Gästkrönika: Glöm storhetstiden
Kritiken i MFF-riket är inte nådig för tillfället. Inledningen är för dålig och Åkebys huvud ska serveras på ett fat. Här följer dock en röst som vill att vi ska stanna upp och sansa oss lite. Vi är inte längre det storlag som vi en gång var.
Det har nu gått 8 omgångar av allsvenskan. Tabellen står och haltar och runt om i landet höjs röster och kritik mot topplagens tränare. Malmö FF är självklart inget undantag, men frågan är om kritiken är befogad? Ja, klart den är, man måste få komma med kritik, gärna konstruktiv sådan, men att kräva Sören Åkebys avgång efter 8 omgångar, 3 vinster, 4 oavgjorda, 1 förlust, känns för mig främmande.
Vad är det vi kräver av Åkeby? Sedan jag började följa MFF ordentligt i början av 90-talet så har ett guld vunnits och någon dominans har det inte varit frågan om. Istället har det varit en mix av bländande spel och katastrofala insatser. Inte minst degraderingen till superettan var det slutliga beviset på att Malmö FF inte längre var den toppklubb som alla andra i fotbollsverige tidigare hade fruktat. Den annorlunda spelidén som laget hade gjort sig känd för var sönderläst av motståndarna sedan tidigt 80-tal då det som en gång var Malmös framgångsrecept började användas av andra lag. Trots detta fortsatte i och för sig en viss dominans tack vare att mängder av storspelare som bl.a. Martin Dahlin, Stefan Schwartz och Jonas Thern lyfte laget, för även om det bara blev två SM-guld under 80-talet så var seriesegrarna desto fler.
Men så kom alltså då 90-talet. Tiden då jag började följa laget. Någon dominans fanns inte att prata om längre, laget presterade inte och runt om på läktarna satt äldre män och pratade om ”hur det var bättre förr”. Det kanske det var, men det är inget jag fått se med mina egna ögon och kanske är det just detta som gör mig mer tolerant än vad många andra supportrar är. Jag är nämligen inte bortskämd med SM-guld, skönlir och dominans på plan. Jag är van vid jämna tillställningar där Malmö allt som oftast får kriga stenhårt för de tre poängen.
Jag började följa laget när de var på nedgång för att nå ett lågvattensmärke 1999 då de ramlade ur allsvenskan. Sen kom då återtåget med en ung påg från Rosengård i spetsen. Efter den korta sejouren i superettan var Malmö FF tillbaka i svensk fotbolls finrum. En rejäl satsning på att åter igen bli det dominanta topplag som jag aldrig sett med mina egna ögon gjordes och resultatet kom snabbt. Andra året sedan återkomsten placerade Malmö sig på en 2:a plats, följt av en 3:e plats och slutligen det efterlängtade guldet 2004. Men frågan var då om dominansen som man hade hört så mycket om var tillbaka? Svaret är nej.
Malmö fick kriga stenhårt för varje pinne och några enkla segrar och matcher där Malmö fullkomligt ägde matchbilden var sällsynt. Guldet bärgades med minsta möjliga marginal och med lite otur eller mindre tur så hade guldet hamnat i Halmstad istället. Åren efter guldet börjar det så gå neråt igen. För mig som är van vid ett svängig Malmö FF är detta inget konstigt. Visst tråkigt, men inte konstigt. Så här såg det ju ut under hela 90-talet. Men Malmö FF kommer alltid anses vara ett topplag verkar det som. Känt som det lag som motståndarna fruktade, som ett lag som fick motståndarna att lämna Malmö Stadion med en 3-0-förlust och samtidigt känna att ”det blev i varje fall inte mer än 3-0”.
Min poäng är att det där är historia. Kanske är det dags att sluta titta i historieböckerna och se det faktum att de andra lagen har ätit upp vårat försprång. Det finns inga lätta motståndare i allsvenskan längre. Kanske ska vi inse att vägen till allsvenskan går genom ett superettan som är tuffare än någonsin. Det är inga dåliga lag som vinner superettan och kvalar sig upp till allsvenskan. Malmö har en fantastisk historia men den är just vad vi kallar den, historia. Vi kan inte längre leva på minnen och nostalgi om hur Bo Larsson gjort 119 allsvenska mål eller hur Stefan Schwartz körde över varenda motståndare som vågade stå still med bollen i mer än en sekund. Den tiden är över och förbi. Idag är förutsättningarna annorlunda och ju tidigare vi inser det desto lättare blir det att inse att Malmö FF inte längre är ett lag vi kan kräva totaldominans ifrån, inte ens mot Trelleborg, Örebro, BP eller för den delen Gefle.
Självklart ska vi inte ha hur mycket tålamod som helst med en tränare. Inte heller ska vi vänta in i det sista med att byta tränare, men efter att ha inlett med 3 vinster, 4 oavgjorda, 1 förlust? Vilket för övrigt är samma inledning som guldåret 2004. Jag tycker att vi ska sansa oss lite. Släpp den masshysteri som skriker om matcher där motståndarna ska ätas upp likt de blev på 60-, 70- och 80-talet. Ge laget tid. Fortsätt istället stötta laget i vått och torrt. Och då kanske en dag kommer ni som var där under glansdagarna, och även vi som inte var där, få se vad det innebär att se äkta MFF-dominans i allsvenskan.
