Djurgården-Hammarby 2-0
Djurgården gjorde sannerligen skäl för epitetet Stockholms stolthet när man på tisdagen besegrade Hammarby i säsongens tredje derby i huvudstaden. Segersiffrorna stannade vid 2–0 men hade mycket väl kunnat vara dubbelt så stora.
Som undertecknad förutspådde, i artikeln inför matchen, drog Dif det längsta stråt i derbyt. Den spirande optimismen gick inte att ta miste på. Blåränderna visade upp en frejdig offensivfotboll kryddad med ett snabbt och varierat passningsspel. Bajen hade ingenting att sätta emot, utan maldes ner undan för undan.
Vindsnabbe Stefan Bärlin angav tonen direkt när han i matchinledningen rev sig loss på vänsterkanten och skapade en målchans omgående. Han kom dock ur vinkel varför situationen inte blev alltför farlig. Det blev det däremot strax efteråt, då Abgar Barsom hittade Magnus Pehrssons panna med ett precist inlägg. Lasse Eriksson, för dagen lika stabil som tidigare under säsongen, lyckades emellertid avvärja det hela efter visst besvär.
Efter sex minuter skapade Hammarby sin första riktiga målchans: ett distansskott av Christer Fursth. Därefter fortsatte Dif att rada upp chanser. ”Abbe” blev fälld i straffområdet – en straff var inte långt borta – Bärlin passade på att bränna ett friläge och Pehrsson var en hårsmån från att nicka in 1–0 efter det att Eriksson i bajenmålet misslyckats med att greppa ett skott av ”Adde” Johansson. Den efterföljande hörnan blev även den farlig – men resultatlös.
Halvlekens och matchens absoluta delikatess bjöd Stefan Rehn på när han i den 32:a minuten snurrade upp sin motståndare vid mittlinjen genom att vända på kroppen 360 grader och därefter slå en magisk långpass precis över försvarande Micke Hellström fram till en inrusande Bärlin som blev helt friställd. Dennes avslut var det inte heller nåt större fel på; han fick ner Eriksson på marken, dribblade sig förbi och avlossade ett skott mot det öppna målet. Dessvärre, ur blårandig synvinkel, hade en Bajenförsvarare kommit till undsättning och lyckades rensa bort bollen på mållinjen.
I slutet av halvleken, matchminut 44 för att vara exakt, var det åter dags för de berömda marginalerna att vara allt annat än djurgårdsvänliga. En hörnspark av Rehn letade sig ut till ”Adde” som prickade Erikssons vänstra stolpe. Returen snappades kvickt upp av lagkapten Pehrsson som sånär forcerade in 1-0. Men återigen stod en hammarbyit på mållinjen och agerade extramålvakt, varför en högdramatisk första halvlek något ologiskt slutade 0–0.
Mellan ovan nämnda två jättechanser för Dif, hade Bajen en stark period med ett par bra målchanser. Den allra bästa hade Peter Markstedt som dock avslöjade att han är omskolad back och bjöd på kvällens i särklass sämsta avslut när han helt fri missade målet och nästan hela Råsunda.
I andra halvlek fick Dif retroaktivt utdelning för malandet och spelövertaget i föregående halvlek. Efter att just ha bytt in Christer Mattiasson kom så utdelningen i den 59:e minuten. Extra positivt med målet var dels att det uppkom på en i den moderna fotbollen så viktig fast situation, dels att det var något av ett skitmål, precis det som Djurgården så väl behöver och så har saknat tidigare under säsongen. Rehn slog en hörna som letade sig ut till ”Abbe”, som behärskat tog ned bollen och skickade den vidare in i straffområdet till Magnus Samuelsson som drämde in bollen på halvvolley bakom en chanslös Lasse Eriksson.
Nio minuter och några anfall senare tilldelades Jonas Stark sitt andra gula kort när han bryskt stoppade en framåtrusande Jones Kusi-Asare. Det förbättrade knappast Hammarbys chanser; faktum är att det därefter blev något av kattens lek med råttan. Två minuter senare kom så 2–0 som ett brev på posten. Återigen var det Barsom som assisterade. Målskytten hette dock Stefan Bärlin, som svarade för sitt första mål i årets allsvenska när han enkelt knoppade in ”Abbes” väl avvägda inlägg.
Med ett nöjt Dif och ett desillusionerat Bajen, dessutom med tio man, var det bara att invänta slutet. Visst vaskades det fram ett par chanser även sista 20, men dessa kändes av naturliga skäl inte särskilt vidkommande. Segersiffrorna får anses vara mycket rättvisa – och i underkant. För utöver nämnda lägen hade Dif ett flertal högkaratiga dito. Bland annat tre tunga distansskott; ett av Karlsson och två av Barsom, varav det ena tog i kryssribban och hade varit en stark kandidat till ”årets mål” om det hade seglat in. Debuterande Mattiasson var även han nära att näta: i 76:e minuten dribblade han sig förbi två man inne i straffområdet men lyckades inte tråckla in bollen i det avslutande läget.
Värt att notera är även att Joel Riddez fick hoppa in med tio minuter kvar. Med honom tillbaka är konkurrensen om anfallsplatserna knivskarp. Barsom, Bärlin, Kusi-Asare, Mattiasson, Wallinder, Chanko och Riddez får slåss om tre platser framöver.
Hela laget förtjänar kraftiga överbetyg för derbyinsatsen. Det var verkligen inte lätt att (enbart) dela ut betyg till fem spelare men till slut enades vi i juryn om nedanstående spelare. Jones, ”Adde” och Karlsson, som svarade för en strålande andra halvlek, kunde lika gärna ha premierats. Sämre målvaktsinsatser än Isakssons har också skådats … För tillfället är Djurgården Stockholms bästa lag, även om man i skrivande stund råkar ligga en poäng efter AIK och två efter Hammarby. Kan Dif bara bibehålla det fina spel man presterade i derbyt är det möjligt att man har bägge dessa lag efter sig när serien summeras i oktober.
