Okunnigt patrask med dåliga bortförklaringar
Det insmickrande tilltalet i svensk fotbollsjournalistik har länge låtit reportrar och krönikörer att dölja sin bristande kunskap bakom dåliga bortförklaringar om allmänintresse och för dåliga resultat. Men nu får det vara nog.
Med snart halva säsongen spelad ligger HBK på en meriterande fjärdeplats efter elva omgångar, trots att spelet egentligen inte infunnit sig. Det är imponerande. De senaste fem åren har visserligen varit upp och ner, men när det väl har varit upp har det varit ordentligt upp. En hårsmån från guld 2004, skrällseger mot förra Uefacupfinalisten Sporting Lissabon 2005 och på det stora hela bra, attraktivt spel – under perioden har man till exempel haft två skyttekungar i sina led.
För oss som följer laget noggrant är det knappast en chock att man finns med i toppen, om än en liten överraskning. Potentialen i laget är odiskutabel och har så varit alltsedan stora delar av stommen i laget visade sitt värde i guldstriden för snart tre år sedan. Lägg därtill att åtta (!) spelare i truppen spelat i U21-landslaget under det senaste året, och att det i startelvan i senaste matchen fanns sex spelare med A-landslagsmeriter (samt fyra med U- eller B-dito).
Ett ganska spännande lag, med andra ord - eller? Tja, våra vänner i svenska massmedia tycks åtminstone inte hålla med. I SVT gjordes i reportaget från hemmamatchen mot Hammarby en poäng av hur anonymt laget var (”Titta på den här startelvan – känner du igen en enda spelare?”), och veckan därpå fanns en intervju i Expressen med Tomas Zvirgzdauskas, där det påpekades att spelaren är frapperande anonym trots fem år i serien. Som HBKare är det svårt att inte bli frapperande matt.
Zvirre har under de dryga fem år han spelat i HBK konstant tillhört det allra översta skiktet av duktiga allsvenska försvarare. Det är ingen överdrift att påstå att han har tillhört de fem bästa backarna i serien under var och en av de säsonger han tillhört HBK. Om då Johan Orrenius, som skrev artikeln i Expressen, tycker att han är ”anonym” säger det mer om Johan Orrenius än det säger om Tomas Zvirgzdauskas.
Låt mig för ett ögonblick ta av mig HBK-hatten. Utan den är jag helt enkelt en fotbollsintresserad ung man bland andra. Jag läser tidningarna och följer tv-programmen för att få veta mer om det jag är intresserad av – i det här fallet Allsvenskan i fotboll. Vad är jag ute efter? Jo, insatta och genomarbetade nyheter och reportage om de allsvenska klubbarna, ledarna och spelarna. Men det är ju inte vad jag får.
Sedan Allsvenskan blev en angelägenhet för en allt större publik har bevakningen av den tyvärr blivit allt sämre. Mer intensiv, absolut, men för varje säsong som går blir den också mer urvattnad; fyndigare, snyggare och framför allt snabbare, men mindre djuplodande och avgjort mindre kunnig. För det är detaljkunskapen som får på tafsen när man måste formulera sitt budskap som slagord.
De stora publiklagen – Hammarby, AIK, Malmö, Djurgården och Göteborg – får relativt mycket uppmärksamhet. Går det bra skrivs det om deras goda spelarmaterial och tränarnas smarta drag; om det går dåligt handlar det om hur man samlar sig och värvar smart för att ta sig ur krisen.
Om jag nöjer mig med kvällstidningarnas rapportering är det lätt hänt att jag snart tror att Allsvenskan i själva verket handlar om fem lag, med nio till inkastade mer eller mindre som slagpåsar åt "storklubbarna". Bortsett från att Helsingborg gärna ska vara med bland de nio spelar det ingen större roll vilka de är. Så gott som varje år tar sig någon eller några av de Nio sig upp i toppen, men mest för att agera rött skynke för fansen till publiklagen – om man läser mellan raderna.
När det emellanåt skrivs något om de Nio handlar det ofta om vilken knall det är att just det laget faktiskt är med i toppen. Toppstrid är en självklarhet för publiklagen, men inte för de andra. Då handlar det nästan alltid om vilket starkt kollektiv laget ifråga har – kanske kryddat med ett par toppspelare. Dessa uppmärksammas dock mest i samband med att något av publiklagen visar intresse för att köpa loss dem.
