"Det har varit väldigt mycket"
Exklusiv intervju med AIK:s mest jagade fotbollsspelare. Andreas Eriksson berättar om känslan efter debuten på Råsunda, att det blev lite överdrivet efteråt och att han har sin far att tacka att han inte slutade med fotbollen för två år sedan.
Andreas Eriksson har haft en kometkarriär. Säsongen 2001 när han var 19 år spelade i division 4 med IFK Viksjö, och efter två år i division två med Väsby IK gjorde han allsvensk debut mot GIF Sundsvall på Råsunda. Och inte nog med det, "Ante" fick göra segermålet inför 19.486 åskådare med en klackspark. Men allt kunde ha blivit om intet; Andreas tänkte nämligen lägga av med fotbollen för dryga två år sedan.
När GF träffar Andreas Eriksson ett par dagar innan derbyt mot Djurgården är det en avslappnad kille vi möter som inte riktigt tycker att mediahypen kring honom är befogad. Dessutom får vi höra lite om hur det gick till när Andreas tog steget från division fyra till Allsvenskan, hur det var att få avgöra för sitt favoritlag och hur det kommer att gå på tisdag.
* * *
När man såg dig i intervjuerna efter matchen mot Sundsvall fick man intrycket av att killen som var ute på plan bara var en vanlig supporter som hade råkat hamna där och helt plötsligt fått avgöra inför den publik han annars tillhört. Var det så du kände dig också?
- Det var ju mycket känslor som kom där, tänk att få avgöra den första matchen man spelar på Råsunda. Det var ju verkligen en grym känsla. Men det kändes väl inte för egen del som att jag bara hade råkat hamna där. Man har ju alltid varit AIK:are och hållit på Gnaget även om man kanske inte har gått på alla matcher. Det har väl blivit några stycken om året de senaste åren och man har ju följt resultaten. Men jag har ju inte följt laget slaviskt direkt utan det har varit mer som ett allmänt intresse jag har haft.
- Jag har ju sagt det tidigare att hela min familj har varit gnagare och det är de ju, min pappa är väl den som har följt laget mest och han har även gått på de flesta hockeymatcherna på slutet. Han hade väl inte säsongskort innan i år men nu kommer han garanterat att ha det.
Säsongen 2001 spelade Andreas i IFK Viksjö i division fyra. Säsongen blev ingen höjdare för Andreas som fick se sin moderklubb ramla ur fyran och än i dag återfinns Viksjö i division fem. Det var ingen rolig säsong för Andreas, och tankarna på att helt lägga av fanns där trots intresse från andra klubbar. Till slut blev det dock Väsby IK i tvåan under Rikard Norlings och Nebojsa Novakovic befäl.
- Det var många klubbar som hade hört av sig året innan, men då valde jag att inte ta steget. Då ville jag hellre stanna kvar i Viksjö och spela i samma lag som mina kompisar. Men då ryckte alla kompisar in i lumpen och då blev det ju inte lika kul som år 2000. Laget blev mycket sämre och det var jättetråkigt att spela. Jag var nog inte så delaktig heller eftersom jag inte var med så mycket. Men efter året så fick jag fler anbud.
- Fast då tänkte jag sluta, och det var min pappa som sa till mig att ge det två år och se hur det går. Nu har det gått två år och det blev hur kul som helst.
Vad hade du för förväntningar när du gick till Väsby?
- Det var ju bra att det var Rikard och Nebojsa som hade hand om laget. Man visste vad det var för killar som man skulle spela under. Nebojsa hade ju gjort bra ifrån sig i AIK innan och Rikard hade ju varit assisterande tränare under Stuart Baxter. Man visste att det var ett bra team som skulle ha hand om laget. Då kände jag att det verkligen var läge att satsa, att försöka bli någonting.
- Det var lite jobbigt att gå upp i träningsdos i början, men man kommer ju in i allting efter ett tag. Från att ha tränat två-tre gånger i veckan så skulle man träna minst fem. Det var ju tufft i början, men det blev aldrig några problem.
>>> Del II
