Jakob - en man för framtiden

Jakob - en man för framtiden

– Det är viktigt med ett vårdat spel. Att inte slå bort bollar i onödan och inte hetsa. Men samtidigt ska vi kunna utmana.

Orden är Jakob Johanssons. En 16 år ung talang som följer i Håkan Milds fotspår. Från Trollhättan till Göteborg och Kamratgården. En talang som fyller 17 år i sommar, men redan då kan ha debuterat i Allsvenskan.
– Det finns alla möjligheter till det. Jakob konkurrerar på samma villkor som alla andra, menar tränaren Jonas Olsson.
Sportchefen Mild har berättat att det var väldigt stort för honom att lämna Trollhättans FK för Blåvitt 1988. Så stort att han hade sprungit från Trollhättan till Göteborg om det hade krävts.
– Jag är nog lite latare än Mild då, säger Jakob med ett skratt, och lägger till:
– Får man ta cykeln?
Efter en säsong i Trollhättans Bois division fyra-lag under 2005, klev han upp till lokalkonkurrenten FC Trollhättan, i division ett. Ett år där fick också räcka, och flytten gick till Göteborg. Att dåvarande FCT-tränaren Jonas Olsson också flyttade i samma riktning, spelade nog in. Men kanske inte så mycket som man kan tro.
– Det var med som en del i mitt beslut, visst. Men det var inte den stora anledningen till att jag valde IFK. Men det underlättar ju helt klart att han också är här. Han vet vem jag är och vad jag kan prestera. Det är klart att det känns som en trygghet, säger Jakob.

Det pratades ju en del kring dig och IFK Göteborg i höstas, redan innan Jonas var klar som en av de nya tränarna. Hur mycket pratade ni om det under tiden i FCT?
– Inte alls faktiskt. Jag visste själv inte om IFK: s intresse förrän väldigt sent. Däremot är min pappa involverad i FCT, så han fick nog veta det före mig.
Vad tänkte du när du fick höra om intresset från Mild och IFK?
– Jag blev smickrad, självklart. Det är stort att IFK är intresserade.
Man har en känsla av att IFK: s status har gått ner lite de senaste åren, hos spelare ute i landet. Hur ser du på det?
– Det kanske inte är exakt samma nivå som tidigare. Men IFK har fortfarande väldigt hög status, det tycker jag helt klart. Det är det största laget i landets näst största stad.
Säger den vältalige ynglingen, som spås en lysande framtid av många. Mittfältare i första hand, men också använd som anfallare i P90-landslaget. Där har han en bofast plats, men siktet är förstås högre inställt.



– Man såg tidigt att Jakob var en stor talang, menar Jonas Olsson, som var med och plockade över Jakob från Bois till FCT för ett par år sedan.
– Han har mycket bra spelförståelse och ett bra passningsspel. Ett bra skott också, förresten. Ska man försöka hitta svagheter är det väl att han är lite stor. Allting går lite för långsamt men vi jobbar mycket med det. Det är viktigt att träna på tempoväxlingarna. Det är en stor talang och han hade fått spela mer under försäsongen, om det inte varit för hans skador. Jag tipsade IFK om honom väldigt tidigt, men de hade ändå sett honom spela långt innan jag blev klar som tränare i Blåvitt.

Jakob har redan fått ta flera stora kliv i livet. Sedan januari i år tillhör unge herr Johansson IFK Göteborgs A-lag. Och det är inte bara med fotbollen som förändringen är stor. I vintras bodde han ihop med målvakten Erik Dahlin, också bördig från Trollhättan. Men nu har Jakob fått en egen lägenhet. Dessutom ska skolgången skötas. Fyra gånger i veckan går han i skolan. Innan det ska han upp till Kamratgården, där han och Erik börjar dagen med styrketräning.
– Jag och Erik får gå upp vid sextiden ungefär, de dagar vi kör både styrketräning och skola på morgonen. Det blir två eller tre dagar i veckan. Efter träningen äter vi frukost på Kamratgården och beger oss sedan till skolan.
Efter lektioner och lunch är det dags att återvända till den blåvita gården i Delsjöskogen. Det är där vi sitter, mellan två träningspass. Jakob har precis kommit tillbaka från dagens skolgång.
– En lektion blev inställd idag och jag fick extra mycket tid över. Det är inte vanligt nuförtiden.
Mycket att tänka på för en ung grabb. Inte bara att han ska ta en plats i ett allsvenskt fotbollslag. Eller klara av skolan. Och lägenheten ja, det ska ju fixas med den också.
– Det ska tapetseras och man ska välja tapeter till det, och man ska ha möbler och annat. Det är mycket att tänka på. Det ska bli skönt när de bitarna är klara i alla fall.

Det är inte alla som får klara sig själv som 16-åring.

– Nej, men det fungerar bra tycker jag. Det är bara roligt, än så länge i alla fall.
Fotbollsmässigt har anpassningen också krävt sin man.
– Det var väl inte alldeles lätt i början kanske. Men man vänjer sig efter ett tag och det får ta lite tid. Jag känner att jag har framtiden för mig i alla fall.
Onekligen är det så, men i ett par omgångar under vintern har Jakob fått vila på grund av skador. Förmodligen naturliga överbelastningar efter den tuffa omställningen.
– Det låter rimligt att det skulle bero på det. Jag har ju aldrig tränat så här mycket förut. Samtidigt byter vi underlag ganska ofta. Vi är inomhus med hinderbanor, två olika konstgräs och så vidare. Det plus att det blir väldigt mycket träning gör väl att det inte är så konstigt kanske.

