Kärleken har inga gränser
Veckans gästkrönika handlar om kärlek, blåvit sådan.
Det är runt påsken 1986. Jag och min mor, som är på besök i Göteborg går upp längs med Skånegatan. Det är en speciell kväll och mycket folk är i rörelse trots kylan som ligger i luften. Vi går över övergångsstället vid Levgrensvägen och jag tittar upp mot Ullevis gigantiska strålkastare, som gör sitt bästa för att lysa upp kvällsmörkret. Jag kisar med ögonen för att inte bländas, då det pirrar till i magen för första gången. Vi köper två matchprogram innan vi ställer oss i den väldiga kön för att komma in på arenan. Trycket är enormt på ståplats, det smälls överblivna påskraketer och påsksmällar från den övre ståplats sektionen som regnar ner oroväckande nära oss som står nedanför. Trots att det är 47 000 på läktarna och ljustavlan önskar att alla ska knö ihop sig lite extra har det lämnats några platser framför lillkillen. Jag får ändå stå på tå för att se planen någonstans där nere. Så äntligen var det dax! Högtalarna spelar Heja Blåvitt och trycket ökar ytterligare från ståplats.
Nu kniper det till, pirrar i magen och svartnar för ögonen. Blåvitt springer in på Ullevis matta för att spela Europacupens semifinal mot Barcelona. Det här är en känsla som jag vid 11 års ålder alltid förknippade med Blåvitt. Under senare år kom jag till insikt att den här känslan även kunde visa sig under andra omständigheter. Jag kunde inte alltid styra den och den var oftast bara till besvär. Tur nog så var det inte så denna magiska kväll, allting var perfekt! Min kärlek var besvarad och jag kunde lycklig åka de 46 milen hem till Falun dagen efter. Två veckor senare fick jag en försmak av att det inte alltid går som man vill och att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Varför?
För mig har det alltid varit naturligt att ha IFK i mitt hjärta. Jag har aldrig direkt tänkt på varför, tills jag flyttade till Göteborg. Man kan kanske tycka och tro att alla föds till änglar och allt annat tyder på förlossningsskador. Men så enkelt kan det ju inte vara. Efter att nu ha bott i Göteborg ett tag så har jag fått samma fråga flera gånger. "-Varför hejar du på IFK, du som kommer från Dalarna?" Någonting som var så naturligt, så självklart blev nu ifrågasatt. Efter att ha fått frågan allt för många gånger så började jag fundera, ja varför? Rent geografiskt så borde det då allsvenska Brage varit mest "naturligt". Men inte! Göteborg har alltid varit något positivt och förknippats med glädje sedan barnsben. Jag har flera gånger om året besökt min släkt här på framsidan, då var det Liseberg besök, bada i havet och mycket roligare leksaksbutiker än i Dalarna. Allt sådant som får ett barn på gott humör. Det har alltid varit kul att komma till Göteborg. Jag har alltid tyckt om staden Göteborg, men varför då IFK? Enkelt tycker många, jag också för den delen, inte kan man hålla på sånt som svart, å grönt å rött. Eller öis för den delen. Det finns några, så det går uppenbarligen det också. I och med IFK Göteborgs framgångar och den medieexponering föreningen fick i början av 80-talet så var det inte bara ett lag i Götet utan även ett lag i Sverige. Det smittade av sig även uppe i Falun, vad jag kan minnas hejade så gott som alla på IFK. Vissa för att det var kul att heja på dom som alltid vann (samma ungar som höll på Liverpool) och andra för deras anknytningar till staden. Några av oss tvingade våra mammor att betala in medlemsavgiften till IFK Göteborg, eller som det hette då Club Blåvitt. Det var status med ett medlemskort. Det är här i mitten av 80 talet jag blir kär i Blåvitt. Kommer ihåg hur stolt jag var över min första IFK tröja och keps, som min mor köpte till mig på en träningsmatch mellan Blåvitt och dåvarande div 1 laget Falu BS. Matchen vann Blåvitt med 10-0, och jag jublade lika mycket för varje mål. Det största var att få träffa Totte, bröderna Holmgren, Wernersson och alla de andra hjältarna. Hemma sonen Mats Gren fick man ändå träffa varje sommar på Kick´s fotbollsskola så han var inte lika kul, men det var stort.
Kan man älska nån på avstånd?
Vad som är största problemet när man inte har favoritlaget på hemmaplan är naturligtvis alla matcher. Alla änglar runt om i Sverige känner nog igen sig sittandes 90 minuter framför textteven och hoppas att det ska börja blinka på rätt ställe, samtidigt som man försöker förklara för sin omgivning att det inte alls är sjukt att följa en match via text-TV. Det är ett intresse, kärlek och lojalitet mot laget om man nu inte kan vara på plats. Eller när man hör att det signaleras för mål på radiosporten…och nu har det blivit mål på Gamla Ullevi…bara för att få höra att det är knäpp tyst på läktarna och det står 0-1. Sedan knäpper man händerna tittar mot taket vid varje tillfälle den där signaturen kommer om mål. Vi är helt maktlösa, vi kan inte göra någonting! Vem ska höra oss framför textteven eller vid köksbordet. Ingen hör våra skrik om att jobba, kämpa och skjuta. Varje match är lika jobbig. Just så här är det år ut och år in för många supportar runt om i landet. Vad får oss att fortsätta följa vårt lag framför radio och tv apparater? Jag menar att det är ju inte direkt roligt. Det finns bara ett svar på frågan och det är kärleken till IFK Göteborg!
Gästkrönikör: Mikael Ljunggren
Är Du också intresserad av att skriva en gästkrönika om något som rör Blåvitt? I så fall ska Du kontakta laholm@angelz.net