Vem tar platsen bredvid Jonatan?
Jon-Inge Höiland närmar sig matchform och fighten om den vakanta anfallsplatsen är glödhet.
Dagens stora samtalsämne bland stakettränarna är naturligt nog matchen mot Bajen för tre dagar sedan. Någon är lite besviken, någon annan skeptisk, men de allra flesta känner tillförsikt och betonar Malmö FF:s inledning. Dessa fantastiska tjugo minuter vars spel rent av överträffade spelet i 4-0 segern mot AIK.
”Det skulle ha stått 3-0 redan efter en kvart," menar någon. "Jag har aldrig sett ett så bländande passningsspel," utbrister någon annan. Tongångarna är med andra ord minst sagt barmhärtiga den här gången och helt klart är att många tror att vi har något bra på gång.
Personligen håller jag med om att spelet var bra under de första tjugo minuterarna och även fullt godkänt under andra delar av matchen. Daniel Andersson var som vanligt bra, Dixon ännu bättre och Anders Andersson återigen sagolikt säker.
Men ändå kan jag inte sticka under stolen med att jag är lite förvånad över att spelarna i matchens slutskede inte ser ut att verkligen ge järnet i jakten på tre poäng. Och åt att Sören sitter på sin rumpa utan ett känslouttryck i ansiktet när ett sista försök att kämpa hem två poäng ska göras.
Jag förvånas när spelare i intervjuer efter match rycker lite på axlarna och lite obekymrat menar att resultatet var rättvist. Och åt att Sören under presskonferensen betonar det positiva i att serien är jämn och att man inte kommer kunna slå något lag i en handvändning.
Jag kan inte undvika att fråga mig om detta är i harmoni med den ekonomiska satsning som Malmö FF som klubb ändå har gjort. Jag vill se spelare som spottar och svär och är förbannade de gånger som MFF tappar poäng på hemmaplan. Jag vill se en explosionsartad forcering mot seger i varje hemmamatch. Jag vill se resultat. Men kanske beror det på att jag är en otålig supporter och en dålig förlorare. Jag vet inte.
På träning idag finns det dock gott om glöd och jävlaranamma. Särskilt en stor targetplayer från Nigeria visar glöd, exceptionellt mycket glöd. På varje boll är han framme och hugger, och varje gång han lyckas suga tag i eller roffa åt sig den går han rakt på mål, inga krusiduller, rakt på bara. Kanske är det faktumet att han trots fyra mål i svenska cupen och ett som Sören själv formulerade det efter match ”fantastiskt bra inhopp” förpassas till reservlaget som ger det där lilla extra.
Så här ser lagen som matchas ut:
(tio mot tio)
Röda: Sandqvist / Vinzents, Dixon, Safari / Höiland, Andersson, Osmanovski / Toivonen / Johansson, Pode.
Svarta: Bytyqi / Theorin, Anders, Kouakou / Jocke P, Gabriel, Harbuzi / Jocke N / Ofere, Molins.
De röda öppnar bäst. 1-0 kommer som ett brev på posten genom Safari som i stället för att som vanligt löpa enda ner till hörnflaggan slår en genomskärare till Pode vars bredsida slickar insidan av burgaveln. De svarta replikerar dock omgående genom Molins som hittar in till Gabriel som bara har att sätta dit foten. 1-1.
De röda står för de finaste kombinationerna. Daniel Andersson suger åt sig en boll i mittzonen, slår den bak till Safari som hittar fram till Toivonen. Ola når en Ulrich på språng med en smekande utsida, inlägget skruvar sig in mot Pode vars avslut går tätt över.
Men trots vackra kombinationer från de röda är de svartas effektivitet vägvinnande. Reservgänget med Ofere i spetsen visar en häpnadsväckande genombrottskraft. Ofere roffar åt sig en boll, vänder om och smäller på pur vilja in den via ribban. Något senare kommer han med fart, fintar bort Dixon genom en patenterad Okocha-fint men skottet går tätt över. Ytterligare en stund senare balanserar Ofere längs straffområdeslinjen och avlossar ett hårt skott med fel fot som tar i burgavelns utsida. Precis innan pausvila lyckas dock de röda kvittera genom ett vackert välplacerat skott från Toivonen. 2-2.
Andra delen av ”matchen” spelas på något mindre plan. En justering görs. Ofere får dra på sig den åtråvärda röda västen som indikerar att han tillhör startelvan. Pode går i motsatt riktning. Nu är det betydligt lägre tempo och på det hela taget sämre spel, men en handfull mål förgyller tillvaron. Fyra mål närmare bestämt, och samtliga från ”de svartas” fötter. Den här gången är det Pode som lyser klarast på planen.
Theo bryter högt upp i banan, passar in till Jocke P, som slår ett lågt inlägg nära mål där Pode kommer och trycker in 3-2. 4-2 kommer genom en straff från Labinot. 5-2 är vackert. Labinot snor åt sig bollen från Daniel genom en resolut glidtackling, fintar sedan bort Daniel, hittar fram med en perfekt pass till Pode som slår ett underbart inlägg och Gabriel trycker dit den på volley. Förnedringen fulländas slutligen genom Molins som efter ett dribblingsnummer serverar Gabriel som kan rulla bollen i mål. Utskåpningen är därmed total. 6-2. Och så har man återigen bevittnat hur viktig motivationen är.
Två träningar kvar till skånederbyt. Räkna med ett par truppförändringar. Kampen om Juniors plats är inte avklarad och Höiland kan mycket väl tas ut som en rutinerad joker i leken när Helsingborgarna ska få pisk.
