Krönika: Vinnarskallar och karaktärer
Wallerstedts blick, Sigurdssons vrål och Bergs leende. Vinnare.

Krönika: Vinnarskallar och karaktärer

Den här krönikan var från början tänkt som en lång, men platonisk, kärleksförklaring till Ragnar Sigurdsson därför att han för mig personifierar vinnarskallarnas återintåg i IFK Göteborg. Nu behöver jag lyckligtvis inte begränsa mig till vår isländske mittback, utan kan med nöje istället konstatera att rätt mentalitet smittar av sig.

Först och främst – det råder ingen tvekan om att vi även de senaste säsongerna haft stora vinnarhjärtan i laget – Risp, Erlingmark, Mild och inte minst Alexandersson, där den sistnämnde dock även har en god portion vinstframkallande tjurskallighet som han ofta visar upp när laget behöver det som mest. Min totalt ovetenskapliga känsla att något i laget IFK Göteborg har förändrats bottnar snarare i att man som utomstående betraktar en grupp som allt mer arbetar mot gemensamma mål, på ett vis där laget som helhet tagit till sig tränarnas idéer och deras sätt att se på hur framgång på fotbollsplanen skapas.

Låt oss kliva tillbaka ett par säsonger. 2004 och 2005 spelade kanske Allsvenskans bäste forward under den här sidan millennieskiftet i IFK Göteborg. Peter Ijeh hade gjort fantastiska 24 mål 2002 och snittat närmare ett mål per match 2003, trots att han missade halva säsongen efter ett benbrott. Visst minns jag en stundtals enastående spelare och några otroligt fina mål, men jag minns också spelaren som nästan aldrig gladdes åt sina medspelares framgångar i de perioder han själv led av måltorka. Selakovic har fortfarande en nolla i målprotokollet, han riskerar en fängelsedom inom kort och han var petad inför matchen mot Kalmar. Ändå är han en av de första att gratulera sin antagonist Wallerstedt efter att denne bärgat segern till laget. Detsamma kan sägas om i stort sett hela laget och ledarstaben - t.o.m. fysioterapeuten Rolle Johansson är med och gör den traditionsenliga vågen inför de extatiska hemmafansen.



Harmoni och tron på lagets prestationer som sin egen väg till framgång. Där tror jag man på många vis finner den nya tränarstabens största insats än så länge. Arne Erlandsen må ha inpräntat inställningen att varje spelare måste ge järnet i 90 minuter. Rehn & Olsson har infört att laget måste göra detsamma. Karaktären är något som sportchef Mild gärna talar om, liksom många andra ledande fotbollspersonligheter inom den Allsvenska ankdammen. Karaktär för mig är när vår glest behårade anfallare springer som ett djur på hopplösa bollar för att stressa målvakt och försvarare i 90 minuter. Ett annat karaktärsdrag på Ullevis brungröna gräsmatta är en briljant och urstark kille från Brasilien som på nästan egen hand sysselsätter IFK Göteborgs backlinje i 45 minuter, men som knappt tar ett enda extra steg för att tvinga backlinjen och målvakten till misstag och sneda rensningar till inkast. Förmodligen skulle åtminstone nio av tio supportrar välja att ha killen från Brasilien i sitt lag, men skytteligavinster och lukrativa proffskontrakt räcker inte alltid för att ta laget hela vägen när tabellen summeras framåt senhösten. Då kanske killen med mer karaktär än talang är den som står som segrare. 



Nu är jag inte naiv nog att tro att ett lag bestående av 11 skogstokiga träben fulldopade med lagmoral och vinnarskallar ensamt vinner Allsvenskan (även om Derry City visat att man kommer riktigt långt på det ibland), givetvis behövs både killen från Brasilien såväl som fotbollsarbetare med blåstället påtaget. Det viktigaste är vad gruppens ledare – formella såväl som informella – för in för mentalitet i gruppen. Speciellt reservernas beteende kan vara förödande för lagmoralen om de har fel inställning. Läser man mellan raderna i Offsides eminenta nummer om VM-94 får man intrycket att bronset inte alls hade kunnat bärgas utan ”Blåvittgängets” lojala uppträdande vid sidan av under en lång turnering.

Det är någonstans här jag återkommer till Ragnar Sigurdsson. Killen är 20 år, förstår knappt språket och har spelat i en liga vars landslag har fått brutalt med stryk av Sveriges dito i de senaste mötena. Den här killen är den som idiotrusar över hela planen för att gratulera sin lagkamrat som just gjort mål – varje gång. Det är killen som tackar klacken längst, sprider enorm glädje och är en av dem som vågar kliva fram och ta ett stort ansvar för spelet när det börjat låsa sig för andra. En liten fågel som ofta besöker området kring Delsjön kvittrade i mitt öra att Ragnar redan nu är en av dem som åtnjuter en viss informell ”status” tack vare sin exemplariska karaktär och sitt makalöst fina spel. Jag tror man inte får underskatta betydelsen av att Mild nu fått in så pass många spelare med just den typen av karaktär i laget, där något annat än 100% inte accepteras av medspelarna. 



Det nya karaktärsstarka Blåvitt kommer rimligtvis inte räcka hela vägen 2007 heller, för tyvärr har vi inte ensamrätt på den sortens spelare. Malmö, Elfsborg, Dif med flera har alla spelare med den typen av spetsegenskaper i kombination med en hel del fotbollsmässigt briljanta spelare också. Men jag kan lova att om Blåvitt klarar det hela vägen 2007 så är det inte på grund av revolutionerande spelsystem eller de meritmässigt bästa spelarna. Då är det Mild som hittat och Rehn & Olsson som skapat de där karaktärerna som är skillnaden mellan 2004 och 2005 års medaljplaceringar och det efterlängtade guldet.

Erik Lupander 2007-06-18 11:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg