Krönika: Åter fantastisk glädje på Värendsvallen
Värendsvallen i Växjö har inte varit ett lättillgängligt fort för oss ÅFF-are. Inför torsdagens triumf hade ÅFF bara vunnit 4 av 23 matcher på denna arena. Och det trots att vi spelade flertalet matcher mot Öster under 1970-talets storhetstid. En enda gång har jag varit med om seger och det var 2000 när ÅFF vann med 3–1, efter två mål av Fredrik Gärdeman och ett av Mats Haglund. Trots att Åtvid 2000 lyckades med bedriften att under samma säsong vinna både hemma och borta över Öster (det hade aldrig hänt förut) lyckades vi inte behålla elitstatusen. 3–0-segern i sista omgången är tillsammans med 4–1-segern borta mot FK Sumarice 1991, de bittraste segrarna i historien. Båda resulterade i degradering, till division II respektive division III.
När ÅFF kom tillbaka till Superettan 2002 hade laget radat upp nio raka segrar, sex avslutande segrar i tvåan och två kvalsegrar 2001 plus premiärsegern hemma mot IK Brage med 2–1, men mot Öster fick vi en riktig käftsmäll – förlust med hela 6–0! 2004 krossades våra allsvenska drömmer i och med att en 2–1-ledning förbyttes till en 2–3-förlust i slutet av matchen. Även året efter blev det förlust, denna gång med 1–0.
Sorgerna har alltså varit många, men i fjol kom vändningen. Och det med råge! Avancemanget i Uefacupen mot norska Brann är naturligtvis ett av de absolut lyckligaste ögonblicken som vi har upplevt. Men torsdagens 3–0-seger över exallsvenska Öster är också fantastiskt. Det är den största segern som vi har tagit på Värendsvallen och därigenom befäste våra hjältar ute på planen den allsvenska platsen.
Vi har nu legat på allsvensk direktplats två omgångar i rad, det har inte hänt sedan 1977. Det var alltså 30 år sedan, då ÅFF på ett övertygande sätt kunde vinna division II Södra och åter ta steget upp i allsvenskan efter bara en säsong i den lägre serien. Åtvid blev sedan kvar i storserien till 1982. De närmaste åren i tvåan fanns inga direktplatser, utan det var kval som gällde, vilket vi bittert fick befara efter kvalförlust mot Trelleborgs FF 1984.
1986 lades kvalet åt sidan och via 3–1 borta mot GAIS i premiären låg vi på delad förstaplats med Landskrona BoIS. Tio år senare när vi efter sex år i helvetet kom tillbaka i elitfotbollen började vårt kära lag riktigt bra och var på direktplats, i de tre första omgångarna, via 1–0 borta mot Falkenbergs FF, 1–0 hemma mot GAIS och 1–1 borta mot Mjällby. Det var dock väldigt många matcher som blivit inställda och därför känns det inte riktigt som det räknas. Efter 2–1-segern borta mot Falkenbergs FF 1998 var dock ÅFF uppe på en "riktig" direktplats till allsvenskan, i och med serieledning efter 18 omgångar. 2005 låg vi delad tvåa med GAIS efter fyra omgångar, men den andra plats som Åtvid nu har intagit smäller naturligtvis högre. De flesta lagen har spelat 12 omgångar, men vi har bara spelat 11 matcher. Naturligtvis kan vi inte räkna in några poäng borta mot Mjällby, som spelas den 26 juli, men möjligheten finns förstås att stärka andraplatsen ännu mer.
Det är fantastiskt att vi har kunnat klättra så högt på så pass kort tid efter den usla inledningen med bara en poäng på de fyra första matcherna och en målskillnad på 1–4. 19 av 21 möjliga poäng på de sju senaste och en målskillnad på 16–6 är betydligt trevligare läsning.
Hur kunde då denna scenförändring ske?