Överdrivet? Okej, men visa mig en artikel från kvällspressen de senaste åren om en spelare i ett av de Nio andra lagen som inte på ett eller annat sätt berör att spelaren ifråga skulle må bättre av att spela i en större klubb, eller gör en poäng av att spelaren har en exotisk bakgrund, kanske som bonde eller lagerarbetare. Jämför sedan denna lövtunna hög med allt som publicerats om spelare i publiklagen. Mer konkret (på igen med HBK-hatten): jämför vad som skrivits om Nicklas Carlsson i AIK jämfört med vad som skrivits om Tomas Zvirgzdauskas. Zvirre har levererat i så gott som varenda allsvensk omgång i fem och ett halvt år, medan Carlsson har gjort en skaplig säsong i Allsvenskan. Som oberoende betraktare skulle jag nog ta för givet att Carlsson, med all denna positiva press, är den klart bättre spelaren av de två.
Förstå mig rätt nu. Jag har inga större synpunkter på att publiklagen får större uppmärksamhet. Snarare vore det väl konstigt annars. Sådana artiklar säljer, och eftersom tidningsredaktionerna finns i samma städer som de här lagen är det lättare att följa dem. Det jag vänder mig emot är hur man använder detta förhållande som en ursäkt att slippa sätta sig in i de övriga nio lagen i serien. Av en professionell fotbollsskribent måste man kunna förvänta ett intresse och en ingående kunskap om så gott som alla spelare i alla lag. Men fråga Johan Orrenius om Emra Tahirovic är höger- eller vänsterfotad och du lär mötas av en frågande blick.
SVT-reportaget från HBK-Hammarby kändes som en obehaglig påminnelse om att den minsta gemensamma nämnare-kultur som råder i den per definition kommersiella (inget fel i det) kvällstidningarna är på god väg att etablera sig även i media som tidigare strävat mot en seriös journalistik. För det är ju långt ifrån det enda tecknet. Eftersom jag inte bor i Halmstad har jag fått nöja mig med att följa ett par matcher via SRs webradio, där kunskapskraven till och med tycks vara ännu lägre – praktiskt taget alla namn som inte slutar på –sson uttalas fel (Ärma Tiharååvic, någon?), och Magnus Bahne (född 1979) rapporteras vara 20 år gammal. Det sistnämnda stod att läsa i Aftonbladets inför Allsvenskan-bilaga – ett tecken på vilken nivå radiokommentatorernas research ligger på.
Fallet tycks alltså vara ungefär så här: Majoriteten av läsarna vill ha nyheter om de stora publiklagen, och bryr sig inte så mycket om de andra lagen. Tidningsmakarna anpassar sig efter detta och levererar mängder av nyheter om publiklagen. De övriga klubbarna avhandlas endast när det krävs, och då helst utan alltför mycken möda. Läsarna får sig till livs artikel efter artikel om Hammarby, AIK etc. och deras – från början felaktiga – uppfattning om dessa lags överlägsenhet cementeras. Därefter kopieras samma tänkande av andra media. En ond cirkel är född, och utifrån den bestraffas HBK, Kalmar, Gefle och de andra med mindre press/tv-tid och betydligt mindre intresse.
De praktiska följderna är flera. Publiklagen antas vara av större allmänintresse – vilket efter ett tag också blir fallet; en självuppfyllande profetia – och får därför större utrymme inte bara i kvällspressen utan också i morgontidningarna, i tv och i radio. Detta utrymme omsätts i praktisk nytta i form av tv-pengar och en bättre förhandlingssits i sponsorsammanhang. För att inte tala om marginalpubliken på de mindre orterna, som antar att ortens söner per automatik är trista och ansiktslösa, och därför hellre ägnar söndagen åt en golfrunda än åt att gå på fotboll.
För klubbar som HBK blir det allt svårare att få någon uppmärksamhet för sina sportsliga prestationer. Vad återstår då? Vad ska man göra utöver vad det faktiskt handlar om – spela bra och vinna matcher – för att uppmärksammas? Publikens gunst kan ingen kräva, men man ska kunna begära mer av dem som bevakar Allsvenskan än den tunna soppa som serveras idag.
I det långa loppet vill jag tro att alla som har intressen i svensk fotboll gynnas av en mer nyanserad och kunnig bevakning. Även om jag håller på AIK och därmed får mitt lystmäte på nyheter så gott som varje dag uppskattar jag väl en rejäl analys av motståndet, oavsett om det heter Djurgården eller Trelleborg? Om jag redan vet hur ettrig och hårt arbetande Dennis Melander är slipper jag kanske en obehaglig överraskning.
Och makten att förändra dagens situation ligger ju hos dig och mig - konsumentmakt, kallas det visst. För det får vara nog nu.
