Allah till Stadion!
Bajen är i stan och avspark närmar sig med stormsteg. Om några timmar kommer Möllevången att koka av förväntan, och ordet fotboll glimma i ögonvrån på varenda blådåre. Eller är det egentligen någonting helt annat vi håller på med?
Jag gick ur svenska kyrkan för tio år sedan. Ville inte ha med det att göra. Och jag måste erkänna att jag ibland tar chansen att göra mig lustig över de som väljer att lägga sina liv i händerna på en massa hokuspokus. Jag är förstås inget annat än en hycklare. Finns det en blindare tro än den på Malmö FF?
”Jari är Gud!” hette det bland många supportrar förra säsongen. Det finns ingen ände på de religiösa liknelserna när det gäller Litmanen. Och sedan tidigare har vi exempelvis den månghövdade sekten av Zlatanister. Det är knappast en revolutionerande ny tanke att beskriva fotboll som en religion, tvärtom. Fotbollen är omgärdad av symboler och normer som är tacksamma för sådana liknelser.
Innan matchen vallfärdar folkmassan till Malmö stadion. Det köas, snubblas och trängs som kring den svarta stenen i heliga Kaba. I hopen av besökare hörs lösryckta fraser som ”Åh, detta är veckans höjdpunkt” eller ”Sikken vacker himmel”. Stadion är vår borg, men kan lika gärna ses som ett kyrkorum, ett tempel, en moské.
Högtidsklädda och fina tummar vi på psalmboken – nej, jag menar programbladet eller den uppkopierade A4:an med en ny ramsa eller info om tifo. Förväntansfulla, lätt nervösa i väntan på eventuell frälsning. Och precis som i vilket kyrkorum som helst ställer vi oss upp och sätter oss ner enligt förvirrande lagar och normer.
Innan själva gudstjänsten tar vid läser församlingen gemensamt hymnen och åkallar föremålet för sin beundran. Ut genom en centralt placerade öppning i tempelbyggnaden skrider en procession på två led. I fronten tre rättsskipare. En av dem bär den heliga matchbollen under ena armen. De ställer upp sig på en lång rad och lyssnar andaktsfullt till en sång från den stora kören.
De två tränarna predikar ibland lite olika synsätt, en slags nummermystik, från 4-4-2 till 4-3-3 eller 4-1-2-1-2. Irrlärorna är många. Och när dessa sifferkombinationer omsätts i praktiken uppstår en starkt frireligiös stämning på läktarna. Folk ömsom talar i tungor och ömsom vänder sig inåt i djupa mumlande monologer. Händer sträcks mot skyn, och i sällsynta fall ses även besökare falla ihop i tranceliknande tillstånd. Nere på planen går de himmelsblå passningarna som på ett radband.
Den som inte sjunger lagets lov, eller som sätter sig ner eller ställer sig upp vid fel tidpunkt, kan få sig några väl valda bibelord till livs från de mer rättrogna. En plastkalk folköl spills ut, det tvistas om vem som egentligen har den sanna tron, vem som sjunger korrekt psalm eller läser korrekt sura. Och på en bakgata i stadens utkanter (åtminstone fram till AIK-matchen då man överskred en tydlig gräns) möts de som förlorat sig i något som varken liknar kärlek till fotboll eller till klubben. Tja, det liknar inte kärlek över huvud taget. En fundamentalism som spiller över på alla andra, hur mycket de själva än hävdar motsatsen. Det är religion i ett nötskal.
Till kvällens aftongudstjänst kommer ännu ett 08-lag på besök. Min tro är bergfast; trots serieledning kommer Bajen att få åka norrut med tvivlet stickande i själen och Tarotkorten i oordning. Och när den himmelsblå församlingen vandrar hemåt från Stadion i kväll gör man det i minde grupper. Samtalen är lågmälda och leendena sakrala. Det är naturligtvis de stora existentiella frågorna som dryftas; sitter Åkeby tryggt nu? Och kommer Sammi Hyppiä verkligen att skriva på för Malmö FF?
Större och märkligare under sägs ha skett.
