Exeter - Cheltenham
Inför MFF-KFF
Dixon är tillbaka, Superstar spelar från start. Räcker det till mot Kalmar?
Jag har många vänner som, liksom jag, intresserar sig för fotboll. Några följer passionerat ett specifikt lag i vått och torrt oavsett liga eller motstånd, andra är konnässörer och kan bara tänka sig lägga tid på de mest rafflande Champions League-matcherna och de stora mästerskapen. En del faller för stämningen runtomkring själva bollsparkandet, andra har en krass ekonomisk syn och följer sporten för att beräkna marknadsvärden och reklammöjligheter. En del drivs att älska, andra dessvärre av att hata.
En god vän till mig förtjänar att kallas för den korrekte supportern. Han håller alltid på det laget som spelar trevligast fotboll, men aldrig på det laget som spänner musklerna hårdast. Hans gäng är de som hamnar strax efter de förhandstippade topplagen, gärna med en eller två ordentliga profiler i truppen. I England är det Newcastle som gäller, i Spanien Valencia och i Italien håller han oftast tummarna för Roma. I Allsvenskan är han ombytlig i valet av lag, men konsekvent i sina värderingar. Det ska vara ungt, inte med för högljudda vinnarambitioner och det ska helst hålla till på övre halvan. Förra året pendlade han mellan Elfsborg och Helsingborg. I år är det förstås Kalmar FF som gäller.
Kalmar ja. Från att i flera säsonger gömt sig bakom epitetet att vara Sveriges tråkigaste lag har de smugit sig upp, högre och högre i tabellen. Till skillnad från många av sina konkurrenter har de gång på gång lyckats med sina värvningar av okända utlandstalanger. En pondusfylld tränare med en tydlig spelidé har räckt för att få med sig publiken och staden. Kalmar FF anno 2007 uppträder tryggt och stabilt, med en blandning av importerade lyxlirare som Ari da Silva och Cesar Santin och lite mer Rekordmagasinet-nischade bröderna Elm.
Jag önskar man kunde sammanfatta Malmö FF likadant. Men klubbarna känns snarare som varandras motsats. Föreningen försvarar förtvivlat sin status som storlag trots blotta två guld de senaste 19 säsongerna. Det köps och haussas upp spelare, men när de tvingas dra vidare har de inte lämnat andra avtryck än de på avbytarbänken. Tränaren verkar famla i ett taktiskt mörker, eller så hoppas han fortfarande på en vändning. Att skylla dåliga resultat på konstgräs känns lite väl… 2002? 2003?
Theorin lånas ut, Järdler verkar redan vara på väg bort och fansen är irriterade. Imorgon slipper vi åtminstone frustrationen över en ovan Pode på ytterligare en, för honom, ny roll. Det är väl bra, och säkerligen allra bäst för Marcus själv.
Med tanke på Malmös spel hittills, borde det stå klart att det i höst kommer att hållas ännu en guldfest utan himmelsblå medverkan. Samtidigt är det inte något annat lag som övertygat och dragit ifrån. MFF är trots allt med i toppen, liksom Kalmar. Tisdagens möte är viktigt och värdefullt. Vid seger ges andrum och optimism. Vid oavgjort förlängs sträckbänken. Vid förlust stundar en hedersam jakt på en plats i Royal League.
Det offensiva och kreativa Malmö FF har i år gjort tretton mål och släppt in åtta. Det ultradefensiva och spelförstörande Kalmar har nätat femton gånger men också noterats för elva baklängesmål. Malmö behöver inte skämmas för sitt försvar, och Kalmars forwards sköter sig.
Oroande är att MFF bara mäktat med att göra mer än ett mål i en enda match av tio möjliga. Niklas Skoog förväntas spela från start jämte Junior. Kanske är det en anledning att hoppas på några strutar? I förra omgången saknades Patrik Rosengren i Kalmars backlinje och det blev förlust. Rosengren är ännu inte återställd. Avgörande?
Det går inte att kalla det för trevande inledning längre. Vårkänslorna har lagt sig och sommaren är här. Gräset är som grönast nu. På tisdag är det dags att visa vem som tänker hänga på låset till guldfesten sent i oktober. Är det vi eller de? Framåt Malmö!
