Gästkrönika: Man mot man - i grusgropen

Gästkrönika: Man mot man - i grusgropen

En gästkrönika om grupper som möts.

Minibussen hade på bara några minuter lämnat motorvägens tysta hårda underlag för grusvägens knastriga småsten och slet nu upp det torra vägdammet. Den metallicblåa glansen mattades av smutsen och bilen lämnade en flera hundra meter lång dimma av pyttesmå stenbitar efter sig. Vägens utseende förändrades ständigt. Varje fordon, vindpust eller snigel som vidrörde vägen ändrade också vägens karaktär. Vägen levde och formades till skillnad från sin avlägsna släkting motorvägen tack vare sina resenärer. Och när nu vägdammet åter lade sig på plats såg vägen lite, lite annorlunda ut. Men få av de som färdades på den brydde sig alls om grusets linjer eller dammets rörelse.

Inte heller den blå minibussens passagerare ägnade någon tankemöda åt att de varit med och skapat ett kort stycke av vägens historia. Det var sju sammanbitna män som hade helt andra saker i huvudet. Några hade varit med förr, andras pojkaktiga utseenden vittnade om deras unga ålder. På en av pojkarna syntes sådan nervositet att man lätt drog slutsatsen att det var något stort som väntade pojken. Kanske att det var hans första gång.

En av de som såg äldre ut, faktiskt var han också den äldste, böjde sig framåt för att komma åt den vita plastpåsen som var placerad på bilens golv mellan hans fötter. Först var han lite för ivrig och säkerhetsbältets stopp gjorde att han fick slappna av något och sedan aningens långsammare försöka igen. Den här gången hade bältet inga protester och han kunde komma åt det som låg i påsens botten. Sju brandgula tygstycken. Han tittade upp på föraren av bilen som också var något av en informell ledare. Föraren släppte aldrig blicken från vägen men noterade ändå att en fråga utan ord ställts och nickade kort som svar. Mannen tog upp tygstyckena ur påsen och harklade sig högljutt. Genast hade han de fem övrigas fullständiga uppmärksamhet. Under några sekunder verkade det som om grusets knastrande var tydligare än någonsin. Han tog två av tygbitarna själv, en till föraren och en till sig. Sedan sträckte han ut handen till den som satt närmast. Inga ord behövdes. Tygstyckena fördelades och de som varit med förr band vant fast tyget runt den vänstra armens biceps. På vissa var muskeln mer svällande än på andra men tyget räckte runt. Det var anpassat för att räcka för de flesta. För den pojke som såg mest nervös ut tog det lite längre tid att få till knuten. Men ingen hjälpte honom. Det här hörde till ritualerna. Så bromsade bilen in och de var framme.

Grusvägen hade öppnat upp sig till en större yta precis som en flod som rinner ut i en sjö. Resenärerna hade lämnat fordonet och stod nu mitt i det stora grustaget. 50 meter bort gick kanten till grustaget och där stod en stor gul grävmaskin och vittnade om att det inte alltid var lugnt och tyst på den här platsen. Det enda som nu hördes var avlägset fågelkvitter. De stod där och väntade på att något skulle bryta tystnaden. Några långa minuter förflöt och i grustagets kraterliknande mitt stekte solen och männens pannor blev fuktiga. Den yngsta pojken hade rakat hår och svetten rann ner i ögonen på honom. Han torkade långsamt bort den med tröjärmen. Han rörde sig försiktigt, det var inte han som skulle brya tystnaden. Mannen som hade kört bilen lutade lite på huvudet. Hade han inte hört något? Jodå, ljudet som först lika gärna hade kunnat vara en insekts surrande växte och det stod klart att ytterligare ett fordon rev upp det damm som nyss hade lagt sig tillrätta igen. Det var nära nu och det kändes på stämningen. Den yngsta pojken hade svårt att stå still och han trampade nervöst omkring i gruset tills någon lade armen på hans axel. Mannen som delat ut tygstyckena gav honom en lugnande blick och pojken slappnade av.

En dryg timme senare var alla på plats. De som kommit först stod längst fram i mitten och på bägge sidor och bakom dessa stod fler män, alla med samma brandgula band runt armen, nära hundra män med samma mål för dagen. Alla hade ansiktena vända åt samma håll. Och på den plats dit deras blickar riktades stod andra män och mötte med egna blickar. Den enda skillnaden var att de hade blå färg på tyget runt sina armar. Avståndet grupperna emellan var dryga 20 meter. Mannen som hade kört den första bilen såg sig omkring. Hans kamrater var redo. Han tog ett steg i riktning mot den andra gruppen av män och genast följde alla andra hans exempel. Grupperna närmade sig snabbt varandra. Och när de möttes upp omfamnade de alla varandra. Gul kramade blå och ett glatt jubel spred sig snabbt. Snart var grillarna och ölen framme ur bilarna och en doft av bränt kött och ljummen öl steg upp ur grustaget.

När det var en timme till match bröt gruppen upp och satte sig i bilarna med riktning in mot stadens fotbollsarena. Snart skulle gruppen av män stå mittemot varandra igen, på varsin kortsida av en fotbollsplan.

Zoran2007-06-11 15:30:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg