En gravöl över Silly Season
Signaturen "mmmkay_vafan" räknar ner...
tre... två... ett...
... och DÄR stänger transferfönstret för denna gång. Och några dagars andningspaus tar vid innan det stora allvaret börjar.
Jag älskar Silly Season (eller "sillsäsongen", som den kanske borde heta i Västsverige). På gott och ont. Och ibland undrar man hur det där med värvningar EGENTLIGEN gått till. För gudarna ska veta att vi försöker begripa...
I början av den korkade säsongen inventerade vi julbordet av spelare. Gick ut lite löst med att gå igenom de nyss nerflyttade lagen. Johan Svensson? Ja, han var väl okej. Atiba? Lägg av, han petar inte Kaos. Norell? Nja. Herman-comeback? Nä. Och de mest framträdande killarna i Superettan.
Sedan, när julen dansats ut, kom det en dansk, och en ex-göteborgare och en svenskitalienare och ett par juniorer.
Sedan försvann några. Kenka "svek" och blev grek. Dede ville hellre räkna bultar i Ölandsbron (och kronor på bankkontot) än att försöka slå sig in i startelvan på allvar. Några guldhjältar föll för åldersstrecket och droppade av, Fursthen till läktaren och Markan och Starken ut i Europa, typ. Elvis left the building (tillfälligt?).
Vintern var lång och svår, men sedan, när bollen började studsa på allvar kring Skytteholm, kom fas 2. Provspelarna. De blåser in varje år, från när och fjärran, väst och öst, och föregås av videoband, tidningsurklipp, meritlistor och lyriska agentbeskrivningar. När de sedan är på plats är omdömena från oss - fansen, själen, begåvningsreserven - oftast lika polariserade som tvärsäkra.
Och det är också då, i provspelarfasen, som Söderst@adions forums eget förbund för grävande amatörjournalister går igång på allvar. Redan innan den tidigare fullständigt okända kanadensaren Alen Marcina tagit sitt första steg på svensk mark hade vi koll på hans skonummer, hårfärg, klubbhistoria och målsnitt. Sedan drog han, via Norrköping, lika fort glömd.
Vi lärde oss inte bara stava till Tomas Radzin... Razvi... Ranzak - äh, den där balten - utan vi grävde fram allt som fanns att veta om hans tillfälliga succé i UEFA-cupen, det fåtal intervjuer på litauiska vi kunde hitta, och för att inte tala om - frisyren!
Sedan - Cruzeiro. Innan bläcket torkat på samarbetsavtalet hade vi järnkoll på deras forwards, minuter spelade i brasilianska förstaligan, längd, vikt och djupledspotential. Och sedan verkade det också rinna ut i sanden.
Men så, till slut, i försäsongens sista skälvande veckoända hade X:et äntligen fått ett namn. Och ett ansikte.
Hamed Diallo. Vid något tillfälle droppade det in flera Babelfish-översatta franska fotbollslänkar per minut... själv skrev jag ett väldigt knackigt inlägg på SCO Angers supporterforum varpå supportrarna spydde galla över den stackars ivorianen i flera dagar ("c'est tranquiiiiiiiil!!"). Samtidigt kollades allt som fanns att kolla, inklusive Championship Manager-statistiken, på andra håll. När Diallo fick sina 45 grönvita minuter i söndags gjorde han succé och fiasko på samma gång, precis som nästan alla provspelare.
Men nu var det klart. Typ.
Vi kunde andas ut.
Tills Thomas Andersson smög upp och drämde en brasse i bakhuvudet på oss.
Det känns roligast att skriva den här krönikan innan vi vet om Marinho är fågel eller fisk ("Marinho" översätts till "Marine" i Babelfish men jag hoppas att det inte är ett dåligt omen), och för den som inte är trött på att snacka om Litmanens flickvän eller "hemliga spanska supertalanger" eller Figo-bilder eller något annat mer eller mindre fantasifullt rykte som inte fick mer plats än så här denna gång så - tänk på att det är sommar snart, och då kör hela cirkusen igång igen.
Tills dess föreslår jag en gravöl över den försäsong som var, och en tidig födelsedagscigarr för den Allsvenska som står för dörren. It's the circle of life, ju.
