Vem ska du peta, Tom?

Långfredagens mäktiga uppvisning i totalfotboll får en att börja undra; vem på innermittfältet kan Prahl med gott samvete peta nu?

Det är naturligt att ha favoriter. Loket samlade sina på en dansbands-CD, många svenskar skulle aldrig få för sig att köpa en annan glass än 88:an och min mattelärare på högstadiet avgudade mig oavsett vad jag än gjorde.

Tom Prahl älskar Hans Mattisson. Det kvittar hur mycket glimt han än hade i ögat då han sågade Real Madrids spelsätt med Beckham som spelfördelare centralt och hävdade att Hasse Mattisson minsann var allt det som en innermittfältare någonsin ska vara; vi vet alla att Tom tagit med sig sin ögonsten från Husie som personlig sak om han mot förmodan skulle medverka i Robinson. Generalen kan inte tänka sig att ta ut en startelva i himmelsblått utan Mattisson på planen. Det har han själv sagt.

Och vi som aldrig ens varit i närheten av att plocka steg ett i fotbollförbundets tränarutbildning kliar oss i huvudet så att mjällen far och undrar vad det är Tom ser i Hasse som få andra ser.

"Det är som Hasse innermittfältare skall vara", säger Tom, "Han är kittet". "Kittet"!? Vad fasiken betyder det? På vilket sätt håller Hasse ihop laget som ingen annan gör? Varför är Hans från Husie en bättre fotbollsspelare att kasta in i mittcirkeln än bollvirtuosen David Beckham, världstjärna? Frågan ställs på sin spets efter att ha sett Malmö FF förnedra Örebro. Om inte ens Beckham är ett bättre alternativ på mitten, hur ska då - med europeiska mått mätt - dussinlirare som Tobias Grahn och Louay Chanko hålla Prahls favorit utanför laget mot Borås?

Jag har inte läst mer psykologi än ett år på gymnasiet, men frågan är om det överhuvudtaget går att motivera att låta någon av Grahn och Chanko börja på bänken i nästa match efter deras mäktiga uppvisning mot de svartvita träbenen från Närke. Vad skickar man då ut för signal?

Tobias var inte het mot Bajen direkt, men mot Örebro rörde han sig över ytor inte ens stadions vaktmästare trodde fanns på gräsmattan. Hans bollbehandling var utsökt, hans passningar höll landslagsklass och hans dribblingar kunde platsat i en Puma-reklamfilm.
Chanko, å sin sida, visade för första gången att han nu tagit steget fullt ut från att vara en Solskjaer till en Scholes. Lolo var stenhård i närkamperna, gjorde sig alltid spelbar och bröt ÖSK:arnas uppspel redan innan de ens var påtänkta. Och efter att ha sprungit motsvarande en halvmara i rena Jimisola-tempot såg killen inte ens trött ut. Han var, tillsammans med Tobbe, solklart bäst på plan.

Någon av dessa två kommer att reduceras till avbytare på måndag. Och in kommer Mattisson, bara han kastat åtminstone ena kryckan efter sina ständiga vadproblem. Jag gör inte anspråk på att vara en bättre fotbollsstrateg än Prahl - om Hasse får förtroendet så finns det säkert en jävligt bra anledning till det. Men jag kan inte, hur mycket jag än försöker, förstå varför. Varför?

Vi har tre bastanta stoppers som sista utpost innan Asper. Behöver vi då verkligen en renodlad städgumma på mitten? Eller räcker det med en städgumma, som Chanko, som dessutom kan konsten att själv ta löpningar med boll, att själv slå en avgörande passning i djupled och att själv transportera vidare bollen till sina lagkamrater i samma tempo som den kom till honom?
Och behöver vi verkligen ha en "bollvinnare", som Hasse, när vi istället kan ha spelare, som Grahn, som med sina offensiva och bollvårdande kvalitéer ser till att vi sällan ens behöver jaga bollen?

Vi har nu en lagpappa och en pådrivare i laget, nu när Patrik kommit hem. Kaisern skriker, manar på, dirigerar, peppar, tillrättavisar och skäller precis som en lagkapten ska göra. Precis så som Hasse lite för sällan gjorde. Behövs det ytterligare en förlängd arm från bänken på planen?

Återigen, jag påstår inte att Prahl inte kan sitt jobb - och jag påstår definitivt inte att Mattisson på något sätt skulle vara en medelmåttig allsvensk spelare - men jag vill så gärna veta vad det är som gör honom så oerhört, otvivelaktigt och odiskutabelt oumbärlig? Inför säsongen hade jag, precis som Tom, den defensiva mittfältsrollen som gjuten för Hasse. Jag såg honom som vårat svar på granitpaketet Gattuso i Milan - och jag kallade honom (på göteborgsmanér) för våran "Mattuso". Men det var innan jag sett Hasse jogga sig igenom den täta drabbningen på Söderstadion och sedan sett Lolo ge just den positionen en extra dimension - och det var innan jag visste att det överhuvudtaget gick att "vända mittfältsdiamanten" med ändrad maktbalans på mitten som följd.

Mot Bajen fick vi jaga boll. När Grahn tog ett steg upp och Lolo kom in fick motståndarna springa. Lite väl enkel matematik, möjligtvis, men det blev så uppenbart och tydligt. Vi blev ett spelförande lag. Och som vi förde spelet.

Kan Prahl ändra sig? Minns att han frångick 4-4-2 bara veckor efter att han sagt att det var så himla mycket "enklare att organisera försvarsspelet i en fyrbackslinje". Och vem hade kunnat tro att ett mittfält som kunde bestå av bland annat Olof Persson, ett halvår senare skulle bestå av tre killar som samtliga spelat forward för inte alls längesedan?

Med matchen mot ÖSK fortfarande fastetsad som ett ytterst behagligt plåster på näthinnan, kan jag inte se att vi startar med något annat lag än senast då vi på måndag gästar Borås. Kan du, Tom?

Kåffe2004-04-12 22:10:00

Fler artiklar om Malmö FF