Måndag Morgon i Mittenriket.
Den enda gång jag har övervägt att rösta på Centerpartiet var när jag såg en annons inför valet -98. Annonsen föreställde partiledare Olof Johansson med ett blått öga och handlade om att det var extra tufft för dem som befann sig i mitten – man fick stryk från båda håll. Jag gillade inställningen. Det gjorde ont att vara i det man kallade för mittens rike, men man fick inte backa för det.
Det är väl lite så det känns med MFF just nu. Vi kan få stryk av lag både i toppen och botten. Och det klankas på laget såväl från supportrar som från ledningshåll.
Jag pratade med Jonatan Johansson om det här med att laget stundtals kan spela ett glänsande snabbt passningsspel, för att sedan helt plötsligt bli helt stillastående, ja nästan frågande inför vad de har på planen att göra?
Hans förklaring var självförtroendet.
- Men hur kunde ni tappa självförtroendet? Det gick ju kanonbra?
- Jo, jag vet, efter BP borde vi flugit.
- Men?
Men det är inte så enkelt i fotboll, tvärtom. Som Sartre sagt: “In football everything is complicated by the presence of the opposite team". Och vi kanske ska lägga till “In front of a demanding audience”.
Självförtroende är en färskvara. Man ser det ofta i fotboll där ett lag kan dominera ena halvleken totalt, för att sen klappa igenom fullständigt i den andra. Att spela på motståndarnas misstag är något de flesta lag sysslar med. Nanne Bergstrand påstår att Kalmar dessutom spelar på motståndarnas publiks misstag. Jag vet inte om det är sant, men helt klart handlar fotboll i mångt och mycket om psykologi. Och då främst det psykologiska spelet om närkamperna.
När jag frågade Tom Prahl om kritiken mot att han anpassade sig för mycket efter motståndarna och inte valde ett spelsystem som byggde på att föra matcherna, citerade han Roy Hodgson som menar att man kan ha vilket spelsystem som helst, i slutändan vinns matcherna av det laget som vinner närkamperna.
De flesta närkamper utspelas på mittfältet.
Det gör ont att befinna sig i Mittenriket. Men man får inte backa för det.
Efter två förlorade matcher på raken letar vi alla den där magiska formeln som gör att man reser sig igen. Höiland pratar om revansch. Men var fanns revanscheffekten efter förlusten mot HBK? Jag kom att tänka på hur Finland nyligen förlorade EM-kvalmatchen mot Serbien, bara för att några dagar senare resa sig och vinna mot Belgien.
Jag frågade vidare Jonatan om det. Hade han inget svar på det där med självförtroendet, kanske han kunde bjuda på ett Hodgsonskt tips i omladdning?
- Ja han skällde ut oss, sen pratade vi igenom matchen och så fick vi en dag ledigt. Sen var det träning som vanligt.
Man griper efter ett halmstrå och anar en magisk formel.
- Ja han är väl lite brittisk i det där med att skälla. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att man pratar igenom matchen och att alla får säga sitt. Sen måste man glömma och gå vidare.
- Och hur är det i MFF?
- Jo, det är bra. Vi har bra stämning och vi kör på samma sätt. Dagen efter match pratar vi igenom, man ska inte ta det direkt efter match då blir det lätt fel, sen lägger vi det bakom oss och går på inför nästa match.
- Men ingen utskällning?
- Nej, men jag hade Curbishley i 6 år i Charlton (ansedd som Charltons mest framgångsrike tränare sedan 50-talet, förf. anm.) och han tog det ganska lugnt, så det spelar ingen roll.
Nähä. Ingen tröst att få. Inga genvägar eller magiska formler. Det enda som gäller är att lägga föregående match bakom sig och ladda inför nästa. Bara bita ihop och köra vidare.
Det gör ont att befinna sig i Mittenriket. Men man får inte backa för det.
Framåt Malmö!
