Vems tur är det att lära av historien?

Så är det dags igen. Ännu ett derby ska klaras av. Segervissa av de tidigare matchernas utgång är det vi Djurgårdare som borde känna att vi har trumf på hand. Men varför känns det ändå inte så?

Allsvenskan befinner sig efter bara en spelad omgång ännu i sin linda. Det är fortfarande för tidigt att veta vilka lag som kommer att vara bra eller dåliga. I Djurgårdens fall innebär detta att det ännu är svårt att veta om vi kommer att bli de aspiranter till guldet vi hoppas på. I AIK:s är frågan om de kommer att klara av att bärga ännu en femteplats när Allsvenskan är färdigspelad. Ännu kan allt hända.

Stärkta av de senaste derbynas facit (inräknat de mot Hammarby), borde Djurgården se matchen an med tillförsikt och självförtroende. Vi börjar bli riktigt rutinerade i sådana här sammanhang! Förvisso tillätts AIK kvittera under förra årets mest berömda slutkvart, men sett till helheten var ändå Djurgården det bättre laget. Det var länge sen Gnaget klarade av att matcha Djurgården, inte bara på planen utan även utanför densamma. En sanning de svartklädda haft lika svårt att acceptera som att förklara bort.

Ett resultat av detta är att Solnalaget rapporteras träna särskilt anpassat med tanke på det motstånd de möter på tisdag. Normalt är ju annars att ett lag nöter in egna kombinationer och finputsar sitt eget spel. Få tränare erkänner villigt att de anpassar sig till motståndarna, utan mantran brukar vara att "vi spelar som vi alltid brukar". En lektion våran egen Åkeby för inte så länge sedan var noga med att praktisera.

Djurgården kommer med största sannolikhet inte att anpassa sig till motståndarnas spel. Därtill är laget på plats efter plats bättre än AIK, samt äger ett överlägset spelsystem. Vore det inte derby på tisdag skulle oddset för hemmaseger vara löjligt lågt, och allt annat än vinst för hemmalaget skulle vara något av en skräll. Hade matchen varit vilken annan som helst i Allsvenskan hade jag sett det som tre säkra på banken.

Tyvärr är det inte de förutsättningar som gäller inför tisdag. Att mötet infaller redan i Allsvenskans andra omgång ger upphov till osäkra prognoser. Därför är jag livrädd för matchen, trots att det inte är jag som borde vara det.

Som Djurgårdare har jag varit med tillräckligt länge för att minnas att det inte alltid var mitt lag som bar favoritskapet inför matcherna. 90-talet har, med sitt skrämmande facit, ännu inte tillräckligt länge varit förpassad till historien för att jag ska sluta minnas det. Derbyna på den tiden var sorgsna historier med utgången självskriven redan innan start. AIK vann allt och lite till! Enda argumentet vi Djurgårdare hade att komma med var just att det var derby och att därför allting kunde hända. Och vi vet ju alla hur mycket det stämde, eller hur?

Nu när rollerna är omkastade är det AIK:arnas tur att hävda att allt kan hända i ett derby. Men tittar vi i facit ser vi att de har fel. Under de senaste tio åren har inget oförutsett inträffat i ett derby. Spelar ingen roll om det varit Djurgården, AIK eller Hammarby som spelat. Undantaget är just förra årets möte mellan DIF och AIK, men det ser jag bara som en plump i protokollet. Den inställning laget uppvisade i den matchen borgade för att samma sak hade kunnat hända mot vilket annat lag som helst. Bättre än så var inte AIK, och dessutom vann de inte utan lyckades bara kvittera. För dem en stor seger, för oss ett nesligt nederlag.

Till vår stora glädje är det roligt att se att utvecklingen gått så långt som det faktiskt har.

Ändå kan jag känna att historiska argument inte gäller inför tisdagen. 90-talets andra läxa att lära var känslan av underlägsenhet gentemot AIK. Så många gånger fick vi lära oss den refrängen att det numera blivit svårt att lära om. Trots att Djurgården i dag på alla sätt är överlägset Solnalaget, lyckas jag inte göra mig av den ryggsäck jag har burit på så länge. Tyvärr vet jag också att många av mina blårandiga fränder delar mina intryck.

Därför ligger jag ändå orolig i min säng och har svårt att somna. Någon aptit har jag inte haft på länge. Världsproblemens lösning får vänta ett slag för nu vankas det faktiskt derby! Hade jag varit rökare skulle jag vid det här laget redan varit akut nikotinförgiftad. Min omgivning har också märkt av en förändring i mitt beteende. Tyvärr till det sämre. Det är ännu flera dagar kvar till derbyt, men redan känns det i kroppen.

Men det är bara min emotionella sida som talar. Jag väljer därför att vifta bort den. Min rationella säger att DIF kommer att vinna lätt, och att det igen blir dags för AIK att läsa på läxan. Läxförhöret har pågått länge nu för deras del och förhoppningsvisst pågår den länge till. Inget talat för svart seger på tisdag. Lika lite som det gjorde för blå seger under det mörka 90-talet. Med det fullständigt logiska argumentet på min sida, kan jag inte låta bli att fråga mig varför det skulle gå annorlunda den här gången.

Så jag räknar kallt med allt det onda jag känner i dag släpper på tisdag i samma ögonblick domaren blåser av matchen. Då är det dags för oss Djurgårdare att igen glädjas åt ännu en kassaskåpssäker seger mot AIK. Vilket vi borde veta redan i dag kommer att inträffa. Det är lätt att var efterklok, men i det här fallet borde inte den sanningen behöva tas till. Inför tisdag borde vi alla i stället vara mer förutseende. Inget varar för evigt men i det här fallet gör det det. I alla fall tills på tisdag.

Pablo Lizama Farias 2004-04-11 10:00:00

Fler artiklar om Djurgården