Gästkrönika: My first season (forts)
John Pettersson om livet i exeil och om att återvända.
Mestadels fanns det dock inga sådana upplevelser, vare sig positiva eller negativa. Mestadels var det ...abstraktioner. Till min relativa "likgiltighets" försvar kan jag framhäva att Allsvenskan under dessa år förvandlades till en obskyr dussinserie, där Von Rosens - eller, aj fan, det är ju Johanssons numera - pokal kastades runt bland diverse bonkegäng lika godtyckligt som en disktrasa. HAMMARBY fick den ett år, för guds skull. Fucking HAMMARBY! Det säger väl allt om denna period i svenskt fotbollsliv att det närmaste vi kom ett stabilt topplag var Halmstad BK.
I Blåvitt var det inte heller så engagerande. Golgatavandringen tog tillfälligt slut, vilket man envisades med att fira genom fjärdeplaceringar. Spelare kom och gick lika godtyckligt, deras styrkor och svagheter, formtoppar och formkurvor, alla lika mystiska. Sebastian Henriksson, som jag minns som centralmittfältare, blev i tur och ordning centertank, dålig, sur, och norrman. Tetteh försvann upp på ett berg någonstans; om han inte bevisligen inte tillhörde IFK:s trupp längre skulle jag fortfarande inte tro på den historien.
Eller Hasse Blomqvist! Att Hasse Blomqvist överhuvudtaget har spelat i den blåvita dräkten är en saga, en söt liten berättelse man möjligen kan dra för femåriga flickor innan det är läggdags. "Och efter att Hasse hade dribblat bort hela Malmöforsvaret så klev han upp på en vit ponny och flög rakt upp i himlen, där han fick pannkakor och choklad varje dag!". Hasse Blomqvist är en fabel, en sedelärande historia om att högmod går före fall, även om man nu råkar spela med B-laget. Han är lika overklig som alla de andra matcherna som jag inte fick se, de som nu inte råkade spelas på somrarna.
Dessa sommarmatcher som jag såg under mina semestrar gav för övrigt ingen direkt motivation for att återvända till ett "riktigt" supporterliv. Som värst var de katastrofala (jag har nämnt Malmö) och som depressiv norm endast helt mediokra. Paradexemplet är förra årets kryss mot Sundsvall, en totalt anonym historia som jag bara minns eftersom att jag, i en akt av tydligen ganska övertygande självbedrägeri, tagit med min kanadensiske kompis for att se "lite äkta europeisk fotbollskultur." Han tvingades utstå åttio minuters febrilt svärande över den satans matchen, den satans inramningen, och de satans bondlurkar som sprang runt där ute och skulle föreställa mitt lag, innan Långås (Långås! Snacka om bisarra abstraktioner!) "frälste" oss efter en hörna. Under den närmast efterföljande minuten försökte jag, enligt hans uppbragta vittnesmål, "strypa" min kanadensiske kamrat. Det är inte sant. I min pinsamma och beklagansvärt genuina extas försökte jag endast lyfta honom över mitt huvud och kasta upp honom på sittplatsläktaren.
Det är det här livet som jag nu kommer att återvända till. Livet där varje självbelåtet Lasse Nilsson-flin är hård, kall, pannbandsbeklädd verklighet. Livet där varje vecka kan bli mitt livs värsta. Livet med en arena som trelleborgare skulle fnysa åt, med cupförluster mot Assyriska, med bortaförluster mot Elfsborg och Halmstad och alla möjliga förskräckliga bonkegäng. Och vet ni vad? Fuck it, jag välkomnar det. Hellre det än koman, säger jag bara.
Jag kommer att stå där, nedanför den ansamling av SMS:ande fjortonåringar och imbecilla "pitch invaders" som jag har förstått att vår klack består av nuförtiden, och gasta med i varje vanmäktigt "Kom igen Blåvitt!" de orkar bemästra. Jag kommer att gå på hemmamatcher, bortamatcher, träningsmatcher. I december kommer man att se mig i den där jävla isladan. Jag kommer att köpa ett årskort. Jag har ju för fan inget val. Har galler det att återvinna förlorad tid.
Treat my first like my last, and my last like my first
And my thirst is the same as - when I came
It's my joy and my tears and my laughter it brings to me
It's my everything
Jay-Z, "My First Song"
