Colchester - Luton
2 - 1

Förlust efter blek insats på Stockholms Stadion

Trots tidigt ledningsmål föll Blåvitt tungt mot Djurgården. 2-1 till hemmalaget efter att Blåvitt svarat för en av årets blekaste insatser.

Tendensen från derbyvinsten mot Gais då tafatt passningsspel och avsaknad av vilja kännetecknade Blåvitts spel såg inledningsvis inte ut att hålla i sig. Redan i första anfallet revs Selakovic ned i straffområdet i en situation snarlik den som gav straff i derbyt, men rättskipare Hansson valde att fria.

Strax därpå, efter att man snott åt sig bollen efter en DIF-hörna, svarade IFK för något så unikt som ett Blåvitt kontringsmål. Det var riktigt snyggt: Selakovic vinner bollen, driver fram och lyckas få fram bollen till ”Alex”. Denne tar emot och slår en härlig krossboll på Vasquez som kommer längs sin kant. Johan Arneng kapade f.ö. Niclas riktigt fult i passningsögonblocket och skall nog vara glad att det bara blev ett gult kort. Vasquez tar enkelt med sig bollen och spelar in bollen på ytan mellan backlinje och målvakt. Marcus Berg löper perfekt, men ser ut att få bollen för långt ifrån sig, men hinner ändå fram och vinklar snyggt in bollen i målet bakom Pa Dembo.

Drömstarten chockade Djurgården lite som inledningsvis hade svårt att få någon vidare fason på sitt anfallsspel. IFK å sin sida spelade hyfsat bra med många bollar via Thomas Olssons fötter, men tappade efterhand ganska rejält och Djurgården lyckades efter ett tag hitta luckor mellan Blåvitts lagdelar där man med ganska stor framgång utnyttjade sina kvicka och bollskickliga spelare. På topp hade DIF dessutom Mikael Dahlberg, den gamle provspelaren som Bosse Johansson & Co inte tyckte var bra nog 2004. Nu var han snarare planens främste anfallsspelare och fungerade mycket bra som target-player. Dock så spelade Blåvitts backlinje, åtminstone första halvtimmen, ett relativt aggressivt försvarsspel och gav sällan Dahlberg utrymme att göra annat än att spela bollen bakåt i planen.

Lagen har efter drygt 20 minuter bytt ett par halvchanser med varandra i en tempostark tillställning, då Djurgården börjar ta över taktpinnen efter att man sånär reducerat genom Daniel Sjölunds låga skott som Bengt enhandsräddar. De hittar allt oftare egna spelare rättvända medan IFK mer sporadiskt lyckas spela sig fram i plan. Istället blir det oftast en lång boll från backlinjen mot anfallsparet som enkelt tas om hand av Johannesson och Kouivasto.

Spelövertaget till trots skapar Djurgården få farliga lägen mot ett ganska stabilt Blåvittförsvar, så det är något av en kalldusch att få se 1-1 singla in (?) efter att Alexandersson rensat rakt på Tauers rygg. Ingen av repriskamerorna ger ett entydigt besked om bollen verkligen är inne före att Vasquez rensar bort den, men utifrån Andres position och kroppläge när han rensar tror jag domslutet är korrekt.

Djurgården trummar på, även om IFK sticker upp emellanåt med några hörnor och hyggliga frisparkslägen som resultat. Blåvitt längtar nog efter pausvila då matchuret precis skall slå över till 45 minuter och Djurgården haft hörna. En Blåvittspelare, tror det är Wernbloom eller Alexandersson, har bollen under kontroll i straffområdet, men står och sölar istället för att rensa undan. Detta straffar sig då Dahlberg vinner tillbaka bollen så går ut till Andrej Komac. Slovenen fintar fint bort Thomas Olsson och klämmer till ett fint distansskott som går ribba in – och ut - bakom en chanslös Bengt Andersson. IFK-spelarna protesterar förgäves mot domslutet, som visar sig vara helt korrekt.

Underläge 1-2 i paus var förstås tungt, det var heller inte första gången under året som man tappat en 1-0 ledning strax före pausvilan. Visserligen var kvitteringen ett resultat av tvättäkta bondtur, medan Djurgårdens ledningsmål förvisso var vackert, men också ett resultat av slarv i eget straffområde. Tyvärr nås man av beskedet att Hjálmar Jónsson, en av IFK:s bästa spelare under den första halvleken, tvingats utgå p.g.a. skada. Ersättare är backveteranen ”Ölme” Johansson.

