Korpfotboll på Vångavallen

"Varför skall det vara så svårt att spela ordentlig fotboll på Vångavallen? Det är ju för fan som om det vilar en förbannelse över arenan!"

Vad är det för skumt med atmosfären i Trelleborg? Vad är det som gör att jag känner mig illa till mods varje gång jag dimper ner i den där skumma hålan på Söderslätt? Inte fan är det de där patetiska palmerna man planterat ut lite här och där. Och inte heller den där säregna tångdoften som bara finns där och ingen annanstans. Inte ens trelleborgarna själv framkallar någon särskild motvilja.
Nej, svaret heter helt enkelt Trelleborgs FF. Det borde inte vara så. Jag menar, ett litet skitlag som för tid och evighet kommer att åka jojo mellan serierna. Ett litet klumpfotat bonnagäng som det alltid varit så tacksamt att driva med. Det borde, som sagt, inte vara något problem. Och ändå, i stort sett varenda gång MFF är på besök där nere så går det snett. Det är som om de himmelsblå alldeles innan avspark genomgår en kollektiv metamorfos och antar skepnaden av ett simpelt korplag. Igår var inget undantag, och i mitt stilla sinne undrar jag varför det skall vara så svårt att spela ordentlig fotboll på Vångavallen? Det är ju för fan som om det vilar en förbannelse över arenan!

Det spel som bjöds (går det förresten att få pengarna tillbaka?) var ungefär i nivå med det MFF presterade nere i Ystad härförleden. Med risk för att låta tjatig blir jag tvungen att beskriva MFF:s spel med begrepp som villrådighet, tröghet och fantasilöshet. Och inte minst saknades aggressivitet och hjärta, vilket är än mer upprörande.
Redan efter sju minuter tar Trelleborg ledningen i matchen efter att ganska lätt tagit sig fram på vänsterkanten, skyfflat in ett inlägg som Kristian Haynes på halvvolley dunkade förbi en chanslös Asper. Förmodligen en ganska logisk öppning med tanke på den söndagsskolefotboll MFF presterade i matchens inledande tjugo minuter. Trelleborgarna var i stort sett först på varje boll, och i närkampsspelet visade de mer vilja än långt de flesta i MFF. Ok, Skoog blockerade vägen ibland med sin stora häck, och lyckades på så sätt hålla undan ivriga TFF-spelare och skapa utrymme åt sina medspelare. Men var fanns medspelarna? Var det någon som såg dem?

Hela första halvlek låg MFF alldeles för långt ner på egen planhalva, och när de väl hade bollen i sin ägo var avståndet för stort mellan anfall och mittfält för att kunna skapa ett längre offensivt tryck. Skoogs anfallskollega Igor (som fansen verkligen behandlar milt och med stort överseende) skapar i ärlighetens namn inte speciellt mycket. I ögonblicket springer han mest offside eller dribblar bort sig själv. Jag hoppas innerligen att han snart vaknar upp ur den personliga dvala han verkar befinna sig i.
Nej, vår anfallsduo (var det någon som sa Sveriges vassaste?) är inget att skryta med för närvarande. Men så länge de andra gör mål så låt gå. Igår var det dags för Jon Jönsson som kvitterade drygt tjugo minuter in i halvleken, efter en period av förhållandevis bra MFF-spel.

Inledningen av andra halvlek följde samma mönster som första, men efterhand lyckades MFF flytta fram positionerna och få till ett lite mer stabilt spel. Både Elanga och Höiland fick större ytor att löpa över, offensiven stärktes och MFF fick till ett par farliga chanser. Men nära skjuter ingen hare, och i ärlighetens namn skall sägas att också TFF hade en del möjligheter att avgöra matchen.

Jag skall inte spilla så många mer ord på denna genomgående mediokra tillställning. Tre glädjeämnen kan dock nämnas: Elanga, Chanko (som är min Gud i ögonblicket) samt Festivalkorven som inmundigades i halvlek.

Till slut: den här matchen var som en korpmatch på Limhamnsfältet: sex varningar, en utvisning, snedsparkar, spelare som springer in i varandra, trillar omkull och verkar förvirrade så där i största allmänhet.
Det är lika bra att inse: smekmånaden är över, MFF!
Nu är det dags att börja spela fotboll på riktigt.

0 kommentarer