DIF-AIK 3-1: Sex utan vinst mot...

För andra matchen i följd tappade AIK spelet efter att ha tagit ledningen. "Vi förlorar matchen under tio minuter", menar Money efteråt.

För att inleda på kvällstidningsmanér: AIK borde vänta med att göra 1-0 till stopptiden. Då kommer raset för sent för att man ska behöva riskera de tre poängen.

Inför matchen menade assisterande tränare Englund att nyckeln för att kunna vinna matchen var aggressiviteten. Hans tips var 2-0. Han såg ut att få rätt. I dryga 52 minuter. Då lyfter den saknades ersättares ersättare Bergtoft fram en boll till Stefanidis i vad många tror är offsideposition. Han sätter enkelt 1-1. Min bänkgranne sade efter 1-0 att "nu kommer en viktig period". Han fick rätt. Djurgården visste tydligen också om det. AIK-spelarna verkade inte ha en aning om det. Varken Kibebe som hävde offsiden (även om Money efteråt hävdade att det inte är meningen att vi ska försöka ställa offside i den typen av lägen - jag undrar: När annars?) eller Pelle som lurades med att stöta på Stefanidis när denne såg till att Bergtoft kunde få lucka på djupet och ostört slå in 2-1. Varken Kah eller Boateng som visade upp mycket men inte många uns av den klass de ifjol stundtals höll. Den inställning den duon utstrålade var under all kritik. Under all kritik var också Nordins första halvlek. Liksom de många misstag i backlinje och mittfält som plötsligt började göras efter att vi tagit ledningen. Och efter att vi tappat den. Gnaget 2004 - bäst innan målen faller?

Det såg som sagt ut att kunna bli enligt Englunds planer. Aggressiviteten var bättre och höll i sig längre än i premiären och trots Nordins bjudningar före paus lyckades backlinjen - med dittills strålande tända men kyliga mittbacksparet Nilsson-Björck i spetsen - klara ut det mesta. Johansson skapade förvirring och låg bakom Djurgårdens farligheter, där avsluten inte var klockrena. Bästa läget och avslutet var Stefanidis högerläge på Johanssons diagonalboll efter att Nordin gjort en av sina många misslyckade stötar mot landslagsmannen. Djurgården hade några fler klara chanser medan AIK inledde med ett stort tryck första kvarten och redan i minut två kom halvleklens bästa chans genom Rubarths nick från nära håll efter en tydlig löpning på Marklunds frispark.

I övrigt kom båda lagen till en del hyfsade inläggssituationer, men målvakterna var ofta bra med. AIK:s anfallsspel handlade mycket om Rubarths och Erikssons initiativ med inbrytningar, diagonaler och positionsbyten. Åslund var bra i uppbyggnadsfas men hamnade ofta liksom övriga mittfältet för långt ifrån framför allt Marklund. Med Erikssons skada och utträde i minut 55 försvann också mycket aggressivitet och arbetskapacitet framåt. Kah som fick ersätta till höger blev bara sämre ju längre matchen led och trots försök att löpa i djupled handlade det ofta om att försöka göra det omöjliga själv nästan varje gång han fick bollen. Boateng bidrog varken med aggressivitet eller det han normalt är bra på; att ta sig förbi motståndare och leverera öppnande bollar.

Matchens första halvlek var märklig. Stundtals omställningsfotboll nästan utan bollhållande på planens mitt, med två lag som är bättre på att anfalla än på att försvara sig. Att inga mål gjordes är snarare en frukt av individuellt skickliga försvarare (inklusive målvaktsduon) och ett par missade kanonlägen på båda sidor, än av effektiv organisation. I den andra halvlekens femte minut slår Åslund en boll på djupet till en sopren Rubarth - som hela arenan måste ha trott var offside. Rubarth fortsätter och placerar snyggt in det sköna ledningsmålet i det lilla utrymmet till höger om landslagsmålvakten. Glädjen blev som vi alla vet inte långvarig; ånyo ett friläge med en modig och skicklig linjeman och därefter en svart svartgul kväll. Efter 1-3 följde en tiominutersperiod fylld av felpass och lojt agerande från halva gruppen, Djurgården kunde kontrollera ut matchen trots tre fina lägen under de sista 15 minuterna genom Kahs skarv över på fint Kibebeinlägg, Åslund språngnick över omarkerad efter kort hörna samt Kuivastos styrning av Rubarths inlägg via Isaksson i ribban.

