Krönika: Ett riktigt hästjobb
"Blåvitt har en lång väg att vandra för att försvara eller rent av förbättra sin andraplats, men oavsett om de lyckas med det känns det som att både föreningen och laget har tagit flera stora och viktiga steg på kort tid."
Jag har nog aldrig haft så låga förväntningar på IFK Göteborg som jag hade inför årets säsong. Förväntningar var rättare sagt totalt obefintliga, det gick knappt att applicera Bosse Johanssons tjusiga omformulering till förhoppningar på min inställning till årets säsong. Med tre någorlunda oprövade tränare och en yngre trupp än på länge tänkte jag helt enkelt att det får gå som det går, utan att för den sakens skull oroa mig speciellt mycket över nedflyttning.
Efter en slätstruken säsongspremiär och en bitter förlust mot AIK har gradvid en helt annan känsla byggts upp. Parallellt med att Allsvenskan är jämnare i år än på mycket länge syns redan nu tydliga resultat på Stefan Rehns och Jonas Olssons lilla fotbollsrevolution. När väl självförtroendet började titta fram hos spelarna såg vi tio rörliga pjäser som både skjuter och springer som en häst. Spelet mot Gefle idag var egentligen lika bra som det mot Örebro, med den skillnaden att det idag mötte ett betydligt stabilare försvar. Trots det kändes slutresultatet 2-0 minst sagt i underkant. Så snabbt, så enkelt, så underbart.
Nu är inte någon Allsvenska vunnen, på något sätt, men jag tror inte att jag minns när jag hade en sådan härlig känsla knuten till Blåvitt senast. Möjligtvis efter 6-0 borta mot Malmö FF och en tät 1-0-seger mot Bajen 2001, som då höll oss kvar i guldstriden tack vare ett sent mål av Jonas Lundén. Nu ligger Blåvitt tvåa och har en lång väg att vandra för att försvara eller rent av förbättra den, men oavsett om de lyckas med det känns det som att både föreningen och laget har tagit flera stora och viktiga steg på kort tid. På innermittfältet finner vi två spelare som inte bara kan vinna boll, utan även driver upp med den nyvunna bollen och når avslut eller lägen för medspelarna. Kanterna sköts av två välspelande eleganter i Alexandersson och Karisik, och på topp har Marcus Berg kommit igång och med sin aggressivitet framför mål ligger i delad skytteligaledning.
Och det är inte bara Berg som visar prov på detta, även på ledarsidan hugger man på allt som dyker upp. För visst är det svårt att inte se charmen i att klubben kan nobba en Premier League-meriterad spelare, istället för att se drömspelaren gå förlorad till en rival? Om det nu efter många om och men äntligen kan dras igång ett riskapitalprojekt och med dess hjälp ta hit en värvning som går rakt in i startelvan känns det som att laget, om det fortsätter på inslagen väg, har alla möjligheter att hänga på höstens guldstrid.
Mitt i all denna yra över ett nytt, spelande Blåvitt lurar väl i vanlig ordning en käftsmäll som däckar laget och oss supportrar på ett hårt och svidande sätt. Härnäst väntar en tuff bortamatch mot Elfsborg, som inte alls har varit nöjda med inledningen, och på intet sätt vill förlänga den dåliga trenden med en förlust mot sin största rival. Den ödmjukhet som allas vår favorithäst Vasquez understryker gång på gång måste också finnas där för att vi ska få njuta ett tag till. Om det inte blir tre poäng mot Elfsborg är det ingen katastrof, det gäller bara att kunna slå ifrån sig och hitta tillbaka till det spår som nu har lett laget spikrakt framåt.
Till sist måste jag tillägga, i all hysteri kring Vasquez, Berg, Alexandersson och de övriga offensiva krafterna är en fröjd att se Ragnar spela. Sådan kyla, behärskning och säkerhet redan som 20-åring och som allsvensk debutant är imponerande att se, och frågan är väl om han inte är den mest givne i backlinjen just nu?
Forza Blåvitt!