Om vi pratar speltid, vad har du för förväntningar i år? Har du i tankarna att det kommer bli mycket spel i den nya U21-serien för dig?
– Ja, det ska man nog räkna med, eller ha i åtanke i alla fall. Men det är klart, det kan ju bli skador och så i truppen under året. Men antagligen blir det ganska mycket i U21-serien. I bästa fall blir det nog bänken i Allsvenskan. Men samtidigt får jag ju inte vara feg för det, utan köra på precis som de andra. Jag måste träna som om jag ska spela i Allsvenskan.
Är det många som påpekar din ringa ålder i de här sammanhangen?
– Jodå, det är det allt. Men det är jag ganska van vid. Jag spelade i division ett som 15–åring och redan då pratades det mycket om hur ung jag var.
Du hoppade in i slutet av matchen mot Elfsborg i vintras. Det var din debut i Blåvitt. Hur kändes det?
– Det var väldigt speciellt. Att möta spelare som man så sent som i höstas såg på tv. Det var roligt och en speciell känsla. Att bara vara där liksom. Man väntade sig väl inte att man skulle göra succé, men jag känner inte att jag gjorde bort mig direkt.
Var det nervöst?
– Just för stunden var det faktiskt inte det. Det var bara att försöka köra på och göra sitt bästa.
Nära mål var han också, i debuten. I slutminuterna hamnade både Jakob och Mathias Ranégie i samma position och de tvekade om vem som skulle ta avslutet. Det blev Jakob, men det tunga skottet gick strax över ribban.
– Det var ju nästan lite dåligt av mig, tycker jag. Jag borde ha satt det läget, men det blev lite hackigt och någon var tvungen att ta beslutet. Det var så nära målet så det var bara att klippa till.
Tror du att du kan ha nytta av att ha spelat seniorfotboll sedan du var 15 år? Att du har fått ta för dig mer, de flesta spelar ju ändå juniorfotboll flera år längre än vad du har gjort.
– Ja, det tror jag nog att jag har stor nytta av. Framförallt i det fysiska spelet, med lite hårdare tacklingar och tuffare spel överlag. Och även tempot, det är stor skillnad på junior- och seniorfotboll. Det har nog varit mycket bra för min utveckling.

Vad känner du att du behöver utveckla i ditt spel?
– Jag är ju ganska stor för min ålder, och ganska kraftig. Jag behöver nog bli lite smidigare och kanske gå ner två eller tre kilo. Att känna mig lite smidigare. Samtidigt är jag ju ganska stark nu och det finns fördelar med det också. I landslaget använder de mig som en sorts target-player. Ungefär en sådan roll som Mathias Ranégie har här i IFK.
Vad kan du mest bidra med på planen tror du? När bollen är i spel, vad tillför du till laget då?
– Ett lugn och att vi inte ska slå bort bollar i onödan, och inte hetsa. Ett vårdat spel men samtidigt kunna utmana. Det känns viktigt tycker jag.
Hur såg du på IFK och deras typ av fotboll när du kom hit?
– Helt ärligt så hade jag ganska dålig koll på IFK, och även Allsvenskan i stort. Jag har inte tittat så mycket på svensk fotboll utan mer på andra ligor. Gärna engelsk fotboll då.
Favoritlaget där?
– Arsenal. De är inte alltid så effektiva kanske, men de är roliga att titta på. Jag vet inte om jag skulle passa så bra in där dock. Kanske hade jag passat bättre in i ett lag som Manchester United. Men det hade ju varit en dröm att få spela på den nivån.
Om man tittar framåt, både på kort och på lång sikt. Vad har du för mål och visioner?
– Kortsiktigt att vara med på bänken i A-laget och få göra ett inhopp så fort som möjligt. Att träna på bra och försöka ta en plats. Långsiktigt är det naturligtvis att få spela utomlands, och gärna i England då. A-landslaget vore roligt också, naturligtvis.
Landslaget ja. Du har en given plats i P90-landslaget. Hur viktigt är det för dig?
– Det är framförallt väldigt roligt, och man har fått träffa mycket spelare. Samtidigt är det ju väldigt bra för mig, det är en bra morot. Att veta att man är bland de bästa i landet, det är ju riktigt roligt.

Ett kliv likt det Jakob tagit i sin karriär innebär också vissa risker. Ett par år på bänken eller läktaren, kan bromsa upp karriären. Om, vi säger om, man inte lyckas. Kan karriären bli förstörd då? Att man blir bortglömd i en U21-serie?
– Inte förstörd tror jag, men det är klart att man kan få ett mellanår, eller att det inte går så bra här. Det fick man ta med i risktagningen. Men Trollhättan finns ju alltid kvar. Skulle jag inte komma in i det på ett bra sätt här, ser jag inte det som ett nedköp att gå tillbaka dit. Men jag vill påpeka att det känns jättebra här i IFK Göteborg just nu.
Säger en vältalig, ung och lovande fotbollsspelare. En spelare som har stora förhoppningar om ett ljust 2007.
– Det känns inte som att vi har några skyhöga förväntningar på oss. Vi kan nog slå ur underläge. Jag hoppas för egen del att jag ska få spela någonting med A-laget. Och att jag utvecklas på ett bra och positivt sätt.


Fotnot: Intervjun gjordes i mars månad och publicerades första gången i supporterklubben Änglarnas medlemstidning Blått & Vitt, nr 2/2007.

Tomas Ericson2007-05-12 14:30:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg