Gästkrönika: Glädjen följer med oss
"Råsunda är knappast känd som glädjens arena och vår start där har varit tvekande. Därför är det så viktigt att vi supportrar nu tar oss samman och verkligen visar att glädjen inte blev kvar i Stadions murar."
Vad är det för säsong vi är på väg mot? Efter att ha bevittnat ännu en skakig insats av svenska mästarna dyker den frågan oavbrutet upp på näthinnan. Jag är djupt oroad över hur laget spelar, det ser lojt och viljelöst ut. Derbyt i Solna var en ljuspunkt som lugnade och ingav förtroende inför framtiden. Nu syns den matchen mest som en icke-match.
Att vinna var kul, jävligt kul till och med. När jag och mina vänner satt på bussen in mot St. Eriksplan kändes det som om vi vunnit mästerskapet än en gång. Nu, efter ett par veckor känns den segern mest som en gratislunch. När vi möter motståndare som vill och kan spela har vi det tufft. Det gällde även mot Sundsvall då endast en skärpt Geert och en rapp Adde var skillnaden mellan oss och PEO:s nya vänner.
När beslutet om flytten till Råsunda kom accepterade jag den relativt snabbt. Visst var det en chock men beslutet är i mina ögon korrekt. Politiker är svåra att bedöma. De agerar sällan rationellt ur ett företagsekonomiskt perspektiv, de agerar lika sällan rationellt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, som ickepolitiker blir det svårt, kanske till och med omöjligt att förutse vilka beslut våra ledare kommer att fatta. Det är en viktig anledning till att jag anser det vara rätt av styrelsen att göra oss åtminstone för tillfället oberoende av Stockholms politiker.
I samband med beslutet att flytta offentliggjordes fick jag en känsla av att det skulle komma något mer. Jag trodde innerligt att styrelsen hade fattat det här svåra och känslosamma beslutet med något i bakfickan. Denna styrelse som har lett oss till en andraplats, en seger i svenska cupen och två raka mästerskap skulle inte utdela en sådan smäll utan att först se till att vi supportrar var ordentligt skyddade med både livrem och kudde om magen. En sådan kudde var i min värld ett riktigt mastigt nyförvärv, en Anders Svensson, en Zetterberg, kanske Mikael Nilsson ifrån Halmstad. Ett nyförvärv i klass med Andreas Isaksson eller Kim skulle läka såren som flytten innebär. Vem vet, med ett rejält och uppmärksammat förvärv skulle vi kanske till och med sälja fler säsongsbiljetter än tidigare.
Hur som helst skulle en sådan förstärkning ta udden av en hel del kritik kring flytten. Vi skulle visa att klubben står stark även efter Kim. Ett sådant nyförvärv skulle fungera som en försäkring, det skulle ge oss en flygande start på en säsong som jagade i ett främmande land. Djurgårdens IF är bäst i Sverige, vi ligger ett steg före och kommer att fortsätta på den vägen!
Av mitt tilltänkta nyförvärv blidde dock bara en tumme. Två habila allsvenska spelare och en förvisso energisk Hysén räcker inte långt som kompensation för det svidande nederlag som vinterns flytt inneburit. Varför oroar jag mig då? Jo, när jag lyssnar på mina vänners klagomål. Vi sitter bra på Råsunda, vi ser bättre än någonsin. Det betyder dock lite när Betongklumpen tornar upp sig på horisonten på väg till match, när trappan ner till toaletten är lång, när gången under läktaren är trång och spelet hackar. Vad ska vi göra när segrarna inte kommer, när spelarna är osäkra och våra konkurrenter drar ifrån? Det känns som om tålamodet på läktarna är mindre än någonsin. I en perfekt värld vore det tvärtom men världen är inte perfekt.
Styrelsens passivitet inför flytten har förvånat mig. "Kudden" till nyförvärv uteblev, dialogen har brustit. Det känns som om en viss övertro har smugit sig in i klubben. Jag beundrar det arbete styrelsen gjort men jag hade gärna sett ett avsteg från modellen om det inneburit att vi värvat oss en hausse, en publikfriare, inför denna säsong. Kan det vara så att vår styrelse rest sin piedestal så högt att de inte längre känner av de strömningar som rör sig bland oss supportrar? Börjar det gå utför kan det rulla på fort och kombinationen av en svag sportslig insats med matcher på Råsunda kan bli riktigt, riktigt smärtsam. Jag har fortfarande en mycket stark tilltro till vår styrelse och ledarna kring laget. De arbetar hårt och inser säkerligen vari det brister i spelet. Min oro kvarstår dock.
Råsunda är knappast känd som glädjens arena och vår start där har varit tvekande. Därför är det så viktigt att vi supportrar nu tar oss samman och verkligen visar att glädjen inte blev kvar i Stadions murar. Glädjen med fotboll och Djurgår'n finns bland oss supportrar och den följer med oss vart vi än må vara. Vi supportrar har nyckeln till framgången. Våra spelare och ledare ansvarar för det som händer på planen men det är upp till oss supportrar att se till att de kan göra sitt jobb i en miljö som inspirerar och brinner för en framgång som också är vår. På söndag kommer Kalmar på besök. Då skall du, jag och alla blåränder på Råsundas läktare visa att Djurgårdens IF fortfarande är svenska mästare! Grabbarna på planen kommer garanterat att göra detsamma.
Kom igen Djurgår'n!
