Gefle till Royal League
Allting kändes lite konstigt efter matchen. Det kan ha varit det faktum att ovädret som låg och lurade under hela matchen aldrig bröt ut. Känslan kan även ha berott på halvtidsunderhållning. Den var, minst sagt, konstig. Men förmodligen berodde det på att killen som har förmågan att se yrvaken ut på en tisdagkväll dominerade Strömvallen. Daniel Westlin till landslaget!
Nä, det här ska inte bli någon subjektiv, kompromisslös hyllning till Sulan.
Det här ska handla om en allsvensk fotbollsmatch som fick mig att tro att Gefle kan nå Royal League.
Det kan låta en inte så liten smula naivt, men det jag såg i söndags fick mig att imponeras. Nu ska inte Halmstad jämföras med Barcelona. Förmodligen inte ens Rosenborg, men det var ändå den allsvenska tvåan som blev totalt utmanövrerad på Strömvallen.
För det blev dem. Jag räknade till en målchans för HBK, och det var när matchen redan var stendöd. Trots denna chans var det betydligt närmare 5-0 än 2-1 när Tobias Mattsson från Karlstad blåste av efter 93 minuter.
Gefle var faktiskt bättre på allt. Om det hade sett annorlunda ut med Hans Mattisson på planen istället för Hjalmar Öhagen låter jag vara osagt. Men en inte helt obegåvad gissning är nog att Halmstad hade fått lite mer tyngd på mitten.
Gästrikebekante Öhagen hade ingen stor dag på jobbet och åstadkom inte mycket mer än ett fint, men resultatlöst, inlägg mot Tahirovic i första halvlek. Petter Österberg hade Gefles högra kant helt och fullt i sin ägo under första halvleken. Kantspelet var överlag en succé i söndags. Framförallt Bernhardsson och Österberg hade ett mycket fint samspel längs med linjen. Även Andreas Dahlén (som gjorde en fin insats i sin riktiga debut. Ibland kändes han som en blandning mellan Erik Edman och Vinnie Jones. På ett bra sätt.) och René Makondele hade några fina offensiva räder, men Makondele valde oftast att bryta in i planen.
Trots att Johan Claesson har haft bättre dagar på mittfältet var det inget snack om vilket lag som ägde mittens rike. Och med Mathias Woxlin bättre än någonsin (67 år – bah! – det är väl ingen ålder för en innermittfältare?) fick Johan Oremo och Daniel Westlin en hel del att jobba på. Och som de jobbade. Sulan dribblande som hade han gjort 21 mål/säsong för några år sedan.
Sen så var det Oremo. Jag läste att Haile Gebrselassie slog ett världsrekord tidigare; han hade avverkat över två mil på en timme. Visst, det låter mycket. Men jag kan lova (nåja) er att den där killen från Hälsingland springer fram och tillbaka till Eindhoven under nittio minuter.
På tilläggstiden hinner han hem till Söderhamn.
Med en sådan centrallinje som Gefle besitter idag ser jag det inte alls som en omöjlighet att de hamnar bland de fyra första efter 26 spelade omgångar. Att innermittfältet höll hög klass visste de flesta innan säsongen. Att Johan Oremo skulle ta en ordinarie plats var inte helt oväntat (att han däremot skulle spruta in mål och ta en plats i U-21, det får nog ses som lite av en skräll). Däremot var jag, och förmodligen många med mig, mycket skeptiskt inställd till mittbackarna inför säsongen. Man tappade halva backlinjen, den bästa halvan, och såg inte ut att hitta jämnbördiga ersättare.
Som de har motbevisat mig! För ett lag som Gefle känns det snudd på livsnödvändigt att ha ett fungerande centrallås där bak. I och med att man böt ut Wikström: Modell Magnus mot Wikström: Modell Anders fick man ett fungerande centrallås, som kan spela sig ur en situation. De SKA inte spela sig ur alla situationer, men de kan. Någonting man har haft förtvivlat svårt med under tidigare år.
För att Gefle ska hamna i toppkvartetten krävs det att centrallinjen fortsätter på inslagen väg, men det krävs även att övriga har en sådan dag som de hade mot HBK. En sådan dag när Daniel Bernhardsson är två och en halv meter högre än alla andra och när Andreas Dahlén smeker inlägg som Ryan Giggs på lugnande och när Daniel Westlin avslutar så kliniskt att han kan tror att han har gjort 21 mål/säsong en gång i tiden.
Sådana dagar är Gefle tämligen likt en Steven Segal-film; det är sällan vackert, de får mycket stryk – men till slut så vinner de, och ingen har förstått hur fan det gick till.
Gefle vägrar dö och hamnar i en Kunglig Liga. Biopremiär någon gång i november.