Direktivet från Rehn & Olsson i pausvilan verkar ha varit att oftare försöka hitta in bakom Djurgårdens backlinje. Den taktiken resulterade mest i meningslösa långbollar och ett rejält bollinnehav för DIF. Andra halvlek är faktiskt relativt händelselös. Jag minns att Selakovic får ett jätteläge med skallen efter ett precist inlägg från Alexanderssons högerdoja, men att nicken troligtvis gick ut till inkast. Med dryga timmen spelad får Enrico på ett pressat skott mot närmaste krysset ur något snäv vinkel och tvingar Bengt till en högklassig räddning.

På bänken har IFK valt att ha en försvarare (Magnus Johansson), en allround försvarare/ defensiv mittfältare (Gustav Svensson) och två renodlade forwards (Wallerstedt och Mourad). Efter att Jónsson tvingats utgå har Rehn och Olsson få alternativ att ta till för att förändra matchbilden. Thomas Olsson, som varvat högklassiga aktioner och rappa passningar med pojklagsmässiga felpass och misslyckade dribblingar i utsatta lägen, får lämna planen med befarad lårskada efter 65 minuter med Gustav Svensson som ersättare. Selakovic, som varit relativt osynlig, får strax därpå lämna plats för Jonas Wallerstedt. Ingen comeback för Mourad, således.

Bytena får mycket liten inverkan på Blåvitts förmåga att prestera framåt. Visserligen tycker jag Gustav gör ett bra inhopp – han fångar upp många andrabollar, vinner många höjddueller och spelar oftast bollen till rätt adress – men tillför inte speciellt mycket offensivt. Wallerstedt å sin sida kämpar som alltid stenhårt under sina dryga 20 minuter på planen, men får tyvärr inte uträttat någonting alls. Det är lätt att i efterhand kritisera beslutet att lämna kvar Mourad på bänken – en kraftfull target-player i ett läge där man allt mer desperat slår långt mot Djurgårdens tuffa mittbackar kan göra en avgörande skillnad. Vilka skäl tränarduon än har att låta Wallerstedt få chansen hoppas jag det inte är kontraktsrelaterade sådana.

Resten av halvleken består av desperata långbollar utan resultat från Blåvitt och några halvhjärtade kontringsförsök av DIF. Det känns tydligt att Blåvitts mittfält förlorade kampen mot Djurgårdens dito och lämnade de blåvita anfallsspelarna med för lite understöd. Ibland sökte Vasquez sig allt mer in i banan och även om han svarade för ett par riktiga hej-kom-och-hjälp-mig-passningar var han en av få som hade så pass rapp bollbehandling att han kunde göra något konstruktivt med den mot Djurgårdens relativt väl fungerande press. Ytor fanns det framförallt på kanterna, men Blåvitt anföll nästan uteslutande på högerkanten under andra halvlek och även om Niclas ibland kom till inläggslägen blev det aldrig särskilt farligt.

Individuellt sköter sig hela backlinjen relativt väl. Ragnar håller samma höga klass som tidigare, Bjärsmyr spelade lite tuffare än vanligt, Adam var pigg framåt och Hjálmar skötte sig bra åt båda hållen så länge han spelade. På mitten visade Andres att han hör hemma i mitten och Wernbloom att han inte hade någon bra dag, framförallt efter att han dragit på sig ett onödigt gult kort i matchen såg man att Pontus inte fick ut lika mycket när han tvingades hålla igen mer. Olsson gjorde en relativt bra första halvlek, men måste värdera vissa lägen bättre, som redan nämnt tidigare i matchrapporten. ”Alex” gör det bra på det stora hela. På topp gör Berg ett mål som bär en skyttekungs signum och har en del riktigt fina skarvningar och mottagningar, främst i den första halvleken. Selakovic – visar som så många gånger förr denna säsong s.k. intentioner som det blir intet av.

Efter varningar på bl.a. Bjärsmyr och Wernbloom missar dessa två herrar söndagens möte mot formstarka Kalmar på Ullevi, likaså är Olsson och Jónsson osäkra kort efter sina skador.

Sammanfattningsvis vinner Djurgården rättvist. IFK mäktar med fyra avslut på hela matchen, förlorar mittfältet och har svårt att få till något eget spel. Då spelar det mindre roll att man klarar sin defensiv hyfsat och att Djurgården har lite marginaler på sin sida vid målen. Mot Kalmar är det upp till bevis – för blir det en överkörning likt den vi åkte på mot KFF på Gamla Ullevi i fjol lär tränarduons smekmånad vara över.