Gästkrönika från en Gnagare i Malmö; "Rapport från Guantanamo"
"Om man annars känner sig som en agent på fel sida frontlinjen som gnagare i Malmö, ikläder man sig i dessa dagar snarare rollen av en krigsfånge, en krigsfånge som torteras med flin och hånleenden snarare än elchocker och sömnlöshet, fan vet om det är mindre effektivt."
Jag tror inte att ni vet hur det känns. Eller tillåt mig omformulera mig, jag hoppas att ni inte vet hur det känns att vara AIK:are i Malmö nuförtiden. Det krävdes ingen nobelpristagare att förstå att det inte blev någon matchtröjspåklädning i söndags morse, ingen cykeltur heller för den delen. Jag satt på bussen och transpirerade av ångest och gårdagens folköl. Med ens hade förväntningarna förbytts i förtvivlan och mina svartgula gummiarmband kändes plötsligt mer som fotbojor.
Väl på jobbet borrade jag ned huvudet i hopp om att slippa möta andras blickar, varpå allas vänliga leenden i ögonvrån briserade i ondskefulla hångrin. Naturligtvis var alla ljusblåa på plats, de som jag diskuterat matchen med dagarna innan, och naturligtvis tog alla lunch samtidigt som jag. Skalman hade för dagen uppfunnit en skam och ångestklocka och fanskapet ringde oavbrutet. På ett självklart sätt fann jag mig till slut där i min orange overall, läsandes min koran och under eftermiddagsfikan förberedde jag mig på att posera naken i en gnagarpyramid brevid en triumferande administrativ chef i himmelsblå tanktop.
I Stockholm inbillar jag mig att det är lättare, förloras ett gårdarderby kan du söka stöd eller avreagera dig på bajaren i kontoret bredvid. Skulle vi tappa poäng på söderstadion så kan man göra det omvända, det är liksom lättare att flytta fokus, lättare att hitta tillfälliga bundsförvanter och oheliga allianser.
För malmögnagarna blir ju allt bara en babyblå mur, en mur som även spelarna verkade få känna på på stadion i helgen. Alla är liksom fienden och det var inte sällan man kunde gissa att våra spelare kände samma numerära underlägsenhet på plan som vi malmögnagare lever med varje dag.
Om man annars känner sig som en agent på fel sida frontlinjen som gnagare i Malmö, ikläder man sig i dessa dagar snarare rollen av en krigsfånge, en krigsfånge som torteras med flin och hånleenden snarare än elchocker och sömnlöshet, fan vet om det är mindre effektivt.
I tidningarna var det mest fokus på MFFs insats: "MFF spelade som ett blivande guldlag", "-Bästa matchen på flera år", "-Det är inte så ofta som allt klaffar samtidigt" etc. Visst verkade det fungera för dom, men jag själv ser större faror i den gåfotboll som vi misslyckades att komma undan med. 3-0 målet kommer oturligt och är den rättmätiga spiken i kistan för matchen och trovärdigheten för mig som fotbollsupporter i Malmö under överskådlig framtid.
Även om vi skulle ta pokalen, vinna cupen och gå långt i UEFA-cupen denna säsong så kommer jag aldrig att kunna propagera för AIK i en diskussion med en Malmösupporter denna säsong, och med detta så är mycket förlorat. Men vi får snacka ihop oss, isolera oss och komma ur vår mentala superetta för att återigen ta upp diskussionerna runt fikabord och ölglas, diskussionerna om vilket som är Sveriges bästa fotbollslag. Jag tänker sitta där i min overall och skägg och säga, nästa år, då jävlar!