alltid till "det äkta", "det gamla" eller "det bekanta". Fläsklägg. Stångkorv. Perfekt inlagd sill. Västerbottenost. Wallenbergare. Stekt fläsk. Osso Bucco. Inte en avsmakningsmeny på The Fat Duck eller en 34 rätters på El Bulli...
På samma sätt är det med Champions League. Visst är det kul att titta på. Riktigt kul till och med. Det är utmärkt underhållning att se Rooney eller Ronaldinho dribbla upp ett helt försvar på läktaren. Men det är inte kärlek. Det är inte ÄKTA. Det är inte det jag vill ha varje dag. Ibland, när det är fest, ja gärna - men i min vardag vill jag ha det som väcker känslor, minnen och som jag kan relatera till. Det är DÄR Allsvenskan har sitt berättigande. I varje spark, i varje misstag och i varje mål ligger så mycket mer än det som händer där och då. Det ligger historia. Gamla oförrätter. Hämndbegär. Revanschlusta. Traditioner.
Vi som står eller sitter vid sidan av, vi känner varenda vindpust in i ben och märg. Det är på riktigt. Inte på storbild.
Så snälla sportjournalister, vi förstår att det är jobbigt just nu. Idag är journalisten viktigare än journalistiken, och då är det såklart viktigt att profilera sig om man vill ha en schysst löneförhöjning och ett bra representationskonto. Att då plocka lite lätta "Allsvenskan-Sämre-Än-Någonsin-Poäng" är naturligtvis lockande för en som vill fram i branschen, få en egen blogg och kanske till och med bli så viktig att man får dansa tango i tv. Men släpp det där nu. Vi vill inte höra mer.
PS! Petter Andersson, Henke Larsson, Anders Svensson, Sebastian Eguren,Richard Kingson, Ari Da Silva, Wilton, Mattias Jonsson, Keane, Alexandersson, Selacovic, Jari Litmanen, Jonatan Johansson, Daniel Andersson, Quirin... (nej förresten, glöm den sista) och många många fler. Var det verkligen så mycket bättre förr?