I med och motgång...
Vår man i Motala ser säsongens knackiga start som otillräcklig underhållning och försöker hitta andra glädjeämnen än trepoängare och tydliga spelidéer. Dock inte utan att oroas över humöret i MFF-lägret.
Den här texten var från början tänkt att bli en beskrivning av det meteorologiska förhållandet mellan Malmö FFs vinster och förluster. Lite statistiska redovisningar blandat med en del personliga iakttagelser och ett fåtal diskutabla bevis skulle leda till slutsatsen att när himlen är klarblå ovanför Motala, vinner Malmö. När det är mulet i Motala, vinner inte Malmö.
Jag ändrade mig ganska snart och började i stället pilla på en lovsång till det nya skånska MFF, med hemmatalanger som Pode och Safari, stolta veteraner som Yksel och Andersson x2 och en Edvard på topp. Tyvärr kunde jag inte få ihop så mycket mer. DELETE!
Nästa uppslag var att lyfta fram och hylla en av doldisarna i vårt älskade lag. I en omgivning där stereotypiska fotbollsmanér avlöser varandra, där träningsoveraller går hand i hand med dyra (men sällan snygga) jeans och Perikles tydligen räknas som ett bra partyband finns det en man på bänken som bryter mönstret. För inte så många säsonger sedan fick en av de ständiga reserverna väldigt stor respekt och kärlek från oss supportrar. Det var inte på grund av sin sportsliga kompetens, nejnej, alla var rörande överens om att den lämnade mycket att önska. Däremot uppmärksammades han som den som alltid blev gladast när Malmö gjorde mål, och vann därmed publikens hjärtan.
Mannen som idag hoppar högst när himmelsblå nätar, är samme man vars frisyr hör hemma i en surfar-porris från 70-talets Kalifornien och vars tuggummituggande är mer frekvent än svarttaxierbjudanden på Möllan efter tvåslaget. En redig MFF-are, han är sjukgymnast och hans namn är Rickard Dahan. Och… och, och…
När jag kört fast för tredje gången, gick det upp för mig vad det var jag höll på med. Jag satt och letade ljusglimtar i mörkret, och detta efter bara åtta omgångar. Lätt fångade poäng är för evigt förlorade, cupen är körd, nyckelspelare är skadade och folk är less. Less på att återigen leta förklaringar, less på att väga ord som fiasko och mellanår mot varandra och less på att lättölen i Malmö är dyrast i världen.
Många blir ilskna på tränaren. Lika många blir ilskna på dem som blir ilskna på tränaren. I sin tur blir många ilskna på dem som blir ilskna på de ilskna. Och så fortsätter det runt, runt, runt… det enda som verkligen gror och utvecklas är frustrationen.
Med lördagens landskamp färsk i minnet är det inte undra på att det känns som bara en tidsfråga innan ett eller flera hjärnsläpp briserar i den himmelsblå supporterskaran. Stämningen på forumen vittnar om ett strax rågat mått och ett tålamod på gränsen till sammanbrott. Formuleringar om att Åkebys huvud ska rulla och att brandmannen ska bort stannar än så länge vid bildliga utrop, men hur länge till?
Att träna eller spela för MFF ska innebära högt ställda krav, absolut. Men den hets som rasat senaste veckan känner jag inte igen mig i. Förhoppningsvis inbillar jag mig, förhoppningsvis är det inte så farligt.
Möjligen är den här säsongsinledningen tillräckligt underkänd för att motivera ett tränaravsked. Kanske är en säsong och åtta omgångar en tillräckligt lång smekmånad? Eller så är en etta i förlustkolumnen tillräckligt bra för att Åkeby ska få fortsätta på sin inslagna väg. Säsongen 2004 började väldigt likt, för att sluta med… Ärligt talat, jag vet inte vad som är bäst. Och jag behöver inte veta, det är det vi har vi en styrelse till. Om den gör rätt eller fel vet vi i höst. Tills dess fortsätter jag hoppas på, lida med och brinna för Malmö FF. Låt mig göra det utan hotelser, sabotage och skandaler. Vi är större än så. Uppåt Malmö!
