”Distance makes the heart grow fonder”
"Man fick nöja sig med varmkorv i pausen och att somna i baksätet på 240n på väg hem. Ändå blev man ljusblå…"
Man är ju närmast född i exil.
Ändå har det aldrig funnits någon annan klubb för mig än MFF. Dom brukar säga att jag föddes med flaggan i högernäven. Färgen verkar aldrig gå ut. Känns som att allt är tack vare farsan, himmelsblå som han är ut i fingerspetsarna.
Min familj flyttade runt en del när jag var liten. Mina första minnen är från Finspång och närmaste allsvenska arenan då var Idrottsparken i Norrköping. Det var på den tiden dom bara hade ett bra allsvenskt lag; det var på den tiden dom hade en kulle bakom ena målet som med sexåriga pojkögon såg alldeles massiv ut. IFK hade en giftig anfallare med snygg stubb som jag tror hette Janne. Han gjorde många mål och jag minns inte en enda MFF-seger på Parken. Man fick nöja sig med varmkorv i pausen och att somna i baksätet på 240n på väg hem. Ändå blev man ljusblå…
Stora segrar fick man se på teve. Malmö slog Djurgården med 7-3 och jag satt ensam där: pappa, den stackaren, fick inte fritt från jobbet. Jag var uppe i himlarna redan när Lindman satte första struten. Men jag hade ingen att dela glädjen med. Och det är ödets ironi att det skulle bli likadant igen, sexton år senare, när man ju kunde ha varit där.
För nej, jag såg inte med egna ögon när Höiland smällde in straffreturen. Jag satt ensam framför skärmen i ett medicinarbibliotek i Leiden, en bit utanför Amsterdam. Sportradion kollapsade igen och igen, men via forumet på svenskafans.com fick jag beskedet om slutsignal. Det blev förstås frenetiska telefonsamtal och en hel del öl den kvällen, men inte fick jag krama om en enda MFF-vän. Ingen som verkligen förstod hur stort det var.
Det är klart att det inte är synd om mig. Från åttaårsåldern har jag alltid bott, eller haft möjlighet att bo, i Skåneland. Det blev tiotalet år på ostkusten där det egentligen bara finns ett lag: är man från Österlen håller man på MFF. Några matcher på plats varje år, med pappa eller med fotbollslaget. Och när jag under gymnasiet bodde alldeles utanför Malmö missade man ju inte en hemmamatch. Blir nästan religiös när man tänker på Kindvalls räder på andra sidan löparbanorna. Var årsbarn på Borgarskolan med Zlatan och grät på IP av frustration när vi föll samman 1999. Vi kom tillbaka. Men jag for vidare året därpå. Bort från Malmö. Valde det. Faktiskt.
Istället för ståplats blev det England, Holland och Skottland. Bor nu i Edinburgh och har långt till och med till bortamatcherna. Tack och lov for jag inte till Cork när det begav sig. Men jag minns inte heller precis när jag såg min senaste match på Stadion. Det kan få en att känna sig begränsad, okunnig. Hur ska man kunna ha åsikter om vem som ska lira på vänsterbacken när man aldrig ens har sett Järdler i ljusblå tröja? Därför är det många, även bland forumets trogna, som inte kommer känna igen mitt nick.
I Skottland liras det inte någon vidare fotboll, precis. Men himlen är ljusblå här också denna dag, och när Malmö spelar hemma kretsar tankarna kring en mytisk, vitmålad Stadion och vad som försiggår därinnanför. Man borde förstås åka hem oftare och gå på match. Men när man nu inte gör det är Himmelriket ovärderligt. Hur ska man annars veta att Vinzents är i storslag och att en petning vore otänkbar just nu, eller att Sankan är svagast nere i hörnen?
Det lär ju ha varit värre förr. När pappa spenderade ett år i Amerika i mitten av sjuttiotalet kunde han inte följa resultaten på Internet. Han fick hålla till godo med farfars rapporter. Då farfar inte lät sig inspireras av förluster, skrev han bara till pappa när MFF tagit två poäng. Men det gjorde dom ju som tur var för det mesta på den tiden.
Åh, denna märkliga passion… Det är något särskilt att älska ett lag, och något eget i att älska på avstånd. ”Distance makes the heart grow fonder”, sägs det lite sentimentalt. Det verkar åtminstone som att kärleken kan förbli, trots geografiska avstånd och fysisk exil. Och visst är det en vacker tanke att en del av ens själ för alltid finns kvar på ståplats? När jag är långt borta drömmer jag att min röst viskar från betongen eller klingar i ekot när Malmöklacken stämmer upp till sång...
