Det sjuder på Norra
Det blev en repris på matchen från förra säsongen. Och tyvärr ser det också ut som en repris på förra säsongen i sin helhet. Inte undra på att det sjuder...
”Avgå, Åkeby! Avgå, Åkeby!”
Precis så lät det från Norra Läktaren när Åke Andreasson satte pipan till munnen och blåste av kvällens match mot Gefle. Och spelarna som gick bort mot långsidan för lite obligatoriska tacka-publiken-gester möttes av den där alltid lika smärtsamma mixen av uppgivna applåder och burop. Det var bedrövligt helt enkelt, och själv rusade jag iväg från min plats på sektion fem för att slippa scenen.
Åkeby, ja… Vid första bytet då han plockade av Johan Andersson och ersatte honom med Marcus Pode var kommentarerna hetsiga och skoningslösa.
”Åkeby, hallå?! Åkeby, hallå?!”
Norra gav uttryck för sin frustration, och Åkeby blev och är, föga oväntat, mannen som får bära hundhuvudet i dessa tider då lagets prestationer mest av allt liknar kattskit. Men var det egentligen ett så dåligt byte? En Pode med vissa offensiva kvaliteter, mot en Andersson som inte hade mer att bjuda på? Nja, vid ställningen 1-1 är det väl egentligen inte så mycket att säga om det.
Ändå tycker jag inte det är svårt att förstå den besvikelse som Norra ger uttryck för. Laget spelar tafatt, och kör fast i ett förutsägbart och fantasilöst spel. Coachning, känslor och aktivitet från bänken lyser med sin frånvaro, och överlag får man en känsla av att alla inblandade står som förbryllade så fort bollen inte rullar lagets väg. Det saknas variation, det saknas alternativ och vår breda trupp, som jag själv sett som nyckeln till framgång i år, krymper ihop mer och mer och framstår i själva verket som ganska tunn om man kritiskt granskar den i sömmarna.
Framförallt är det i anfallet som problemen är uppenbara. Jonatan är beroende av Junior, och Ofere… Ja, han har lång, lång väg att gå ännu. Vi vill ju så gärna att det skall gå vägen för honom. Vi vill ju gärna kunna säga: ”Han är ung och har framtiden för sig”, och liksom själva tro på det vi säger. Men saken är den att vi inte kan vänta på att han skall nå därhän. Hans framtida succé behövs här och nu. Vi har inte råd att vänta längre. Vi har inte råd att ha en anfallsspelare med ett så begränsat register som Ofere visar upp. Om det inte blir mål mot Örebro eller Gefle – ja, när skall det då bli mål? Problemet är att vi inte har några vettiga alternativ att sätta in. Skoog är inte där ännu, och några andra anfallare har vi inte riktigt att tillgå. Så illa ställt är det. Ofere spelar inte på topp för att han är en anfallsspelare av rang. Ofere spelar på topp för att vi inte har någon annan att sätta in. Bredare än så är inte vår trupp. Det är den smärtsamma sanningen.
Det är också smärtsamt att behöva konstatera att Jocke Nilsson, som såg så underbart bra ut i början på säsongen, har kört fast. Det är inte mycket som blir rätt när Jocke är i farten, och spelar man på den position som han nu gör måste han kunna åstadkomma så mycket mer i offensiven. En yttermittfältare måste vara snabb och kunna dra sin gubbe, måtta inlägg och gå på avslut. Är det någon som kan säga hur många gånger Jocke lyckades med det mot Gefle? Och ändå får han 71 minuter innan Åkeby sätter in Molins. Molins i sin tur – ännu en ung kille för framtiden. Men är han en spelare som kan gå in och göra någon skillnad här och nu? Med all respekt för Molins och hans fotbollstalang så tror jag inte det är rimligt att ha sådana förväntningar. Molins ersätter Nilsson för att vi inte har någon annan att sätta in. Det är den smärtsamma sanningen.
Det känns för jävligt att behöva resonera på det här viset. Det känns för jävligt att behöva inse att MFF egentligen inte är det lag som jag så gärna vill att det skall vara. Alla värvningar till trots, och alla rockader i spelsystem och nya taktiska dispositioner… MFF av idag har inte den kraft, tyngd, skicklighet eller förmåga som krävs för att kamma hem ett guld. MFF av idag är kanske snäppet bättre än det lag som slutade på en sjundeplats förra säsongen. Men bättre än så är de inte. Det är den smärtsamma sanningen.
Därför sjuder det på Norra. Därför hörs ”Avgå, Åkeby!” när domaren blåser av. Och därför visslar publiken ut de egna spelarna. För vi som står där väntar på en förlösning. Vi väntar på att alla de spelarinvesteringar Malmö FF gjort skall bära frukt. Vi väntar på resultat. Vi väntar på ”det vi förtjänar”.
Men att svaret på de problem laget brottas med just nu skulle vara ett tränarbyte tror jag inte. Det när en alldeles för lätt lösning på ett problem som är mer omfattande än så. Det vi ser idag – vi kan kalla det för Nya MFF – är ett lag som i mångt och mycket kommit till via en fet plånbok snarare än en långsiktig strategi. Jag betvivlar inte professionalismen hos spelarna, eller deras vilja att göra en god insats. Jag vet att de gör så gott de kan. Det smärtsamma är att de inte räcker längre än så här. Sen spelar det ingen roll om det är Åkeby eller någon annan som sitter vid rodret.
Skall MFF på allvar bli det lag vi vill de skall vara så är det hög tid att välja väg nu: lätta på plånkan och köp de spelare vi behöver för att nå framgång. Eller bygg långsiktigt med en spelfilosofi som genomsyrar alla lag i hela föreningen. Fostra spelarna. Nöt in systemet. Dammsug regionen på talanger. Men välj väg. Och gör det nu.
För Malmö FF anno 2007 vinner inget guld. Tyvärr.
- - - - - - - - - -
(Peter Linds bilder från matchen hittar du här.)
