De ökade kraven

Hammarby har en något svagare trupp än förra året. Ändå verkar många supportrar tycka att allt annat än guld är ett misslyckande.

Efter fem omgångar har Hammarby 11 poäng och en målskillnad på 5-2. Man måste ha snudd på orealistiska krav och alltför högt ställda förväntningar på denna säsong för att inte vara nöjd med poängfördelningen så här långt. Det är förståligt att många bajare har haft det men samtidigt ologiskt om man jämför årets trupp med förra årets.

Målvakterna är lika bra, om inte bättre än förra året. Ante Covic gjorde en kanonmatch igår och känns ännu stabilare i år. Jon Rytterbro är mer svårbedömd men har förhoppningsvis utvecklats något i och med att han blivit ett år äldre. Backlinjen är starkare än förra året. Pétur Marteinsson är om möjligt ännu bättre än -98 och är den i särklass spelskickligaste mittbacken i allsvenskan. Patrik Gerrbrand har blivit ett år äldre och inger numera mer respekt än tidigare. Förra årets bästa back, Max von Schleebrügge, är inte sämre i år medan en annan succéspelare ifrån -03, Alexander Östlund börjat förvånansvärt svagt. Hans felprocent i passningsspelet är hittills skrämande hög och de offensiva löpningarna ser vi inte längre. Suleman Sleyman har öppnat säsongen godkänt utan att imponera. Han kommer som alla högerfotade vänsterbackar ständigt att ha problem med uppspelen. Alla som går på träningar vet hur bra Fredrik Stoor är. Han kan gå in på vilken position i backlinjen som helst utan att darra. Johan Andersson och Micke Hellström är två rutinerade komplement som, vid behov, kan gå in och prestera bra.

Mittfältet kändes något svagare på pappret och detta har också visat sig i verkligheten. Kennedys distansskytte och frisparkar saknas. Karl-Oskar Fjörtoft har, mycket på grund av den hårdare bevakningen, börjat mycket sämre än förra årets succéinledning. Mikkel Jensen är säkert lika bra i år och är fortfarande den spelaren som är svårast att ersätta. Petter Andersson är bäst som mittfältare och det är viktigt att han fortsätter att ta djupledslöpningarna då ingen av våra andra mittfältare gör det. Nichlas Hindsberg ska ju enligt uppgift ha dessa löpningar som kännetecken, men det återstår att se. Haris Laitinen måste få godkänt så här långt. Betänk att han spelade division 3 fotboll förra säsongen. Erik Johansson var stundtals genialisk mot Kalmar och gjorde två snygga mål, men förutom detta har han sett tung ut. Rapporterna från Göteborg och Malmö om hans ökända ojämnhet verkar stämma. Nadir Benchenaa och framför allt Erkan Zengin är i nuläget inte riktigt redo för allsvenskan. Här handlar det om att förstå det vackra med en-touch-spel.

Anfallet var också något svagare på pappret och detta har också visat sig i matcherna. Dede Anderson spelade inget de första fem matcherna förra säsongen men han känns som en betydligt bättre spelare än Marinho. Inte minst med tanke på vad han hittills presterat i Kalmar. Vad hade han inte kunnat göra med än bättre spelare omkring sig? Många har hoppats på att Pablo Piñones-Arce i år skulle göra runt en 12-14 mål. Det tror jag är att hoppas för mycket. Han saknar fortfarande den där riktiga kylan i frilägena och någon killer i straffområdet blir han aldrig. Kommer han upp i förra årets målskörd är det bra. Micke Andersson har fått mycket kritik men kom ihåg att han precis kommit tillbaka efter skada i de två matcherna han spelat från start. Björn Runström borde egentligen varit fjärdeforvard har men har på grund av skador fått spela mycket. Han är bäst som anfallare och måste få godkänt så här långt.

Alltså, truppen är något svagare än förra året och vi har sålunda helt logiskt, spelmässigt som poängmässigt varit lite sämre jämfört med förra året vid samma tidpunkt då vi hade 13 poäng. Framför allt har vi tappat i offensiven. Fem mål framåt är för dåligt och av dessa har endast ett gjorts av en anfallare (Runström mot Elfsborg). Det är i dagsläget inte troligt att någon av våra spelare kommer upp i tio mål samt att vi sammantaget gör 50 mål i år igen. Försvarsmässigt ser det stabilare ut. Som det ser ut nu borde vi kunna hamna på en sisådär 20 insläppta mål, vilket är strålande. Förra året släppte vi in 30 mål.

Vad vill jag nu säga med denna jämförelse med förra året? Jo, eftersom truppen är något svagare än förra året är det ologiskt att tro på guld i år. Dessutom är Malmö betydligt starkare denna säsong så att hänga på dem kan bli jobbigt. Som tur var är fotbollen inte logisk. Det är alltid lika underhållande att höra tränare eller ordföranden i någon klubb typ utbrista: "Ja men det var ju inte i år vi skulle gå upp. Enligt vår femårsplan skulle vi ta steget upp i allsvenskan om två år. Sedan skulle vi etablera oss där första säsongen. För att säsongen efter det blanda oss i toppstriden" Som om det går förutbestämma hur en säsong ska utvecklas. Ändå går jag i den fällan själv och säger att det inte är i år Hammarby ska ta hem guldet. Utan nästa eller nästnästa då Anders Linderoth skrivit på ett nytt kontrakt och då alla våra ungdomar utvecklats ytterligare till allsvenska toppspelare. Alla har faktiskt den potentialen.

David Lundberg2004-05-03 15:53:00

Fler artiklar om Hammarby

Utvärdering och nästa steg för den sportsliga strategin!
Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö