Morecambe - Mansfield
1 - 3

Oavgjort på Råsunda

HBK stod för sin spelmässigt bästa insats hittill i år borta mot AIK, men fick nöja sig med en poäng att ta med hem till Örjans Vall.

Det började i hundra knyck för att sedan öka. Kvällens möte på Råsunda mellan AIK och HBK blev en till stora delar intensiv tillställning, och den första halvleken lär vara bland det mest tempofyllda som Allsvenskan har bjudit på hittills i år. AIK högg först, och kunde med lite tur ha tagit ledningen redan efter någon minut, när Peter Larsson tappade markering på Alexander Gerndt som sköt bollen hårt i ribban - returen plockades lugnt ned av Magnus Bahne.

Hemmapubliken, och framför allt då givetvis norra stå, skapade en fantastisk stämning matchen igenom - en stämning som dock i vanlig ordning har en baksida. Kvällens domare Håkan Jonasson gjorde sig redan från början impopulär med sitt fräcka sätt att ge HBK frispark när AIK-spelarna sparkat eller dragit ned dem, och att underlåta att ge billiga frisparkar åt AIKare som föll för lätt. Verkligen dålig stil, Jonasson. Skärpning där.

AIK pressade på, och det gjorde HBK med. Magnus Arvidsson låg lite djupare än vad vi är vana vid, vilket gjorde att han lättare kunde komma rättvänd mot försvaret. I fjärde minuten serverade Dusan Djuric honom en fin boll, men Arvidssons skott från straffområdeskanten gick en halvmeter utanför AIK-målet. Senare fick han matchens vassaste chans när Örlund släppte en retur som damp ned framför Arvidssons fötter - men avslutningen var tam och sned och studsade bort längs förlängda mållinjen i stället för att strama ut målnätet så där vackert.

Gnaget å sin sida hade flera skott mot mål, de flesta dock inte särskilt vassa och Magnus Bahne hade inga större bekymmer att hålla nollan.

Just den saken skulle det bli svårare med efter en dryg halvtimme. Mats Rubarth löpte på djupet och fälldes av Mikael Rosén någon halvmeter utanför straffområdet. Håkan Jonassons åtgärd - en straff. Såg han själv illa, men valde att chansa på att det var innanför linjen? Linjedomaren - som några minuter tidigare ljudligt blivit kallad "horan på linjen" av större delen av publiken - tycktes inte ha några synpunkter på domslutet trots att han stod i linje med situationen och bör ha sett att fällningen skedde klart utanför straffområdet. Straffar är något av en AIK-specialitet sedan förra säsongen, och när Bahne chansade åt fel håll var 1-0 ett faktum. Rättvist? Knappast.

Efter målet spelade AIK ut mer, vågade dribbla lite extra och lyckades med några kombinationer. Skulle det släppa à la den där hemska matchen mot Dif på Stadion som vi jobbat så hårt på att förtränga? Inte den här gången. HBK blir inte alltför nedtryckta av den felaktiga straffen utan fortsätter jobba på. Och utdelningen ska komma. Drygt fem minuter in i andra halvlek skickar Gus fram bollen till Emra, som löper in i straffområdet till höger och drar på ett dåligt skott som däremot blir ett perfekt inlägg till en framstormande Martin Fribrock som enkelt prickar in kvitteringen.

Annars var det AIK som inledde bäst i andra, med avvaktande och kyligt spel, väntande på att HBK skulle göra misstag. Men logiskt eller ej, vkitteringen var fullt rättvis och det blev klädsamt tyst på Råsundas läktare. Men säg den lycka som varar. Nästan omedeöbart efter kvitteringen har AIK ännu en straffsituation, som vi från läktarhåll tyckte såg ut att vara en slängning från AIKaren (Daniel Mendes?) sida, men som enligt någorlunda samstämmiga röster vid presskonferensen efter matchen antagligen var mer straff än den i första. Nå, någon sorts rättvisa skipades antagligen där, och vislingarna och buropen började återigen bilda ljudkuliss på nationalarenan.

HBK hade vunnit en del självförtroende och spelade nu vårdat, noggrant, metodiskt. Som ett lag som tror på sig själva och varandra. Ett anfall börjar med att Rosén bryter på egen planhalva, passar längs högerkanten till Ante som hittar Emra, som lämnar över bollen till Fribrock och själv löper ut på vänsterkanten, får tillbaka bolen, centrar till Hasse som passar Arvidsson till höger, som bryter inåt mellan två backar men till slut fastnar på en av dem och tappar bollen. Utdelning eller inte - för oss som upplevde de till stor del så svarta åren 2005 och 2006 var det en ren fröjd att se.

Mot slutet av matchen började regnet falla, och i takt med att det blev allt våtare och alltmer tungsprunget började också de båda lagen att krokna. AIK hade mycket boll och skapade flera hörnor, men hade inga farliga lägen (även om vi gnagde våra naglar ända ned till knogarna vid varje hörna av ren princip). HBK hade några möjligheter, där Ajsel Kujovic hade den bästa, när han hal som en ål tråcklade sig igenom det gulsvarta försvaret bara för att få till en rätt tam avslutning rakt på Daniel Örlund.

Håkan Jonasson stod för en genomgående bra insats (straffdebaclet till trots), men den solkades ned när några minuter återstod. Texas hade nyss fått en skur av saker kastade över sig från norra och östra läktarna när pöbeln ansåg att han tog för lång tid på sig vid ett inkast. Den irriterade stämningen måste ha smittat av sig på inhoppande ynglingen Robert Åhman-Persson, som i ett läga strax därpå, när Texas drev upp bollen längs vänsterkanten och just skulle till att slå en långboll, kastar sig med full kraft och med dobbarna före och träffar HBK-backen på skenbenet. Rött kort är en ren självklarhet efter ett sånt hjärnsläpp, men Jonasson valde den enkla utvägen och nöjde sig med gult. Pinsamt är ordet.

Efter matchen var Janne Andersson nöjd med hur man genomförde matchen taktiskt - den höga pressen störde AIKs rytm och deras anfall blev smått fragmentariska - mycket chansbollar eftersom man inte klarade av särskilt många kombinationer ovanför mittlinjen. Att Wilon Figuiredo saknades i deras anfall var uppenbart. Dessutom överglänstes en för dagen mycket blek Dulee Johnsson av en snudd på fantastisk Dusan Djuric, som ser ut att vara närmare toppformen än han varit sedan 2004. Eller om det var Uefacup-hösten 2005.

Janne nämnde också hur man har jobbat med att komma över den passivitet men uppvisat i perioder av tidigare matcher (än en gång med Dif-matchen som en unken gräddklick på det dassiga moset) - ordet "våga!" har blivit ett mantra som man bär med sig, och stärkta av de segrar man krigat till sig mot HIF och Kalmar är det just det man nu kan drista sig till - att våga. Och att vinna. Nu väntar två raka hemmamatcher.

HÄBs poängjakt

3 p - Dusan Djuric
2 p - Peter Larsson
1 p - Hasse Mattisson