Måndag morgon: funkar också på en tisdag
Måndag morgon på en tisdag? Ja, för fan – ingenting är omöjligt.
Ett par dagar har passerat sedan slaget på Parken. Ja, dels slaget mellan de klassiska antagonisterna Danmark och Sverige, men också slaget som en djupt ångerfull dansk bosatt i Sverige utdelade mot den tyske domaren Fandel, och som visade sig avgöra hela matchen.
Vad har då det med MFF att göra, frågar sig säkert en och annan. Ja, helt omedelbart ingenting. Men vad skall man annars ta upp? Allsvenskan får ju vackert vänta medan det spelas EM-kval. Strålkastarnas sken är just nu helt fokuserade på vad våra blågula stjärnor gör och inte gör: Log Zlatan? Log han inte? Vad sa Elmander? Vad sa han inte? Ville Ljungberg spela attackfotboll? Eller skoja han bara?
Våra egna himmelsblå gossar här hemma får nöja sig med att hoppa över pinnar, springa runt en och annan kon, köra lite sten-påse-sax, ligga i sked på någon gräsmatta och allt annat som de nu kan tänkas hitta på. För att hålla igång. Vara fit-for-fight. Återhämta sig. Vara yrkesmän. Och få tiden att gå. Utan att det genererar en enda rad i tidningen.
Snacka om existentiell ångest! Eller åtminstone tvära kast. Ena dagen är det full kalabalik. Allt och alla vill veta allt och lite till om någonting som i själva verket är ingenting, eller åtminstone ganska litet. I nästa stund är man fullständigt osynlig, och ingen bryr sig ett skit.
Eller kanske är det i själva verket en befrielse? Att efter åtta omgångars seriespel med massiv bevakning från alla håll och kanter, äntligen få en liten paus och samla krafterna innan helvetet bryter lös igen? Att bara få ta det lugnt ett tag, och tänka på annat.
Så funkar det för mig i alla fall. Nu är jag förvisso ingen framträdande spelare i MFF, men likväl njuter jag av det här speluppehållet som är just nu. Det ger mig utrymme att tänka på annat än Malmö FF och deras position i tabellen. Det ger mig utrymme att fundera på annat än den efterhand helt uppskruvade diskussionen runt Sören Åkeby och staben i övrigt. Eller den alltmer absurda, rent av bisarra komedin som stavas Jari Litmanen. Et cetera. Och så vidare. Medmera. Und so weiter. Allt det där kan jag lägga åt sidan för att istället följa det svenska landslaget och deras vidare äventyr i EM-kvalet.
Så där har ni svaret, gott folk. Landslaget istället för MFF? Jodå, inga problem. På samma sätt som att en måndag morgon infaller på natten mot en tisdag. Aningen knivigt, men det funkar. Och det känns… bra.
Och i skrivande stund återstår det ännu en vecka innan MFF åter skall spela på allvar. Och jag njuter av varje sekund. Var-je-se-kund. Det trodde jag aldrig jag skulle uppleva.
Men, som sagt – ingenting är omöjligt: En måndag på en tisdag... Blågult framför Himmelsblått...
Rätt skönt, faktiskt. Åtminstone just nu.
