Måndag morgon: Om en stundande dust med svärmor
Att gå på match är den mest självklara sak i världen för oss fotbollsfreaks. Men vissa dagar är det lite knivigare...
Omedelbart efteråt är det svårt att samla sig efter en sådan sketen poängförlust som den igår. Jag menar – det såg ju ut att gå vägen. Örebro ägde bollen i andra (inget snack om saken) men åstadkom egentligen inget av vikt. Det var ett gäng inlägg från kanterna som Sandqvist plockade ner lite som han ville. Och en serie distansskott utifrån som träffade allt – utom själva målramen.
Men så faller Edward Ofere omkull på övertid och släpas iväg på båren. Yksel sitter redan på bänken och skäms med ett rött kort malande i bakhuvudet, och MFF är plötsligt bara nio man på plan. Och Örebro får hörna. Och ändå måste jag erkänna att jag inte kände mig speciellt nervös. Det här fixar sig, tänkte jag. Har de inte lyckats tidigare, så lyckas de inte nu heller.
Men så kommer den förbannade Richard Richardsson stolpande hela vägen från sitt eget straffområde, och väljer en position så där någon meter in i boxen. Där står han och hänger som en annan bondtölp, och ingen verkar riktigt fästa någon större vikt vid honom. Men borta vid hörnflaggan står danske Larson som snabbt tar sats, drar till bollen som söker sig som på ett snöre mot denne handskbeklädde Richardssons panna. Richardssons tar några kvicka steg, och plötsligt svävar han där i luften, och stöter, helt säkert, ner bollen vid Sandqvists vänstra stolpe. Kvitteringen är ett faktum, och ÖSK-spelarna vrålar av lycka liksom majoriteten av de ynka 6 769 åskådarna* som trotsat söndagslättjan och begett sig till Behrn Arena på hörnet Rudbecksgatan-Eyragatan. Matchuret visar nittioen minuter, klockan står på 18:46 och allting känns så in i helvete… orättvist. (*En senare siffra säger att det kan ha varit 7 973 på plats. Kanske mer ändå. Ingen vet riktigt.)
Men, va fan, tänker man efter ett tag där man sitter på hojen på väg hem från polarn där man sett matchen. MFF ligger just nu i topp i serien, tänker man. På de senaste fyra matcherna är laget obesegrat. De har gjort sju mål, och släppt in två. Det är ett hyggligt resultat, och fortsätter det så här så skall det nog gå vägen.
Så börjar man blicka framåt och tänka på matchen mot Gefle på söndag. Det blir en bra dag, tänker man. Och ser hur söndagen så sakteliga börjar ta form.
Men så börjar det plötsligt att kännas lite olustigt… Och plötsligt går det upp för en! Söndag! Skit också! En mycket känslig dag för fotboll! Svärmor har födelsedagskalas, och har planerat för en sedvanlig brakmiddag med hela tjocka släkten. Jag har vetat det i en månad nu, men inte tänkt så mycket över det. Och nu plötsligt klarnar det: en timme innan avspark börjar det hela! Inte bra. Inte bra alls!
Senast det begav sig var i påskhelgen då hela påskmiddagen fick flyttas fram en dag bara för att undertecknad skulle till Borås och se premiärmatchen mot Elfsborg.
”Detta är sista gången”, viskade hon i mitt öra när vi samlades på påskdagen. ”Detta är sista gången som vi ruckar på våra traditioner för fotbollen.”
”Ja, det blev lite dumt i år, sade jag och fortsatte: ”Men det här gången var ett undantag. Det är sällan som…” Och så vidare. Blicken jag fick sa mer än väl vad hon tänkte om mitt, för henne, förmodligen fullständigt obegripliga fotbollsintresse.
Och nu är det alltså dags igen. Nu är det alltså dags för nästa krock. Och det känns redan lite läskigt. Men jag har ett par strategier på gång. Den första går ut på att jag, utan att säga något, helt enkelt slinker ut genom dörröppningen tillsammans med min svåger (som också är en blådåre) när han smyger iväg från sällskapet.
Den andra är det mer traditionella julaftonstricket, ni vet: ”Jag skall bara iväg och handla tidningen. Jag är snart tillbaka…”
Den tredje är betydligt mer sofistikerad och går ut på att be någon av mina vänner ringa på min mobil. Jag skal svara och prata ett tag, lägga på och sedan, med allvarlig min, säga något i stil med: ”Jag behövs på mitt arbete. Det har hänt en olycka…” Och sen snabbt rusa iväg innan någon hinner ställa några frågor.
Eller så skall jag bara säga: "Grattis Svärmor. Du är underbar. Men nu spelar snart MFF. Vi ses senare."
Vi får se hur det blir. Men på söndag är det alltså dags igen.
Vi ses på Stadion!
