Fyra raka förluster, hur kul är det?
Det är lätt att falla in i pessimismens negativa tankebanor och såga allt och alla i vårat gulsvarta lag efter den minst sagt olycksaliga inledningen av årets allsvenska. Steve Earle sjöng en gång "in my dreams", men det var inte så det blev.
Vi var många som hade en dröm om att 2004 skulle innebära ett trendbrott. Efter att vi ett antal år, tre stycken närmare bestämt, hamnat på en ibland hedrande, ibland förnedrande tiondeplats i allsvenskan hade många med mig hoppats på en förbättring efter slutsummeringen av årets allsvenska någon gång i slutet av oktober månad i år.
I stort har vi många spelare från förra året kvar, och med allas vår förhoppning om att dessa har tagit ytterligare ett kliv i karriären och blivit ett snäpp vassare och bättre, samt några spännande nyförvärv, närde vi den där drömmen om en plats bland topp 5. Inte guld i år nödvändigtvis, men en förhoppning om att vi skulle slippa den återkommande magsårsframkallande press som de tre senaste åren inneburit som "lindansarlag".
Nu är jag mycket medveten om att magsår och fotboll inte har någon egentlig koppling men stressen vi supportrar, inte minst Elfsborgare, ofta upplever är på intet sätt speciellt hälsobefrämjande, om man så säger.
Visst skulle vi 2004 slippa balansera och dansa runt det där strecket som innebär direkt nedflyttning eller i bästa fall kval. I år skulle vi kunna gå omkring med ett leende på läpparna och framhäva vår stolthet att hålla på IFE som det lag som skulle kunna sätta käppar i hjulet på vilka pretendenter till guldet som helst.
Inte på något sätt som idag ligga hjälplöst sist, ännu är väl bäst att tillägga, men det faktum att vi ligger väldigt sist efter de fyra inledande omgångarna tär definitivt på den där drömmen som Earle sjöng om. Det tär också på vår förhoppning om en framstående placering i år, likt avsaknaden av topplacering i de föregående tre (och flera) åren.
Fast det finns alltid de som har det värre. Jag läste i det utmärkta magasinet Offside om tränaren i det Argentinska laget Boca Juniors som på frågan om han kände press svarade; "Press är något medborgare som inte har mat för dagen känner". Det tycker jag är ett ypperligt svar på en fråga som sannerligen är hypotetisk, åtminstone vad gäller i fotbollssammanhang.
Handen på hjärtat alla Elfsborgare. Känner ni någon press efter de fyra inledande omgångarna? Om det är några som om möjligt bör känna någon form av press är det nog MFF, IFK Göteborg och Hammarby, tre lag vi har förlorat mot i år. Dessa lag kommer alltid att känna press eftersom de alltid, mer eller mindre, tippas som kandidater till guldet. Inte på något sätt hedrande att förlora mot dessa lag men på något sätt förluster som vi kan (och måste) smälta. Att acceptera förluster kanske inte alltid är helt enkelt men kan vara enklare att göra om vi börjar vinna mot de lag som vi är bättre än. Fast press innebär egentligen en helt annan dimension om man lika klokt som Carlos Bianchi i Boca Juniors uttrycker det i ovanstående sentens.
Jag lyssnar på Steve Earle ibland, jag när också en dröm ("in my dreams") och kommer att fortsätta att göra det så länge jag lever. Visserligen finns det nyanser i drömmarna även hos mig, men en dröm jag kommer ha kvar är att vi i nästa omgång vinner över HIF på Ryavallen och då är jag övertygad att de inledande förlusterna nästan kommer att vara glömda.
Jag har också en dröm att någon gång i mitt kvarstående liv få uppleva den där glädjen att vårat lag vinner den ädlaste av ädla medaljer. Men som sagt, press bör och kommer alltid vara något som många människor, då inte nödvändigtvis fotbollsspelare eller tränare, kommer att drabbas av inte minst gällande de förutsättningar som finns i livet. Men dit är det långt för oss flesta som med ett stort fotbollshjärta hyser en förhoppning om framgång, inte minst för Elfsborg.
Men nu är det som det är, varken mer eller mindre. Vi ligger sist, jävligt sist om man får uttrycka sig lite klumpigt så här i skrift. Fyra av 26 omgångar är spelade och som om det redan vore en självklarhet att IFE kommer att komma bland de lag som hamnar på 10-14: e plats i år igen. Jag tror inte det, vare sig med hjärnan eller med mina emotioner vill jag tro att så blir fallet. Vi har alldeles för bra spelare och ett erfarenhetsmässigt bra lag för det.
Om möjligt kan man tvivla på erfarenheten hos vår tränare men även i det fallet så hyser jag en mycket god förhoppning om att Magnus Haglund är just rätt man för uppgiften. Det vänder mina vänner, det kommer att vända!
För att ännu mer nyansera och vidmakthålla drömmen om en framstående placering i allsvenskan 2004 så är jag helt säker på att våra spelare och övrig lagledning kommer att hitta botemedlet mot kräftgången så här långt. Det finns något som heter tid och det tror jag är något som är väldigt viktigt att vi ger i dessa tider. Tid att låta saker och ting ha sin gilla gång och jag bär en allt större förhoppning om att det i nästa match kommer allt att se annorlunda ut och att det vänder uppåt, och det med besked.
Till sist vill jag ge alla oss som eventuellt misströstar ett ord på vägen, vad kan vi göra istället? "Gå ut och var glad!" Till exempel, lär dig Italienska, planera en resa, sy en kostym, ta det lugnt, sponsra en späckhuggare, köp en bit regnskog, ta nya vägar, var inte lat, gör något annat! Sist men inte minst, låt bedrövelsens väg gro igen!
Det är min terapi i stunden i Ulf Lundells ovanstående text, till och med bättre än Steve Earle om jag får säga min mening och det får jag ju uppenbarligen i detta forum. Slutligen vill jag till alla gulsvarta vänner och till samtliga spelare i Elfsborg säga; Tänk dig lycklig det går din jävel!
PS. Om det ändå inte skulle funka så finns det alltid Losec att ta till, skulle det bli ännu värre så får vi väl ta till Prozac eller ljusterapi, men glöm aldrig Bianchis väl formulerade och tänkvärda ord om press...DS.
