Derbyfeber på slätten
Vår morgontrötte man i Motala uppskattar östgötska vyer, drömmer om tennissiffror på Olympia och försöker ledsaga den yngre generationen.
Fredag morgon och det är samma visa varje vecka. Aldrig gör väckarklockans tredje snooze så ont som på fredagsmorgonen. Det sunda förnuftet visar ingen pardon mot de svagare och mänskliga sidorna. Upp och hoppa, det är inte helg än! Gör din frukost och slarva inte med osthyveln! Gäspar du, din mes? Brygg ditt kaffe och skyll dig själv att mjölken tog slut igår kväll! Ta dig samman, plocka upp tidningen! Lid gärna, men bit ihop!
Sätt på kläderna och in i bilen med dig! Låt dig inte luras av att solen skiner, du vet att det är kallt i förarsätet och att kupévärmen inte märks förrän om tio minuter. Du vet också att många av dina kollegor lyckats lägga ett smartare schema än du och kunnat ta ledigt idag. Du vet hur lång dag du har framför dig och du vet hur trött du kommer vara när den är slut. Men framför allt vet du att det är så här det ska vara, det är det här som är att vara vuxen.
Att ta sig från mitten av Motala ut till småsamhällena på landet innebär en 25 minuter lång bilresa. Hur kall, utdragen och rälig den än är, så kan det vara en riktigt vacker tur. Himlen är varmt aprikosfärgad när solen fortfarande stiger över det platta landskapet. Åkrar och fält rutar in varandra och rapsen lyser klargult. Bilstereon spelar sorgsen countryrock och när jag tittar på klockan inser jag med lättnad att jag inte är försenad. I dessa stunder känns inte östgötaslätten så himla långt hemifrån Skåne.
Med ungefär en kilometers mellanrum står busshållplatserna placerade längs vägen. Små rödmålade träkurer fungerar som vindskydd för de skolskjutsväntande tonåringarna. Fastklämda i en ålder mellan de allra yngsta och resten av världen står de huttrande i tunna tyg-Converse och smala stuprörsjeans. Jag unnar mig lite retroaktiv glädje och tacksamhet över att jag hade cykelavstånd både till Lorensborgsskolan och Slottis när jag var i samma ålder.
Tonåren minns jag mest som rastlösa och frustrerade. Antingen var man för gammal eller för liten. Ibland ställdes det krav på en, ibland var man inget att räkna med. Men trots den ständiga jakten på bekräftelse, betyg och gympaskor med gassula var det drömmarnas tid. Drömmar om allt som fanns där borta och där framme, där ute och där uppe.
I min stereo fortsätter Chris Isaak sjunga om sitt brustna hjärta, medan jag funderar på vilka drömmar som blev av, och vilka ännu inte är mer än just drömmar.
The stars have all stopped shining
The sun just won’t break through
Each day’s the same
More clouds, more rain
Klart det är skönare att få rå om sig själv. Trots saker som deklarationer, bilbesiktningar och sopsorteringar vill jag inte tillbaka till tiden där det var rimligt att sitta av en håltimme på ett golv i en skitig skolkorridor för att man verkligen inte hade något bättre för sig. Men visst drömmer man fortfarande, om jordenruntresor och trisslottvinster såklart, men också fotbollsdrömmar. Om jag inte hade kört i nittio på en landsväg hade jag lätt kunnat sluta ögonen och genast tänka på en säsong utan skador på varken Junior eller Jonatan, ett SM-guld som leder till Champions League, 6-0 mot HeIF på tisdag eller en VM-final där Zlatan sätter segermålet. Inget av det är rimligt, men heller inte absolut omöjligt.
… she doesn’t love you
You did your best
Life did the rest
Youre left…
Herregud, vad deppigt! Gaska upp dig Chris! Jag tvärbromsar vid nästa busskur och hoppar ut. En tjej i fjortonårsåldern med palestinasjal och väldigt mycket kajal sitter ensam på bänken och tittar på mig med likgiltig blick.
- Hej! Jag fattar att du tror att jag bara är ännu en vuxen som tror att jag förstår mig på dig och dina kompisar bara för att jag kollat på ungdomsprogram som Lost och Idol någon gång och bara för att jag surfar på Myspace ibland och gillar Timbuktu så vet jag allt om hur du har det… Men, men lyssna lite! Så här är det: ibland är livet trist, och allting är samma sak och inget händer. Man jobbar och sliter och får inget för det. Men plötsligt så bara… så bara händer något! Fatta bara att det bästa anfallsparet i Sverige kommer från Finland respektive Brasilien. FINLAND OCH BRASILIEN! Vem kunde förutse det för ett år sen??? Eller att man köper hur många backar som helst innan det visar sig att den bäste mittbacken var den minste mittfältaren? VA?! Och ibland så spöar man ett stockholmslag med 4-0 och är så bra, så bra, så bra ända tills ett annat stockholmslag kommer på besök och det blir bara 1-1. Då är det så dåligt, så dåligt. Och då, när inget känns säkert är det dags för derby! Precis så jäkligt kan livet vara! Men å andra sidan, se på Helsingborg! Baxter skulle trolla och Henke skulle leka sa alla, men hur har det sett ut? Ibland är det upp, ibland ner, men det finns alltid hopp! Det finns en massa grejer att tycka om, som Daniel och Yksel till exempel. Riktig kärlek, menar jag. Men det gör ont om de sviker dig förstås. Och börjar spela bra för Trelleborg istället…
Bussen kommer. Hon reser sig upp, slänger sin militärgröna skolväska över axeln, tittar på mig och säger:
- Du säger lustiga saker.
Jag sväljer, vet inte vad jag ska svara. Hon fortsätter:
- Du är från Danmark, va?
Hon kliver ombord och bussen åker iväg. Jag sätter mig i min bil och kör vidare. Nu har jag inte längre så gott om tid. Isaak är kvar i högtalarna.
Still there’s a lot to do
New tears to cry
Old songs to sing
And feel forever blue
And be forever blue
