Carpe Diem

Länge länge gick jag omkring med den antike romerske filosofen Quintus Horatius Flaccus devis Carpe Diem nedskrivet på en liten lapp i jackfickan.

Då var det en helt okänd levnadsregel som betydde ´Fånga dagen´ och som skulle påminna mitt ångestridna tonårssinne om var dags mirakel. Sen kom Hollywood, filmen ´Döda poeters sällskap´ och så var ´Carpe Diem´ legio i vart och vartannat Postis-inlägg. Och trendkänslig urban elitist som man ju är så skrotade jag mitt ledord.

Härhemma får jag ofta höra att jag aldrig är glad i motsvarande grad som jag är ledsen när MFF vinner respektive förlorar. En vinst för di blåe är bara världens normaltillstånd, medan en förlust betyder i tur och ordning spänningshuvudvärk, helt obefogade raserianfall och svårartad autism.

Och med kvällens match i färskt minne skulle man kunna gnälla på ett faktiskt långa stunder rätt mediokert MFF-spel, en hög sedvanligt usla Elanga-inlägg och en obegriplig oförmåga att få in bollen i mål av våra anfallare. Men så vecklar jag upp den där gamla lappen och tänker: ´Carpe Diem´.

Vi vann en på förhand svår bortamatch med 5-1. Vi fick se två outsägligt eleganta frisparksmål av Afonso. Och vår kejsare, Roys påg, The Real Real Number 18, fick stänka in femman och ta emot klackens jubel med uppsträckta armar. ´Carpe Diem´, indeed.

Jag anlände något sent till tevesoffan - missade de första tolv minuterna på grund av sonens fotbollsträning - och kom inte på att det var min tur att skriva den här matchrapporten förrän en bit in i andra halvlek. Som förklaring till varför såväl minut-per-minut-referat som skarpsinnig analys saknas här. Det får ni leta annorstädes efter. Jag har bara enkla ord och oförställd glädje att erbjuda.

En annan viktig sak som vi lärt oss här på manslägret är att vara mottagliga för kritik. Och då kan man konstatera att vår trebackslinje de facto inte är allsvenskans snabbaste. Att den, även framledes, får svårt mot kvicka forwardstyper som Lasse Nilsson. Samt att detta avhjälps tämligen enkelt när våra tre innermittfältare jobbar så hårt på motståndarnas bollförare som Grahn, Afonso och Chanko gjorde från och med den tjugonde minuten i dagens match.

Kanske ska man försöka sig på ett matchreferat? Det var en konstig match, det här. En usel plan gjorde normalt passningsspel omöjligt. Ändå tycker jag att det märks att vi tränat passningsspel och one touch-fotboll under vintern: vi ser säkrare ut i trängda situationer, ingen får panik, många söker nya positioner hela tiden.
Första halvlek var till största delen Elfsborgs. De fick 1-0 tidigt och stressade oss bra, skavde sådär lagom elakt och fiskade fint efter fler genomskärare till Lasse Liten på topp. Men efter Afonsos 1-1 frispark var det som att luften gick ur dem och efter en halvtimmes spel var det som att de inte orkade gå upp i press på oss. Fast det kan väl omöjligt stämma? Så dåligt tränade kan inget allsvenskt lag vara. Eller?

I andra halvlek kändes det som att vi var fria hela tiden. Wiland fick bollen i ansiktet, Afonso väntade för länge, Skoog kapades, Yngvesson var sopren och Jon missade öppet mål från två meter och väntar därmed fortfarande på första målet i allsvenskan. Elfsborgs backlinje var lika pigg som påven vid senaste midnattsmässan och någon egentlig matchanalys låter sig inte riktigt göras eftersom det var pojklagsfotboll av bästa märke.

Som jag ser det så vann vi den här matchen av två anledningar. 1) Vi har ett gäng högkaratiga spelare som kan kliva fram och på egen hand avgöra matcher. Mot ÖSK var det Grahn och Sypniewski. Idag var det Afonso. 2) Elfsborg upphörde spela fotboll en bit in i första halvlek.

Några avslutande kommentarer: Våra tio mål är nu utspridda på sju olika målskyttar. Det kan bli viktigt framöver; att flera kan kliva fram och scora. Grahn varnad igen, snart är han avstängd; men Skoog håller i alla fall flabben! Klacken lät finfint på teve; nya "Amazing Grace" stark på slutet. Fyra av fem mål på fasta situationer; speciellt hörnmålen gladde nog magister Prahl, så mycket som det har tränats senaste två tre veckorna. Bäste man på plan var återigen Lolo Chanko. Vilket jobb den lille mannen gör! Som defensiv uppsamlare på mitten är han magnifik; ja, det är bara Johan Arneng i Djurgården som matchar honom i allsvenskan. För övrigt: Afonsos avmätta Miss World-vinkning efter andra frisparksmål är redan klassisk.

Till sist: krya på dig Diego: tu es el grande!

0 kommentarer