Djurgården vann matchen genom att vinna mittfältsmatchen. Inte alls genom att vara hårdast (Djurgården vann frisparksstatistiken överlägset) men genom att spela mest organiserat, enkelt och effektivt. Arneng läser spelet mycket bra, plockar liksom Bergtoft upp mycket bollar och spelar enkelt med få tillslag. De är mycket bra på att bibehålla farten i spelet och Johansson utnyttjar den allra bäst liksom Stefanidis på topp. När de efter paus dessutom fick större rörlighet längst fram och möjliggjorde för mittfältarna att hota med djupledslöpningar genom kombinationer AIK troligen inte ens läst om på teoriundervisningen, blev det för avancerat för vårt mittfält och försvar. Förvirringen blev stor när alla Djurgårdens skenmanövrar lyckades vid såväl 2-1 som 3-1. Det senare föregicks dessutom av en frapperande AIK-passivitet och en uppvisning av den enligt Lukic "tekniskt underskattade" Bergtoft.

Money tyckte efterår att AIK - på grund av uselt försvarsspel under en tiominutersperiod -
förlorade en match som kunde ha gått hur som helst. Jag är benägen att hålla med även om det finns andra sätt att se på det. Ett är Zoran Lukics syn att Djurgården var lite rädda och inte vågade springa, lita på varann och vara bekväma i sina roller förrän man hamnade i underläge. Bytet Den Ouden-Stefanidis gav dem också mer rörelse och Lukic historiebefriat menade att de sista 35 minuterna fick vi se "det gamla Djurgården". Detta Djurgården tycks fortfarande vara AIK övermäktigt. Går man igenom spelare för spelare påstår jag att vi har ett övertag. Lägger man till offensiv organisation, mental stryka i gruppen, karaktär och självförtroende ligger vi plötsligt klart efter. Vilket tyvärr visade sig igen. För sjätte gången i följd.

***

Varför dröjde bytet efter Erikssons utträde? Det var ju delvis under den perioden vi inte försvarade oss som vi ska enligt Money. Och även då Djurgården gjorde ledningsmålet.

***

Djurgårdens båda hörnläggare Concha och Hysén slog bra hörnor. Fem av sex var lyckade och riktigt svåra att försvara sig mot. Deras uppträdande på defensiva fasta situationer borde däremot AIK ha studerat och utnyttjat bättre. Vid flera tillfällen under den första halvleken var det ytterst förvbånande att se hur släpphänta man var på vissa ytor och i markeringen av vissa spelare. Trots att hela laget kallats ner var det exempelvis bara Hysén som hade ansvar för Kah och Rubarth på frisparken i andra minuten. Marklund kunde välja fritt om Rubarths löpning var bra nog att sikta mot eller om han skulle spela en enkel boll till Kah som fick fritt skottfält från 15 meter efter att Rubarth fått bort Hysén.

***

Moneys fick frågan om AIK medvetet blev ängsliga och drog sig tillbaka efter 1-0 som mot Sundsvall.
- Jag tror inte ens vi hann tänka tanken innan de kvitterade, löd svaret.
Money meddelade också att Boateng troligen skulle ha fått starta på bänken även i premiären om Kah och Nordin varit tillgängliga. På grund av att han fortfarande är på väg tillbaka efter en rehabiliteringsperiod.

***

Frisparkar: 24-12
Hörnor: 6-3
Offside: 6-1
Varningar: 2-2
Bollinnehav: 56-44
Avslut: 9-6
Avslut på mål: 6-2

Fotnot: Betygen nedan är satta av gårdare.

0 kommentarer