I grunden är det naturligtvis i egenskap av att vi har ett riktigt bra lag med många duktiga spelare. Detta är något som har byggts upp under flera år och i synnerhet denna säsong har nyförvärven slagit mycket väl ut. Att vissa så kallade experter har dömt ut vår trupp och sagt att den är väldigt smal har fått en att dra på smilbanden många gånger. Jag menar hur svårt är det att ta reda på att vi bara har blivit av med två spelare som ifjol spelade mer än en match från start (Imad Shhadeh undantaget som försvann under säsongen)? Christoffer Karlsson och Sheriff Suma var naturligtvis en tillgång att ha, men redan under träningsmatcherna såg man tydligt att Oscar Möller var ett kanonförvärv. Haris Radetinac visste vi redan vad han gick för och han har gått från klarhet till klarhet. Detta är spelare från lägre serier som är svårare för expertisen att ha kännedom om. Men vi har ju också ett par mer etablerade spelare i form av Jesper Arvidsson och Per Karlsson. Båda har motsvarat förväntningarna mycket väl och det har till och med fått till följd att Daniel Johansson har petats. Det finns knappast något annat lag i Superettan som inte skulle ha plats för en sådan god spelare i startelvan. Mot Öster gjorde Daniel en mycket stabil insats, som ger vår lagledning angenäma problem eller som Andreas Thomsson utryckte det "angenäma möjligheter".
Vi hade flera skadebekymmer på nyckelspelare i våras, såsom Kristian "Pligg" Bergström och det betydde naturligtvis en hel del. Men samtidigt fick de som stått tillbaka visa upp sig. Amir Suljic tog verkligen ett stort steg framåt, men har haft det lite tyngre på sistone. Att vi där ändå har en spelare med mycket stor utvecklingspotential råder det dock ingen tvekan om. Han är en tänkbar ersättare till Pligg i framtiden.
Nyförvärvet från Helsingborgs IF, Alexander Zaim som medverkade i samtliga av U18-landslagets matcher i fjol, fick hela försäsongen spolierad på grund av skada, men nu är 19-åringen riktigt på gång.
Ett stort problem vi har haft de senaste åren har varit att vi har haft en för smal trupp, men i år har vi den bredaste truppen på mycket länge. Men vi har inte bara bredd vi har också spets. Det är i och för sig inget nytt, för vårt lag har under de senaste åren haft en mycket hög högstanivå, vilket inte minst visade sig under fjolårets Uefacupspel. Skillnaden mot de senaste sju matcherna är att ÅFF har hållit en hög nivå i en längre period. Undantaget är kollapsen mot Sylvia, men laget reste sig väldigt snabbt med två fina insatser mot Häcken och Öster.
Vad är då en andraplats i Superettan värd, är det inte en riktig skitserie? Ja, det får man ju tycka vad man vill om. Tidigare har oftast ett mer destruktivt spel lönat sig mest, men ÅFF har visat att det går att plocka poäng med en fotboll av högre underhållsvärde. Kvalitén på serien kontra allsvenskan är naturligtvis inte helt lätt att jämföra, men nog tycker jag mig ha fog för att säga att skillnaden har minskat de senaste två åren. Inte minst med tanke på hur svårt de lag som har ramlat ur allsvenskan har haft det att ta sig tillbaka, men också att GAIS och BP har kvalat sig upp.
Svenska cupen är en annan parameter. Nedan följer årets matcher mellan Superettanklubbar och allsvenska klubbar.
Omgång 2
Enköpings SK – AIK 0–1
Omgång 3
Östers IF – Örebro SK 3–1
GIF Sundsvall – Trelleborgs FF 1–0
IFK Norrköping – AIK 1–0
Landskrona BoIS – Malmö FF 2–1
Mjällby AIF – IF Elfsborg 4–3 e str
Omgång 4
IF Brommapojkarna – Östers IF 5–6 e str
Hammarby IF – IFK Norrköping 1–2
Helsingborgs IF – Landskrona BoIS 1–2
Man kan ju tycka att allsvenska klubbarna tar för lätt på cupen och ställer upp med reservbetonade lag, men 8–1 går ju inte att förklara bort. Superettanlagen har dessutom ett tuffare spelprogram än de allsvenska och ställer inte heller alltid upp med bästa laget.
19 poäng av 21 möjliga är ett fantastiskt facit och det är bara hoppas att vårt lag kan fortsätta på samma sätt som de senaste månaderna så kan det bli en riktigt fin höst, men det gäller att vara ödmjuk i medgångs tid. Just "ödmjukheten att aldrig bli övermodig i medgång" är en av punkterna som definierar ÅFF-andan.
ÅFF-andan kan räcka långt, det har den gjort förut och det kan den göra än, hur långt återstår att se!
Torbjörn Nilsson
