Djurgården - Kalmar 0-3

Ska man skratta eller gråta?

Det har väl knappast undgått någon att regerande mästarna Djurgården har börjat säsongen på ett allt annat än övertygande sätt. Efter dagens förlust mot Kalmar lär krisrubrikerna börja komma.

Djurgården började visserligen ganska bra och efter tio minuter hade Petter Wastå i KFF-målet fått rädda en boll på mållinjen och se ett skott från Geert den Ouden sånär gå in i mål via ribban. Det såg onekligen ganska lovande ut, Kalmar backade hem, men förmådde inte hindra DIF från att skapa chanser.

Det lugn som matchstarten hade invaggat de soldränkta läktarna i verkade dock smitta av sig på spelarna på planen och spelet var allt annat än bra. Jag läste ganska nyligen (var det igår?) att Sportbladet hade utsett Halmstads Janne Andersson till månadens tränare och att hans filosofi ser ut som följer: På den första tredjedelen av planen ska man inte ta några risker alls, då ska bollen bort. På den andra tredjedelen ska man endast ta små risker, då en förlorad boll i uppspelsfasen kan bli mycket farlig. På den sista tredjedelen av planen kan man ta hur stora risker som helst.

Ungefär så såg det ut i Djurgårdens spel idag. Den första tredjedelen av planen tog man inga risker, utan spelade bollen mellan backarna och ibland till en mittfältare som tröttnat och gått ner för att hämta boll. På den andra tredjedelen var risktagandet också mycket litet, man spelade helt enkelt tillbaks bollen till backarna. Den sista tredjedelen slarvade man hur mycket som helst och försökte med omöjliga passningar och meningslösa dribblingar.

0-0 var ställningen, ganska logiskt, men föga rättvist, efter första halvlek. Kalmar backade hem och Djurgården spelade fantasilöst och ganska fegt.

Andra halvlek började mycket, mycket, mycket illa. Kalmar tog ledningen med 1-0 genom Dedé Anderson i den 48:e minuten och utökade den strax efteråt till 2-0 genom Svante Samuelsson (ett mål ganska likt det han gjorde i vårderbyt mot oss 2002).

Tråkigt nog vaknade ingen i DIF upp efter detta, utan laget fortsatte spela lika dåligt som de gjorde i den första halvleken. Andreas Johansson, en av lagets bästa spelare i säsongsinledningen, var helt osynlig och tappade humöret mer och mer ju längre matchen led. Han blev först varnad för att ha petat bollen ur händerna på Wastå i mitten av andra och kort efteråt fick han sitt andra gula kort för att ha klagat på ett felaktigt domslut.

Strax innan detta hade Zoran för första gången sedan man bytte från 3-4-3 till 4-3-3 i säsongsinledningen 2001 bytt formation då han plockade ut Matias Concha och satte in Pär Cederqvist. 3-3-4 spelade man alltså ett kort tag! Addes utvisning förstörde visserligen chanserna att få in en reducering, men faktum är att man sannolikt inte hade haft en chans ändå. Detta var en katastrofal tillställning och Djurgårdens största allsvenska förlust sedan hemmamatchen mot Örgryte i juli 2003 (0-3 även där) var ett faktum. Daniel Mobaecks 3-0 var faktiskt ganska väntat.

Det finns inte mycket positivt att säga om dagens match. Inget alls, faktiskt! Concha, Hysén och Barsom kämpade på bra och ska ha en eloge för att de i alla fall försökte, men det är sorgligt att se hur lite de får ut av sitt spel, speciellt Barsom. Concha och Hysén byttes också helt oförklarligt ut när laget skulle pressa. En förklaring, Zoran, tack!

En förklaring skulle jag även vilja ha av Allsvenskans domare. Redan efter Allsvenskans första omgång såg man en del situationer och domslut som tydde på att domarnivån i år är lägre än på länge och efter sex omgångar han farhågorna besannats. Tveksamma domslut tycker jag har präglat Allsvenskan och en gammal "klassisk" trend har börjat visa sitt fula tryne igen, nämligen den från 90-talets andra hälft att inte ge Djurgården någonting gratis. En djurgårdsspelare får numer inte ens tilltala domaren utan vara på gränsen att få ett kort, något som idag Adde och Geert fick smaka på. Det är ingen myt, det är ett faktum, det är DIF mot rubbet!

Till sist skulle jag vilja kommentera publiken. Till att börja med är 11 308 en alldeles för dålig publiksiffra. Ingen gillar väl Råsunda, men jag inbillar mig att anledningen till att gå på fotboll är att man vill se och stötta sitt lag! Jag skulle även vilja ge klackledarna en liten känga. Jag tror att alla har förstått att vi inte gillar Råsunda och vill hem till Stadion igen. Det är dags att sluta sjunga om Råsunda och börja stötta DIF (men okej, "Stockholms Stadion, vårat hem" var riktigt skön i den nya tappningen!).

SM-guld och Champions League känns väldigt långt bort idag, men jag är övertygad om att vi är bättre än såhär!

KOM IGEN DJURGÅRN!!!

0 kommentarer